Hjälp!! hade ni skiljt er om....

Varför går du inte och pratar med en kurator eller psykolog om dina känslor?
Alternativt att du och frun går på familjeterapi ?
Du behöver mer råd och stöttning än du kan få här i alla fall.
Lycka till.

Hade jag varit du hade jag skiljt mig om du känt så här en längre tid. Det är inte rättvist mot frun att leva i en lögn. Hur gammal är barnet? Jag vet själv vilket bråk jag hade med min pappa när jag var liten när det kom fram att han hade varit otrogen gång på gång mot min mamma för att sedan säga "jag hade tappat känslor men ville inte göra er (mig och min syster) ledsna". Jag sa gång på gång att jag vill hällre att du sticker än att min mamma får leva i en lögn. Till sist skiljde dom sig men det var inte lätt för någon i familjen pågrund av att mamma slösat bort flera år på någon som egentligen ville skiljas. Jag pratade inte med min pappa på flera månader.

Det låter som att du behöver ta reda på vad som är vad.

När kom depressionen? Vad har orsakat den? Vad behöver du göra för att ta dig ur den? På vilket sätt skulle din fru vara skyldig till att du fortsätter må dåligt när du verkar ha saker som kraschat på flera andra plan samtidigt? Vad säger frun om att leva med ditt mående, om ni nu kan prata om det?

Under en depression har man ju inga realistiska känslor, utan allt är skit, så det kan ju göra det svårare att fatta rätt beslut. Så se till att få samtalshjälp och medicinering om du inte redan är där. Sedan måste du ju jobba för att vända ditt liv på rätt köl, oavsett om du är i en relation eller inte.

Jag har själv levt med en sambo med perioder av depression, självdestruktivt beteende och suicidförsök. Det var som att ha ett andra barn, de perioderna han mådde dåligt och man behövde vakta honom så han inte fattade något idiotiskt beslut om att skära sig och liknande. Oftast utlöstes det av småsaker, som en oplanerad räkning och han ansåg att han var ensam om ekonomin trots att vi bodde ihop och hade pengarna, att någon skällde på honom på jobbet eller ett tandläkarbesök med besked om ev tandlossning. Att diskutera städning och liknande urartade ofta också, då det blev för stora krav. Närmast kom vi varandra efter en panikångestattack, men de korta stunderna av klarhet och ärlighet varade aldrig särskilt länge, då han ljög för sig själv. Han har aldrig varit sjuk konstigt nog, trots flertalet inläggningar på psyket sedan slutet av tonåren. Ingenting har någonsin varit hans fel, konstigt nog, så det är ju inte lätt när man är ett offer och drabbas av allting.

Han tog beslutet till separationen och fick en knäpp en eftermiddag så vi fick fly fältet där och då, utan tak över huvudet, dottern var drygt ett år. Det var en skittuff period då han satt kvar i sitt hus medan jag behövde lösa allt med barnet medan han passade på att dejta en av mina danskompisar bakom min rygg innan vi ens rett ut allt ekonomiskt som sambo.

Tack och lov är livet mycket enklare att leva idag, även om jag första åren påverkades starkt av hans svängningar och de problem han ställde till med när han inte följde avtalade tider och jag skulle jobba. Det är väl först nu som 4,5-åring som dottern börjat fundera på varför hon inte bor i pappans hus (hennes bonussyster bor vh). Han jobbar skift och träffar henne inte mer än varannan söndag 7 timmar per gång, så jag fick förklara att skulle hon bo hos pappa hade hon mestadels fått bo på nattis, så det vore ingen bra idé, men det är väl svårt för henne att förstå varför pappan väljer bort henne, utan att behöva säga saker rakt ut att pappa vill/orkar/bryr sig inte om dig mer.

När det blev tal om att hon ville sova över kunde han tänka sig att ta henne på kvällen och lämna henne vid lunch, så inget behov från hans sida att träffa dottern mer heller, så det är ju inte säkert att barnet drabbas förrän senare, även om jag många gånger fått berätta att pappa inte kommer för han är sjuk eller behövt jobba (eller påstått det för att prioritera att träffa nya flickvännen) och gjort henne besviken. Hon har ju hela tiden tyckt att pappa är inte sjuk ...