Min sambo och jag bråkar hela tiden!
VHej! Jag har två barn som bor hos mig varanan vecka. Och idag har jag kille sen ett är tillbaka. Han har även en dotter som han har varanan vecka (samma vecka som jag har mina) Dock har vi ett stort problem (enligt mig) vi bråkar hela tiden. Vi har haft problem med hans ex sen vi träffades, som har kille och barn med honom sen fyra år tillbaka. Hon gav min kille deras gamla förlovningsringar i börjar när vi träffades ifall dom skulle bli tillsammans igen sa hon. Plus att hon snackade en massa skit om mig tills hans familj. Hon säger att jag behandlar hennes dotter illa när det är hon som talar illa om mig till sin dotter och ska veta vad vi gör hela hela tiden. Hon skickar även långa meddelanden varje dag om vad dottern gjort ätit sovit vaknat osv. Denna tjej är 6 år och har inget problem med att berätta själv det hon känner är viktigt att berätta. Hennes mamma tjatar på henne om vad hon gjort osv och vill gärna att hon ska gå undan när hon pratar med henne i telefonen (för att vi inte ska höra) dock vill inte dottern detta och hon säger till sin mamma att sluta tjat. Som ni kanske förstår så har många av våra bråk varor pga hans ex hur hon fösöker förstöra mellan oss eller lägga sig i vårt liv. När vi bråkar så vänder han allt mot mig att allt alltid är mitt fel. Han fösöker manipulera mig och trycka ner mig psykiskt. Jag har varit arbetslös i ett år och kämpar som ett djur för att hitta ett jobb som funkar för mig och barnen. Rätt som det är så kommer min sambo ut till mig och säger du vill inte jobba! Du vill bara gå hemma precis som mitt ex. Mitt svar då blir: vad fan säger du? Hur kan du säga så? Så mycket jag kämpat med att söka jobb, hitta utbildningar mm. Blir riktigt ledsen över hur han beter sig. Sen säger han att han trivs med att ha mig hemma. Varför då trycka ner mig på det sättet.? Att få mig att känna mig världlös. Kom fram till att han har dålig självkänsla. Jag sa att vi får gå och prata på familjerådgivningen om detta. Då jag är trött på alla bråk hela jävla tiden. Dom gånger det börjar bli spänt när barnen är hemma går jag gärna undan för att barnen ska slippa märka att vi är osams. Då jag vet hur mycket det påverkar barnen. Men då är jag en åsna, omogen, inte vuxen nog osv. Är bara trött på denna vardag. Vi har tid på familjerådgivningen imon och han går bara om jag betalar (gemensam ekonomi) och han vet att jag får pengar först nästa vecka. Allt för slippa! Det jag vill ha råd med är att om det finns någon chans att det kan bli bättre? Eller vad ska jag göra?