• Annixen

    2-stegs abort

    Har nyligen gjort en 2-stegs abort i 21+3. Bebisen hade ett allvarligt hjärtfel. Jag har längtar så mycket efter denna lilla krabat och det var jättejobbigt att gå igenom och att se honom.. Nu vill jag bli gravid igen men är givetvis livrädd!

    Någon som har liknande erfarenheter och vill följas åt till ett nytt + eller som kan dela med sig om hur det gått efteråt?

  • Svar på tråden 2-stegs abort
  • Anonym (Förkrossad)

    Hej, fick idag svar på fostervattensprov. Down Syndrom. Jag är i chock, har haft en jättejobbig graviditet och trodde efter fvp att jag äntligen skulle kunna slappna av, men så blir det detta. VI kommer avbryta, jag är rädd för aborten. Jag vill sövas och skrapas, är det möjligt? Måste man föda ut det? Är i 17+5, faste det spelar ju ingen roll längre.

  • Anonym (Föda tror jag)

    [quote=75706182][quote-nick]Anonym (Förkrossad) skrev 2015-09-01 20:53:31 följande:[/quote-nick]Hej, fick idag svar på fostervattensprov. Down Syndrom. Jag är i chock, har haft en jättejobbig graviditet och trodde efter fvp att jag äntligen skulle kunna slappna av, men så blir det detta. VI kommer avbryta, jag är rädd för aborten. Jag vill sövas och skrapas, är det möjligt? Måste man föda ut det? Är i 17+5, faste det spelar ju ingen roll längre.

    [/quot

    Jag läste en del om sen abort när jag hade smärtor och blödningar i v 17. Nu mår bebisen bra men av det jag kunde läsa mig till så är det föda fram det som gäller så pass sent ja.

  • Annixen
    Anonym (Förkrossad) skrev 2015-09-01 20:53:31 följande:

    Hej, fick idag svar på fostervattensprov. Down Syndrom. Jag är i chock, har haft en jättejobbig graviditet och trodde efter fvp att jag äntligen skulle kunna slappna av, men så blir det detta. VI kommer avbryta, jag är rädd för aborten. Jag vill sövas och skrapas, är det möjligt? Måste man föda ut det? Är i 17+5, faste det spelar ju ingen roll längre.


    Ja, tyvärr måste du nog föda :(
    Har du barn sedan tidigare?
  • Anonym (Förkrossad)

    Ja, jag har två sedan tidigare. Jag vet inte om det gör det lättare, undermedvetet ja, men i denna sorg så är det likväl tungt. Jag har fått tider nu och det blir att föda ut. På måndag är det förhoppningsvis över.

  • Anonym (vet hur det känns)

    För snart fyra år sedan fick jag avbryta min graviditet i vecka 19. Barnet var så svårt missbildad att han inte var livsduglig. Det var det värsta jag varit med om, men trots att jag var totalt livrädd inför en ny graviditet, fanns det inget alternativ. Jag ville så gärna bli mamma, nu mer än någonsin.

    Och ja, bara tre månader senare lyckades jag bli gravid igen. Trots att vi fick alla tänkbara kontroller av sjukvården, var hela graviditeten oerhört jobbig psykiskt.

    Vid ett tillfälle i vecka 22 trodde jag (och sjuksköterskorna på akuten också, vad det verkade) att bebisen var på väg ut, alldeles för tidigt. Det var dock falskt alarm, och han kom inte förrän i vecka 38, då jag blev igångsatt pga fostervattensläckage. Nu ligger han och sover i soffan. Två år, nio månader och alldeles, alldeles underbar.

    Han är värd allt! Varje minut av ångest, alla dagar och nätter av oro.

    Vad jag vill säga är att hur jobbigt det än är, så ångrar man sig inte när man till slut har det man mest av allt önskar sig: ett levande barn.
    Dock gick jag till en psykolog och pratade under graviditeten. Ärligt talat hjälpte det inte så mycket, hon var ung och grön och hade nog inte så stor livserfarenhet själv. Men om du  behöver någon att prata med inför eller under en eventuell framtida graviditet, tycker jag du ska göra det. Du kan ju ha bättre tur än jag när det gäller psykolog/samtalsterapeut! :)

    Stor kram och stor lycka till
    från en som vet hur det känns

  • Anonym (vet hur det känns)

    För snart fyra år sedan fick jag avbryta min graviditet i vecka 19. Barnet var så svårt missbildad att han inte var livsduglig. Det var det värsta jag varit med om, men trots att jag var totalt livrädd inför en ny graviditet, fanns det inget alternativ. Jag ville så gärna bli mamma, nu mer än någonsin.

