"det är väl skönt att få komma hemifrån". Nej!

Håller med dig. jag ville verkligen inte börja jobba när jag hade slut på föräldraledigheten. Varken med första eller andra barnet. Avskydde att lämna dom på dagis. Avskydde varenda timme utan dom. Så nej, du är verkligen inte konstig. Även om man var på jobbet fysiskt så var tankarna på barnen. Så du har rätt till dina känslor.

Nej! Du är fullständigt normal. Klart att det gör ont i hjärtat att lämna sin lilla efter att ha vart tillsammans på heltid. Tror fler känner så men inte vågar säga det. Man kanske säger att det är skönt som någon slags försvarsmekanism? Det känns också som att normen är att man ska tycka det är jobbigt och vilja lämna bort dem så fort som möjligt..

Normalt och normalt, alla är vi olika. Själv så hatade jag att vara både gravid och mammaledig, kände mig totalt urblåst och korkad eftersom det enda man pratade med folk om var blöjor och huruvida ens barn fått tänder eller inte. Längtade till jobbet varje dag.
Det betyder inte att jag älskar mina barn mindre för det, men jag som person behöver intellektuell stimulans och vuxna samtal för att må bra, det fick jag inte när jag var hemma.

Kräks också på den frågan.

Får även den frågan då mitt barn åker till pappan varannan helg; "åh, skönt med en helt barnfri helg!?" - Eh, nej, jag ligger och gråter (ja, på riktigt) samma kväll som han åker till pappan. Måste ha hans rumsdörr stängd för att jag inte ska få kramper i hjärtat.

Jag vill aldrig vara ifrån honom!!!

Men jag vet att han har det bra med sin pappa, så därför står jag ut. Men det är plågsamt och ABSOLUT INTE SKÖNT!!!

Med risk att komma av som oförskämt, men som utomstående låter det en smula tragiskt. Du är säkert en sjujävla grym förälder, men det låter som att du är inkapabel att leva ditt liv. Jag är tveksam till om jag kan formulera mig på ett förståndigt sätt, men det låter faktiskt inte hälsosamt att vara såpass fäst vid ens barn att man gråter när man är ifrån dem? 

Lisse, är det så att det är lika många män och kvinnor som frågar om det är skönt, eller finns det en viss överrepresentation av män? Med detta sagt är det inte konstigt om en kvinna skulle känna att det är skönt eller icke skönt, utan bara att det känns svårare för männen att få samma emotionell koppling till barnet som modern får. Sedan är ju alla olika och som någon skrev i tråden kan man nog lätt sakna vissa saker som den stimulans man får av utbyte vuxna emellan.

Nej. Jag skulle allra helst vilja vara hemma med man barn på heltid. I andra hand på halvtid.

Min man har dock för tillfället inget arbete pga en arbetsolycka och är hemma på heltid med barnen.

Jag måste arbeta för att vi skall överleva ekonomiskt och det finns liksom ingen "anledning" mer än att jag vill. Barnen har det superbra med pappa. Tvååringen har inte börjat förskolan o femåringen går bara 15 h i veckan. De har fått tre månaders sommarlov.

Men inte med mig.. för jag jobbar..

Missförstå inte - jag unnar min man att vara hemma med dem. Jag är glad för att mina barn har möjligheten att vara hemma mkt. Men jag skulle gärna varit med dem jag med :)

Så skönt att komma tillbaka till jobbet och få prata med VUXNA människor igen!

Jag tycker det är tragiskt när man läser här hur (då kvinnor) har sådan separationsångest från sina barn.
Lever ni genom era barn eller?
Har ni lika stor separationsångest när det gäller andra personer i ert liv?

Jag tycker det är tragiskt när man läser här hur (då kvinnor) har sådan separationsångest från sina barn.
Lever ni genom era barn eller?
Har ni lika stor separationsångest när det gäller andra personer i ert liv?

sextiotalist, klok som en bok. Igen.

Jag tyckte det var väldigt skönt att börja jobba igen, men samtidigt så kretsade mina tankar hela tiden kring sonen.

Nu är jag hemma och är sjukskriven för onda sammandragningar och lämnar sonen på förskolan så att jag kan vila och ta det lugnt. Men det känns i hjärtat att lämna honom, när jag ändå är hemma. Men tyvärr har jag svårt att ta hand om honom en hel dag själv.