Hjälp

Jag och min man är gifta sedan 1 år tillbaka. Innan dess var vi tillsammans i 5 år. Vi har alltid haft problem, mycket bråk. Vi är icke svenska, vilket tyvärr innebär att vår kultur för med sig press på hur man ska uppföra sig som ingift fru i familjen. Det är mycket det som skapat våra problem, min mans familjs syn på hur en fru ska bete sig. Jag i min tur har haft det svårt med en lillebror som missbrukar och kämpar med psykisk sjukdom sedan flera år tillbaka, något som har blivit värre det senaste året. Allt press från alla håll har gjort att vi inte har prioriterat varandra som ett par ska göra. Vi har velat ha barn sedan flera år tillbaka, men har prioriterat karriären i hopp om att skapa en trygghet till vårt planerade barn. Nu äntligen hade vi bestämt oss och vi blev gravida direkt. Jag gick in i vecka 9 igår (8+1) och blödde nerifrån. Jag har ju läst om att det oftast är helt ofarligt men valde ändå att åka in för att få det bekräftat att allt är ok med vårt kärleksbarn. Det var i exakt rätt storlek för 8+1, dock slog inte hjärtat. Det var ett missfall även om läkaren tyckte att vi skulle göra nytt ultraljud nästa onsdag. Och om inte kroppen tar hand om missfallet till dess så skulle jag gå tillbaka dit för en ihångdättning med hjälp av Cytotec. Jag blev förkrossad!!! Och nu menar jag jag som i jag var lite egoistisk. Jag ville inte se någon jag ville inte höra av någon. Jag ville bara vara. När vi fick reda på det så hade jag och min man inte återhämtat oss från ett bråk några dagar innan. Dagen innan detta hände blev vi bjudna på middag. Min man frågade kallt om jag orkade gå (samma dag som vi fick den tråkiga nyheten). Jag förklarade att jag inte orkade. Han gick ändå och lämnade mig hjärtekrossad i min ensamhet. Ikväll konfronterade jag honom om hans beteende. Till svar fick jag att jag hade varit egoistisk och inte brytt mig om hans förlust och att det var mitt fel att han hade övergett mig i min mörkaste stund. Nu riskerar vi skilsmässa. Båda är trötta på alla bråk vi haft hittills men samtidigt älskar vi varandra. Men jag kan inte förlåta hans svek. Och han lägger skuld på mig för att han ändå aktivt valde att lämna mig. Är det jag som överdriver? Är det mitt fel?

Anonym (Hum)

Äldre 10 Sep 22:50

#1

Nej!!!

Grus grus

Äldre 10 Sep 22:54

#3

Kan nog tycka att ni är två som bråkar och att det inte är en persons fel. Ni gjorde båda två misstag.

Förstår att du är trött på att bråka. Kanske behöver ni vägledning från någon utanför? Äktenskapsrådgivning finns i kommunen och är jättebra! Jag och mitt ex gick det. Nu delade vi på oss i alla fall, men vi fick en bättre kommunikation och bråken minskade. Vi delade inte på oss på grund av bråk. Mitt ex och jag tillhör olika kulturer och jag fick släpa med honom till rådgivningen. Han vill inte öppna sig. Men det blev bra för oss, så länge det höll.

Angående kultur så har vi ju alla en roll att spela hos svärfamiljen. I vissa familjer kan man inte alls slappna av eller släppa in dom på samma sätt.

online you can be anything you want. Strange why so many choose to be stupid.

Carolinaap96

Äldre 10 Sep 22:57

#4

Oj. Du har nog inte gjort något speciellt fel här! Hade jag fått missfall, hade jag nog försvunnit under jorden i några veckor och enbart velat träffa min man. Om detta varit vi, hade jag klappat till honom om han lämnat mig för en middag efter en sådan händelse. Inte okej tycker jag.

Anonym (Hjälplös) Trådstartaren

Äldre 10 Sep 23:06

#5

Grus grus skrev 2015-09-10 22:54:47 följande:

Kan nog tycka att ni är två som bråkar och att det inte är en persons fel. Ni gjorde båda två misstag.

Förstår att du är trött på att bråka. Kanske behöver ni vägledning från någon utanför? Äktenskapsrådgivning finns i kommunen och är jättebra! Jag och mitt ex gick det. Nu delade vi på oss i alla fall, men vi fick en bättre kommunikation och bråken minskade. Vi delade inte på oss på grund av bråk. Mitt ex och jag tillhör olika kulturer och jag fick släpa med honom till rådgivningen. Han vill inte öppna sig. Men det blev bra för oss, så länge det höll.

Angående kultur så har vi ju alla en roll att spela hos svärfamiljen. I vissa familjer kan man inte alls slappna av eller släppa in dom på samma sätt.

Ja, vi är ju det. Våra tidigare bråk berodde mycket på mig, att jag var osäker på mig själv. De dumma bråken blev mindre men nu har bråken blivit allt allvarligare och båda familjerna är iblandade. Ja vi har tänkt på parterapi etc men just nu är vi bara anti båda 2. Vi grälade igen nu när jag konfronterade honom och han tyckte bara att det vad mitt fel och att jag överdrev. Lämnade mig återigen ensam och åkte till sin familj. Vi har bråkat men det är första gången som jag är rädd över att vi inte kommer klara det. Tack för ditt svar!

Anonym (Hjälplös) Trådstartaren

Äldre 10 Sep 23:12

#6

Carolinaap96 skrev 2015-09-10 22:57:43 följande:

Oj. Du har nog inte gjort något speciellt fel här! Hade jag fått missfall, hade jag nog försvunnit under jorden i några veckor och enbart velat träffa min man. Om detta varit vi, hade jag klappat till honom om han lämnat mig för en middag efter en sådan händelse. Inte okej tycker jag.

Nej jag tycker inte heller det. Var jag egoistisk som inte tänkte så mycket på hans förlust? Absolut. Men rättfärdigar det hans beteende? Nej det tycker jag verkligen inte. Istället minimerar han mina känslor och tankar kring hans agerande och får det att låta som att det är mitt fel att han övergav mig. Tar inget ansvar för att han ändå gjorde ett aktivt val och lämnade mig trots att barnmorskan sa att jag borde ha någon omkring mig när missfallet väl sätter igång då man kan förlora mycket blod. Tack för ditt svar!

Hjälp

INNEHÅLL