    Och ja, bara tre månader senare lyckades jag bli gravid igen. Trots att vi fick alla tänkbara kontroller av sjukvården, var hela graviditeten oerhört jobbig psykiskt.

    Vid ett tillfälle i vecka 22 trodde jag (och sjuksköterskorna på akuten också, vad det verkade) att bebisen var på väg ut, alldeles för tidigt. Det var dock falskt alarm, och han kom inte förrän i vecka 38, då jag blev igångsatt pga fostervattensläckage. Nu ligger han och sover i soffan. Två år, nio månader och alldeles, alldeles underbar.

    Han är värd allt! Varje minut av ångest, alla dagar och nätter av oro.

    Vad jag vill säga är att hur jobbigt det än är, så ångrar man sig inte när man till slut har det man mest av allt önskar sig: ett levande barn.
    Dock gick jag till en psykolog och pratade under graviditeten. Ärligt talat hjälpte det inte så mycket, hon var ung och grön och hade nog inte så stor livserfarenhet själv. Men om du  behöver någon att prata med inför eller under en eventuell framtida graviditet, tycker jag du ska göra det. Du kan ju ha bättre tur än jag när det gäller psykolog/samtalsterapeut! :)

    Stor kram och stor lycka till
    från en som vet hur det känns

  • Annixen
    Anonym (Förkrossad) skrev 2015-09-02 12:51:16 följande:

    Ja, jag har två sedan tidigare. Jag vet inte om det gör det lättare, undermedvetet ja, men i denna sorg så är det likväl tungt. Jag har fått tider nu och det blir att föda ut. På måndag är det förhoppningsvis över.


    Jag har också det, det gör det inte lättare! Förlossningen var jättejobbig och tog lång tid. Man vet också vad man förlorar, man vet hur fina barnen blir.
    Vi valde att ha Elton hos oss efter åt och en präst välsignade honom. Det var viktigt för oss och vi ångrar det verkligen inte! Han var liten, men så fin och färdig.
  • Annixen
    Anonym (vet hur det känns) skrev 2015-09-02 20:50:24 följande:

    För snart fyra år sedan fick jag avbryta min graviditet i vecka 19. Barnet var så svårt missbildad att han inte var livsduglig. Det var det värsta jag varit med om, men trots att jag var totalt livrädd inför en ny graviditet, fanns det inget alternativ. Jag ville så gärna bli mamma, nu mer än någonsin.

    Och ja, bara tre månader senare lyckades jag bli gravid igen. Trots att vi fick alla tänkbara kontroller av sjukvården, var hela graviditeten oerhört jobbig psykiskt.

    Vid ett tillfälle i vecka 22 trodde jag (och sjuksköterskorna på akuten också, vad det verkade) att bebisen var på väg ut, alldeles för tidigt. Det var dock falskt alarm, och han kom inte förrän i vecka 38, då jag blev igångsatt pga fostervattensläckage. Nu ligger han och sover i soffan. Två år, nio månader och alldeles, alldeles underbar.

    Han är värd allt! Varje minut av ångest, alla dagar och nätter av oro.

    Vad jag vill säga är att hur jobbigt det än är, så ångrar man sig inte när man till slut har det man mest av allt önskar sig: ett levande barn.
    Dock gick jag till en psykolog och pratade under graviditeten. Ärligt talat hjälpte det inte så mycket, hon var ung och grön och hade nog inte så stor livserfarenhet själv. Men om du  behöver någon att prata med inför eller under en eventuell framtida graviditet, tycker jag du ska göra det. Du kan ju ha bättre tur än jag när det gäller psykolog/samtalsterapeut! :)

    Stor kram och stor lycka till
    från en som vet hur det känns


    Hann du få mens som vanligt innan?
    Jag vill så gärna få en liten trea (eller fyra...) men vet inte om jag vågar gå igenom en graviditet till. Tänk om utgången blir densamma?
Svar på tråden 2-stegs abort