Olycklig i relationen men kan inte skiljas pga rädsla att behöva dela på barnen :(
ja, vart ska man börja.. jag skrattar lite åt mig själv för min naivitet. förvarnar för långt inlägg!
jag blev tillsammans med min man när jag var 20, och han var nästan 10 år äldre. allt gick väldigt fort, och jag har inte riktigt "hunnit med".. Han hade två små barn sen innan, så jag slussades direkt in i "småbarnslivet" .. det gick nått år, och sen var jag också gravid. jag egentligen mer lycklig över att bli mamma än just specifikt att bli det med Honom.. efter att åren gått har jag väl insett mer o mer att han verkligen inte är min "andra halva", hade jag träffat honom idag hade det nog inte ens blivit ett förhållande. Nu har vi snart varit ihop i 6 år, två barn och gifta.
jag är långt ifrån lycklig i min relation. jag har mer fått vara som en mamma för honom. vilket ju lite bidrar till att jag inte riktigt attraheras av honom längre heller. han kan långt ifrån hantera pengar till att börja med.. så jag har fått ha ekonomiskt ansvar för att det ska gå runt (vi båda har stundvis varit arbetslösa), vända på kronor, och bromsa honom när han ska köpa prylar trots att räkningar inte är betalda.. och matlagning/hushåll o allt med det har jag ju fått göra allt själv - om jag inte BER honom.. och barnen? Ja, jag har tagit varenda natt i 4 år då han inte vaknar. allt planerande/strukturerande, vardagsrutiner med barnen - jag gör allt, och ser till att familjen funkar. han är mer "lekfarbror". jag känner mig som en ensamstående, trots att jag lever med pappan. men jag är lycklig över att ha en familj. att få bli mamma har liksom varit vad jag svarade på "vad vill du bli när du blir stor?" som liten.
vi har pratat pratat massor under åren - men har svårt att förstå varandra, då vi fungerar så olika och kommer från helt olika bakgrund. även gått i parterapi för att få "hjälp" men egentligen tycker jag inte det hjälpt nämnvärt - mer för stunden, innan man sen är tillbaka på samma hjulspår..
bra idé att gifta sig när man känner såhär? :) ja, jag har nånstans inom mig själv resonerat som så; att jag kan ju ändå aldrig separera från mina barns pappa (för det innebär ju att jag skulle vara tvungen att dela tiden med barnen oss emellan, och det skulle jag gå under av... då dem är mitt liv) så.. då kunde vi lika gärna vara gifta... hmpf... sen vill jag förstås inte att barnen ska få ett "sånt" liv (jag är själv skilsmässobarn), även om jag vet att det även kan bli ett bra sådant.. jag vill att dem ska få en trygg uppväxt. och det är ändå aldrig så att vi bråkar inför barnen, eller att dem märker av nått konstigt oss emellan..
men det finns dagar då jag ändå tänker faaaan... ska jag gå såhär i resten av livet.. (eller iaf 15 år till, tills barnen är stora?). jag är ju fortfarande ung.. nu är maken bortrest över en vecka, har varit borta i 4 dagar nu. Det finns inte en tillstymmelse till saknad hos mig. jag tycker bara det är skönt att han är borta en vecka! (men då han jobbar mkt är jag ju van att vara mkt själv med barnen också).
det som gnager i mig är även att han inte har mkt kontakt med sina två äldre barn. I början av vårt förhållande hade vi dem "regelbundet" - varannan helg, som sen blev en helg i månaden då vi flyttade till annan ort.. (sen flyttade vi närmare igen) nått uppehåll..så blev det kanske 10 helger/året.. sen blev han utbränd o det blev en "paus".. och därefter (3 år sen nu) har vi bara haft dem nån enstaka helg. tilläggas ska väl att det varit en del tjafs med barnens mamma också.. men nu är det liksom vant läge att vi ses vid deras födelsedagar, jul och kanske nån fler gång om året ungefär. jag vill ju förstås inte att det ska sluta likadant för mina barn OM vi skulle gå isär, men risk finnes ju!? dock har han varit längre "med" i våra barns liv, än vad han var med sina två tidigare(som han knappt känner) innan dem separerade - men om det är en garanti för att det inte skulle hända igen... ?
Visst skulle det kännas enkelt för mig att "bara" skilja mig för att själv bli lycklig.. (om jag nu blir det?) men det skulle kännas hemskt för barnen. jag är deras trygghet. (även den som tjatar/uppfostrar), känns inte riktigt som att han skulle kunna hantera allt det ensam...om hur blir den vardagen "hos pappa" för barnen då? vår 4åring är väldigt känslig o behöver fasta rutiner och "ha koll på läget"...
och om jag skulle ha dem helt själv - visst (inte mkt skillnad mot hur det är idag), men skulle deras relation till pappa försvinna helt då? (inte så att jag skulle förbjuda honom att se dem direkt, men han har ofta andra prioriteringar tyvärr och är inte medveten om hur lång tid exempelvis två veckor kan vara för ett barn.. så jag är så rädd att det skulle "rinna ut i sanden") vi har ju dessutom gemensam vårdnad och han skulle aldrig gå med på att ge mig egen vårdnad efter sitt "stora misstag" att skriva över vårdnaden om sina äldre barn på mamman.. inte för att jag behöver ha egen vårdnad, men jag tänker automatiskt nånstans att gemensam vårdnad om man är skild innebär varannan vecka rakt av (vet att det inte alls behöver va så men)
Ja.. Bättre att vara olycklig i sitt förhållande o kvar antar jag - då är det ju bara jag som lider.. för hur jag än vrider på det så hamnar barnen i kläm annars :( vad hade ni gjort?
