Förlora föräldrar som "ung" vuxen? *Jobbiga tankar i mitt huvud*
På senaste tiden har jag mer och mer börjat tänka på att mina föräldrar inte har allt för många år kvar att leva.
Är själv i gymnasieåldern och mina föräldrar i 60 års åldern. Ensambarn, och bara två släktingar i ungefär min ålder, alla andra som mina föräldrar eller äldre. Av olika anledningar jag inte tänker skriva ut här, så tror inte att de kommer leva tills de är mer än runt 70-75 år. De röker, dricker inte eller något, men min pappa är ohälsosamt överviktig och väger 100 kg till sina 192 cm bl.a. Men som sagt, jag tror inte de blir mer än max 75 år. I värsta fall inte ens 70 år. Med andra ord kommer jag att vara dryga 30 år när de dör. Eller som jag själv tänker i mitt lilla huvud, överlever båda min 30 års dag är jag lycklig, hinner någon av de se mig fylla 35 år blir jag ännu lyckligare.
Jag vet att jag inte borde tänka såhär egentligen, utan ändå vara glad för de typ 15 åren vi har kvar. Men jag kan ändå inte undgå de här tankarna. För när jag är typ 35 år kommer jag att i princip stå helt själv utan någon. Alla släktingar utom dessa två tidigare nämnda kommer vara döda. Känns som att jag har bråttom att växa upp, att jag måste lära mig allt fort och så, så att jag kan vara beredd när mina föräldrar och övrig släkt dör ifrån mig....
