Oplanerat gravid. Borde göra abort, men känslorna tar över

Jag tog nyligen ett graviditetstest som visade plus, dock svagt så det är väldigt tidigt. Vet inte riktigt hur jag ska hantera alla tankar och känslor kring det här, så det är därför jag skriver. Är också lite känslomässigt instabil just nu så ni får ursäkta om det blir lite rörigt... I alla fall. Det finns så många omständigheter som talar emot att behålla barnet, så jag ska försöka rada upp dem. För det första så är jag inte tillsammans med killen (men har bara varit med en på länge så det är inga tvivel om vem som är pappa), vi har dock känt varandra i många år och har tidigare varit tillsammans. Jag har inga planer på att bli tillsammans med honom nu, även om vi båda har känslor för varandra. Om jag skulle förklara varför vi inte är tillsammans så skulle det bli en uppsats, men det finns i varje fall ett antal skäl till det. Jag har inte berättat för honom ännu, så jag vet inte hur han kommer reagera, men tror att han skulle ta sitt ansvar och stötta mig oavsett vad jag tar för beslut.

Det andra som talar emot är att jag är relativt ung (23 år) och att jag studerar på universitetet, har ca två år kvar. Killen är arbetslös/ sjukskriven, så jag kan väl inte precis räkna med honom ekonomiskt sett. Både det faktum att jag studerar och min och hans ekonomiska situation är därför något som talar starkt emot att behålla barnet. Bor dessutom i en liten studentetta, och att hitta nytt boende som inte är alltför dyrt är kanske inte är så lätt. Killens lägenhet är större, men att flytta ihop med honom är totalt otänkbart som jag känner nu. Har dessutom inga nära vänner med barn, och upplever att de flesta av mina vänner är lite dömande mot personer som skaffar barn tidigt (även om jag nu inte är extremt ung egentligen).

Det rationella beslutet är antagligen att göra abort, och det är väl det jag har tänkt också, men samtidigt tar känslorna över hela tiden. Pendlar liksom fram och tillbaka. Börjar tänka på hur det skulle kunna bli, och liksom "det är mitt barn", det bara upprepas i mitt huvud. Blir gråtfärdig så fort jag tänker på det. Anklagar också mig själv extremt mycket, jag brukar skydda mig men har slarvat lite, dock trodde jag att jag hade koll på dagarna och vi körde med avbrutet samlag, men det vet jag ju själv att det inte är en säker metod. Men har liksom kört på det förut och aldrig blivit gravid, med tanke på hur mycket jag slarvade med skydd i tonåren (när jag var lite mer ung och oansvarig) så har jag dessutom nästan fått för mig att jag inte kan bli gravid. Men det kunde jag tydligen, så nu sitter jag här och jag vettefan vad jag ska göra. Jag är definitivt för abort på alla sätt, ändå är det något som gör att det känns fel att ta bort mitt barn. Alltså om jag tänker logiskt känns det självklart med abort, men känslorna säger något annat. Någon som kan komma med några stöttande ord, råd för hur man kan tänka eller som varit i en liknande situation? Skulle uppskatta det för jag vet varken ut eller in just nu.