Glöm inte våra soldater
"Första veckan på sjukhuset var Roger för det mesta förvirrad av chock och mediciner.
??Jag trodde att Uppsala var en krigszon och att talibanerna styrde. De kunde till exempel lyfta på luckor i taket och skjuta ned på oss. Jag fick för mig att personalen förföljde mina anhöriga och att hela sjukhuset var korrupt.
Ibland var Roger klar i huvudet och tänkte på explosionsögonblicket och hoppades att alltihop bara var en mardröm.
??Jag hade svårt för personal som utseendemässigt skulle kunna vara afghaner. Men när jag ringde min mormor och andra bekanta och berättade vad som hänt förstod mina nära anhöriga att mina hallucinationer började försvinna."
www.dn.se/livsstil/han-miste-bada-benen-i-afghanistan/
Även om Ivholm är en stark, bestämd och självständig ung man så reagerar jag starkt när jag läser det här.
Det är då själva traumat inträffat som man behöver stöd och hjälp som mest och jag tycker att det är en skam att man i Sverige inte har resurser eller kunskap nog att omhänderta och vårda personer med exv. just krigspsykoser. Det är alltid lika viktigt att poängtera att man inte ska sticka under stol med problem som kräver akut vård och professionell behandling, för att lidandet inte ska bli permanenst eller kroniskt.
Jag har läst och tagit del av flera liknande historier från människor världen över och jag skäms över att civila inte ser ut att vilja förstå stödja dom som offrar hela sin själ och risker sina liv för andra.
Hedersmedaljer och tack för tjänstgöringen är en del i läkandet för några. Själv saknar jag civilt deltagande i de förluster vi får vetskap om. Tystnaden bedövar, rädslan distanserar, oförståndet separerar och hatet fördjupar såret och kanske får vissa aldrig lotten eller möjligheten att läka. Svåra trauman ska alltid tas på allvar och prioriteras.
Jag har tidigare köpt enstaka föremål från Svenska Veteranförbundet i syfte att visa mitt stöd, men eftersom jag inte har tjänstgjort, är anhörig eller på något vis har koppling till det svenska Försvaret så har jag avslutat kontot och valt att inte heller bära det gula bandet. Ni finns alltid i mina tankar.
