För snart fyra år sedan fick jag avbryta min graviditet i vecka 19. Barnet var så svårt missbildad att han inte var livsduglig. Det var det värsta jag varit med om, men trots att jag var totalt livrädd inför en ny graviditet, fanns det inget alternativ. Jag ville så gärna bli mamma, nu mer än någonsin.
Och ja, bara tre månader senare lyckades jag bli gravid igen. Trots att vi fick alla tänkbara kontroller av sjukvården, var hela graviditeten oerhört jobbig psykiskt.
Vid ett tillfälle i vecka 22 trodde jag (och sjuksköterskorna på akuten också, vad det verkade) att bebisen var på väg ut, alldeles för tidigt. Det var dock falskt alarm, och han kom inte förrän i vecka 38, då jag blev igångsatt pga fostervattensläckage. Nu ligger han och sover i soffan. Två år, nio månader och alldeles, alldeles underbar.
Han är värd allt! Varje minut av ångest, alla dagar och nätter av oro.
Vad jag vill säga är att hur jobbigt det än är, så ångrar man sig inte när man till slut har det man mest av allt önskar sig: ett levande barn.
Dock gick jag till en psykolog och pratade under graviditeten. Ärligt talat hjälpte det inte så mycket, hon var ung och grön och hade nog inte så stor livserfarenhet själv. Men om du behöver någon att prata med inför eller under en eventuell framtida graviditet, tycker jag du ska göra det. Du kan ju ha bättre tur än jag när det gäller psykolog/samtalsterapeut! :)
Stor kram och stor lycka till
från en som vet hur det känns