• Anonym (Ledsen :()

    Förlora föräldrar som "ung" vuxen? *Jobbiga tankar i mitt huvud*

    På senaste tiden har jag mer och mer börjat tänka på att mina föräldrar inte har allt för många år kvar att leva.
    Är själv i gymnasieåldern och mina föräldrar i 60 års åldern. Ensambarn, och bara två släktingar i ungefär min ålder, alla andra som mina föräldrar eller äldre. Av olika anledningar jag inte tänker skriva ut här, så tror inte att de kommer leva tills de är mer än runt 70-75 år. De röker, dricker inte eller något, men min pappa är ohälsosamt överviktig och väger 100 kg till sina 192 cm bl.a. Men som sagt, jag tror inte de blir mer än max 75 år. I värsta fall inte ens 70 år. Med andra ord kommer jag att vara dryga 30 år när de dör. Eller som jag själv tänker i mitt lilla huvud, överlever båda min 30 års dag är jag lycklig, hinner någon av de se mig fylla 35 år blir jag ännu lyckligare. 
    Jag vet att jag inte borde tänka såhär egentligen, utan ändå vara glad för de typ 15 åren vi har kvar. Men jag kan ändå inte undgå de här tankarna. För när jag är typ 35 år kommer jag att i princip stå helt själv utan någon. Alla släktingar utom dessa två tidigare nämnda kommer vara döda. Känns som att jag har bråttom att växa upp, att jag måste lära mig allt fort och så, så att jag kan vara beredd när mina föräldrar och övrig släkt dör ifrån mig....

  • Svar på tråden Förlora föräldrar som "ung" vuxen? *Jobbiga tankar i mitt huvud*
  • Eldsjäl

    Vill bara säga att du inte är ensam med dina tankar. Har/hade äldre föräldrar och som barn brukade jag räkna ut hur gammal jag skulle vara när de skulle dö av ålder. Sedan fick pappa cancer och dog en vecka innan min student. Man överlever även om man inte tror det. Men det gör ont. Och det läker aldrig helt. Är lite överbeskyddande över min mamma nu som tack och lov fortfarande lever. Kram

  • Aniiee

    100 kg till 192 cm är verkligen inte särskilt överviktigt. 

    That aside....

    Du är ungefär lika gammal nu som jag var när alla mina nära släktingar dog. Döda. Borta. Utom mina syskon, då. Om du har 10-15 år till med de så ta till vara på det. För det spelar egentligen ingen roll hur gammal man själv eller ens föräldrar är när de dör. Det kommer alltid vara för tidigt för döden. Det kommer alltid vara för sent för att göra allt det där som man tänkt göra men aldrig gjorde. Till och med om man redan sörjt till exempel en dement förälder i 20 år så kommer det ÄNDÅ vara så.

    De enda man kan göra är "här och nu". "Senare" kommer aldrig och "sen" är för sent. Här och nu, tills det är slut får någon av oss. Efter det sörjer man och går vidare. Låter kanske hårt, men så är det.

    Så ta vara på nuet, på den tid du har och ni har tillsammans.


    Gire bless me, have I only hot-blooded boys left in my fold?
  • athanatos

    Vet hur det är, hade själv många såna tankar tidigare då jag har växt upp i en väldigt trasig familj. Nu är det väl bättre även om man får återfall.
    Men det blev ganska mycket bättre när man blev vuxen och flyttade hemifrån och märkte att ens värld faktiskt är mycket större än föräldrahemmet.
    Nuförtiden är det mest julen som är jobbig.

  • Anonym (Hm)

    Ta vara på den tid ni har ihop NU istället för att fundera så mycket framåt!

    Min pappa var inte särskilt närvarande av olika orsaker under hela min barndom.. Så när han avled i cancer när jag var 21 år gammal så var sorgen total ihop med ilskan över de dåliga val han gjort i livet.
    Allting blev så olöst med, och än idag är jag sorgsen över att han aldrig får uppleva sina barnbarn.. Det är 11 år sen han lämnade jordelivet :/

    Han blev inte ens 50! Så som sagt, tänk inte så mycket på åldern utan ta varje dag som den är!! <3

Svar på tråden Förlora föräldrar som "ung" vuxen? *Jobbiga tankar i mitt huvud*