Behöver lite ensam tid...

Tycker inte det låter lämpligt att ni ska skaffa fler barn om du inte vet hur du ska "stå ut"......

Åk själv eller med en vän och skaffa inte fler barn om du redan känner att det är nog.

Varför kan du inte åka bort själv, klarar din man inte av att ta hand om sina egna barn för en helg? 

Håller med de andra, skaffa inte fler barn om du känner som du gör nu. Vem bestämde att du skulle vara hemmafru, du eller din man? 

Din man får väl vara hemma med barnen..?

Din man kan väl vara hemma med barnet? Men låter inte som ett bra tillfälle att skaffa fler barn när du känner som du gör?

Detta är under "Hemmaföräldrar", så antagligen arbetar pappan medan mamman är hemma för att deras barn inte ska behöva gå på förskola.

Och då klarar pappan inte av att ta hand om sitt barn en helg, menar du? Inte mycket till pappa i så fall.

Boka in en resa för dig själv eller med en vän. Är väl inget konstigt? Din man är väl hemma.

Vi vet ju inte hur han jobbar? Han kanske jobbar även på helger? Egenföretagare?

För övrigt önskade hon ju helst mer tid än bara en helg.

Vad är det för man som inte vill vara hemma med sitt egna barn? Och ärligt vet jag inte om det verkar så lämpligt att skaffa fler när du känner som du gör.

Min man har eget företag, mina barn går i skolan och visst kan jag åka själv men känns inte så roligt och några vänner har jag inte. Detta har inget att göra med att jag inte står ut med mina barn utan mer att jag bara är människa. Finns det någon i världen som klara att vara hemma jämt och "bara" umgås ned sina barn och man, det mesta man ser är vägen till o från skolan med barnen o ibland affärer? Visst vi åker på semester och hittar på saker men på ett år så är det inte många ggr. Jag är sån att jag behöver att det händer saker, har svårt när det är för samma hela tiden. Jag lämnar ute som ni märker om hur det är med jobb, hälsa osv då man inte kunde vara anonym här. Jag står ut med mycket men ibland känner iaf jag att jag behöver få andas lite... Hur får jag min man att förstå det? Det hjälper inte att säga det för då får jag höra att han inte orkar då han reser ofta i jobbet, att måste allt kosta pengar?, du vet ju att vi inte har någon barnvakt osv... Jag vill att han ser bortom allt de o tänker på mig, egoistiskt jag vet! Det behöver inte kosta mycket, vi kan ta med barnen, det behöver inte vara super långt bort... Men jag når inte fram :/

Du måste verkligen sätta dig ner och prata med din man om vad du behöver. Jag känner mig också lätt kvävd ibland, men för mig räcker det oftast med att min man då och då, när han är ledig, går till lekplatsen eller någon annanstans och är borta några timmar så att jag får vara hemma ensam utan barn. Jag har även ett stort behov av att se och uppleva nya saker. Det tog ett tag innan vi landade i det där och jag förstod vad jag behövde (och därmed kunde förmedla det till min man) men för min del räcker det att vi hela familjen åker och upplever något roligt/spännande/intressant ett par gånger i månaden. Ofta blir det något som inte kostar så mycket, som ett museibesök (eftersom både jag och min man är historiskt intresserade). Har vi dåligt med pengar så gör vi matsäck som vi tar med oss för hela dagen istället för att äta på restaurang. Det blir miljöombyte och känns som att vi gör något nytt och roligt tillsammans hela familjen. Ca en gång i kvartalet så tar vi in en natt på hotell eller vandrarhem i samband med någon aktivitet och då känns det verkligen som en minisemester. I somras så slog vi upp ett tält i skogen och sov där en natt, samt grillade korv över öppen eld under kvällen. (Uppskattat av både oss och barnen och helt gratis dessutom) Man får försöka hitta något som funkar. Det är slitande att vara hemma och kanske inte träffa så mycket annat folk än barn hela dagarna. Det måste du få din man att förstå, för annars kommer du och ni inte att orka i längden.

Tack för din förståelse, känns skönt att höra! :) vet bara inte hur jag ska nå fram, har försökt flera år att nå fram och har uppenbarligen inte lyckats. :/ det känns som att mina behov inte finns eller i alla fall inte är så viktiga. Det är en sak som jag verkligen önskar, att mina behov kan få kännas viktiga. Så fort jag säger något så känns det som stt jag blir klappad på huvudet och får höra att det förstår du väl att det inte går osv och efter alla år har jag nu tröttnat....