Har nyligen gjort en 2-stegs abort i 21+3. Bebisen hade ett allvarligt hjärtfel. Jag har längtar så mycket efter denna lilla krabat och det var jättejobbigt att gå igenom och att se honom.. Nu vill jag bli gravid igen men är givetvis livrädd!
Någon som har liknande erfarenheter och vill följas åt till ett nytt + eller som kan dela med sig om hur det gått efteråt?
Hej, fick idag svar på fostervattensprov. Down Syndrom. Jag är i chock, har haft en jättejobbig graviditet och trodde efter fvp att jag äntligen skulle kunna slappna av, men så blir det detta. VI kommer avbryta, jag är rädd för aborten. Jag vill sövas och skrapas, är det möjligt? Måste man föda ut det? Är i 17+5, faste det spelar ju ingen roll längre.
[quote=75706182][quote-nick]Anonym (Förkrossad) skrev 2015-09-01 20:53:31 följande:[/quote-nick]Hej, fick idag svar på fostervattensprov. Down Syndrom. Jag är i chock, har haft en jättejobbig graviditet och trodde efter fvp att jag äntligen skulle kunna slappna av, men så blir det detta. VI kommer avbryta, jag är rädd för aborten. Jag vill sövas och skrapas, är det möjligt? Måste man föda ut det? Är i 17+5, faste det spelar ju ingen roll längre.
[/quot
Jag läste en del om sen abort när jag hade smärtor och blödningar i v 17. Nu mår bebisen bra men av det jag kunde läsa mig till så är det föda fram det som gäller så pass sent ja.
Hej, fick idag svar på fostervattensprov. Down Syndrom. Jag är i chock, har haft en jättejobbig graviditet och trodde efter fvp att jag äntligen skulle kunna slappna av, men så blir det detta. VI kommer avbryta, jag är rädd för aborten. Jag vill sövas och skrapas, är det möjligt? Måste man föda ut det? Är i 17+5, faste det spelar ju ingen roll längre.
Ja, jag har två sedan tidigare. Jag vet inte om det gör det lättare, undermedvetet ja, men i denna sorg så är det likväl tungt. Jag har fått tider nu och det blir att föda ut. På måndag är det förhoppningsvis över.
För snart fyra år sedan fick jag avbryta min graviditet i vecka 19. Barnet var så svårt missbildad att han inte var livsduglig. Det var det värsta jag varit med om, men trots att jag var totalt livrädd inför en ny graviditet, fanns det inget alternativ. Jag ville så gärna bli mamma, nu mer än någonsin.
Och ja, bara tre månader senare lyckades jag bli gravid igen. Trots att vi fick alla tänkbara kontroller av sjukvården, var hela graviditeten oerhört jobbig psykiskt.
Vid ett tillfälle i vecka 22 trodde jag (och sjuksköterskorna på akuten också, vad det verkade) att bebisen var på väg ut, alldeles för tidigt. Det var dock falskt alarm, och han kom inte förrän i vecka 38, då jag blev igångsatt pga fostervattensläckage. Nu ligger han och sover i soffan. Två år, nio månader och alldeles, alldeles underbar.
Han är värd allt! Varje minut av ångest, alla dagar och nätter av oro.
Vad jag vill säga är att hur jobbigt det än är, så ångrar man sig inte när man till slut har det man mest av allt önskar sig: ett levande barn.
Dock gick jag till en psykolog och pratade under graviditeten. Ärligt talat hjälpte det inte så mycket, hon var ung och grön och hade nog inte så stor livserfarenhet själv. Men om du behöver någon att prata med inför eller under en eventuell framtida graviditet, tycker jag du ska göra det. Du kan ju ha bättre tur än jag när det gäller psykolog/samtalsterapeut! :)
Stor kram och stor lycka till
från en som vet hur det känns
För snart fyra år sedan fick jag avbryta min graviditet i vecka 19. Barnet var så svårt missbildad att han inte var livsduglig. Det var det värsta jag varit med om, men trots att jag var totalt livrädd inför en ny graviditet, fanns det inget alternativ. Jag ville så gärna bli mamma, nu mer än någonsin.
Och ja, bara tre månader senare lyckades jag bli gravid igen. Trots att vi fick alla tänkbara kontroller av sjukvården, var hela graviditeten oerhört jobbig psykiskt.
Vid ett tillfälle i vecka 22 trodde jag (och sjuksköterskorna på akuten också, vad det verkade) att bebisen var på väg ut, alldeles för tidigt. Det var dock falskt alarm, och han kom inte förrän i vecka 38, då jag blev igångsatt pga fostervattensläckage. Nu ligger han och sover i soffan. Två år, nio månader och alldeles, alldeles underbar.
Han är värd allt! Varje minut av ångest, alla dagar och nätter av oro.
Vad jag vill säga är att hur jobbigt det än är, så ångrar man sig inte när man till slut har det man mest av allt önskar sig: ett levande barn.
Dock gick jag till en psykolog och pratade under graviditeten. Ärligt talat hjälpte det inte så mycket, hon var ung och grön och hade nog inte så stor livserfarenhet själv. Men om du behöver någon att prata med inför eller under en eventuell framtida graviditet, tycker jag du ska göra det. Du kan ju ha bättre tur än jag när det gäller psykolog/samtalsterapeut! :)
Stor kram och stor lycka till
från en som vet hur det känns
Ja, jag har två sedan tidigare. Jag vet inte om det gör det lättare, undermedvetet ja, men i denna sorg så är det likväl tungt. Jag har fått tider nu och det blir att föda ut. På måndag är det förhoppningsvis över.
För snart fyra år sedan fick jag avbryta min graviditet i vecka 19. Barnet var så svårt missbildad att han inte var livsduglig. Det var det värsta jag varit med om, men trots att jag var totalt livrädd inför en ny graviditet, fanns det inget alternativ. Jag ville så gärna bli mamma, nu mer än någonsin.
Och ja, bara tre månader senare lyckades jag bli gravid igen. Trots att vi fick alla tänkbara kontroller av sjukvården, var hela graviditeten oerhört jobbig psykiskt.
Vid ett tillfälle i vecka 22 trodde jag (och sjuksköterskorna på akuten också, vad det verkade) att bebisen var på väg ut, alldeles för tidigt. Det var dock falskt alarm, och han kom inte förrän i vecka 38, då jag blev igångsatt pga fostervattensläckage. Nu ligger han och sover i soffan. Två år, nio månader och alldeles, alldeles underbar.
Han är värd allt! Varje minut av ångest, alla dagar och nätter av oro.
Vad jag vill säga är att hur jobbigt det än är, så ångrar man sig inte när man till slut har det man mest av allt önskar sig: ett levande barn.
Dock gick jag till en psykolog och pratade under graviditeten. Ärligt talat hjälpte det inte så mycket, hon var ung och grön och hade nog inte så stor livserfarenhet själv. Men om du behöver någon att prata med inför eller under en eventuell framtida graviditet, tycker jag du ska göra det. Du kan ju ha bättre tur än jag när det gäller psykolog/samtalsterapeut! :)
Stor kram och stor lycka till
från en som vet hur det känns