Skickade ultraljudsbild

Okänsligt som fan att skicka bilder på sitt ultraljud till någon man VET är ofrivilligt barnlös. Vad trodde du? Trodde du hon skulle bli glad? Antagligen blev hon jävligt ledsen arg och besviken och jag tror du sabbat en hel del faktiskt. Konstigt att du inte fattar detta liksom? Ville du gnida in det i ansiktet på henne att ni ska ha barn och inte hon? Gillar du att strö salt i sår? Jag vill gärna veta hur du tänkte. Om du ens tänkte alls??

Oj, det var aggressivt. Hon skickade till alla vänner och bekanta, kan ju ha varit så att den ofrivilligt barnlösa slank med av bara farten. Hon skulle säkerligen fått reda på det ändå.

TS: Jag tror att det kanske helt enkelt tar tid för henne att smälta. Har du försökt ta kontakt med henne igen?

Men alltså allvarligt, är du på riktigt?

Vad får dig att tro att alla människor du känner vill ha en bild på dina inre organ?

Jag hade undrat om människan som gjorde det var riktigt frisk, ärligt talat. En sådan bild visar man för de som ber att få se den, inte för alla i telefonboken.

DIN bebis är inte alla andras fokus.

När jag själv var i den sitsen hade jag snarare blivit väldigt ledsen om jag INTE fått bilden när alla andra fick den, det känts mer som att folk bestämde åt mig hur jag skulle må/känna. Varför skulle jag inte glädjas med andra som fick uppleva det underbara som jag drömde om?

Men lugna ner er, ni som svarat! Jag och mina vänner har allihop skickat bild på ul-bilderna till varandra. Det är en lika stor lycka att få en varje gång.
TS vän blev säkert glad för hennes skull, som en sann vän brukar bli. Att TS ska få barn sabbar ju inte direkt hennes försök att bli med barn eller gör chansen mindre, eller hur?

Hej.

Det hade varit bra att fråga om den ville ha bilden.

Jag hade nog också velat skicka till de jag känner men lärt mig från en smart förebild/kompis

Tror kompisen blir glad efter ett tag.

Det är skitsvårt det där!

för mig och min sambo tog det 15 månader med kämpande innan vi blev gravida och varje gång man fick se en bild på någon annans ul så var det otroligt delade känslor! Man blir självklart jätteglad för dom personernas skull men samtidigt blir man så ledsen att man tror att hjärtat ska stanna! det kan även vara svårt att umgås med den personen som är gravid just därför att man själv så gärna vill dela den känslan, men ge henne tid så ska du se att det löser sig!

även nu när jag är gravid i v.29 så kan det hugga till i hjärtat när jag ser andras ul-bilder just därför att jag kommer ihåg hur ont det gjorde! Men jag lägger också ut bilder på ul och den växande magen! Man kan samtidigt inte veta hur många som kämpar i det tysta med att bli gravida, men det är samtidigt ditt liv och det är en STOR förändring som kommer!

Håller tummarna för att ni ändå kan hålla kontakten, trots att det ibland kan vara svårt! Ge henne tid att smälta nyheten och hör sedan av dig till henne för att checka av att allt är okej

Hej ts, nu känner jag inte dig eller din vän.. men jag kan väl berätta från mitt perspektiv.

jag har ett barn sen innan, men jag kan inte få fler pga anledningar.

flertal av mina vänner har blivit gravida på kort tid, jag har stöttat och varit genuint glad för deras skull trots smäetan jag själv bär på varje eviga dag.. en dag kom den 3e personen på mindre än 2 månader och berättade om sin graviditet och DÅ bröt jag ihop helt. Jag grät och skrek (jag var själv, sånt gör jag inte i sällskap..) och förbannade min kropp för att den inte fungerar som den ska göra, därefter mådde jag riktigt dåligt i säkert över en månad. Det gjorde verkligen ont att veta att andra kan bli gravida men inte jag, även om det är nära vänner som väntar barn. Men det har gått över nu, och det kommer det kanske göra för din vän också. Det bästa du kan göra nu är att vänta och se, eller ja, vänta tills hon hör av sig. Några dagar är inte så mycket tid att låta tankarna lugna sig.

Ja det var nog lite så jag tänkte, att jag inte ville exkludera just henne. Hade såklart kunnat fråga innan men det vet jag till nästa gång. Tänkte att hon ändå kommer hänga med under graviditeten och allt som hör till och för mig så är ultraljudet en del av det.

Ajaj. Vet inte hur du kan rädda det. Det kanske lägger sig.

Men det var ingen bra ide att göra det. Men du kan inte säga förlåt heller. Det blir konstigt.

Du får peppa henne o säga att hennes tid kommer b

Hej!

Jag är själv ofrivilligt barnlös och vill inget hellre än att få ett eget. Min bästa vän skickade en ul-bild och det var så klart jättehårt att se, samtidigt som man mår dåligt över att inte kunna glädjas fullt ut. För det KAN jag bara inte nu, min egen sorg ligger som en hinna i vägen. Har inte sett hennes mage stor än, men det kommer att bli ytterligare en smäll.

Försöker att inte prata så mkt med henne om graviditeten just nu, men ställer så klart några frågor ändå. Hon tycker säkert det är väldigt jobbigt och märkligt att inte dela med sig av allt till mig, men verkar förstå i det tysta, då jag märker att hon håller tillbaka lite.

Hade varit väldigt skönt för mig om hon vågade fråga om det var jobbigt för mig, då hade jag kunnat svara "ja, men jag är också glad för din skull". Påtala elefanten i rummet på nåt sätt!

Mitt råd till dig är att fråga hur det känns, utan att förvänta dig någon lång utläggning. Helst ringa, ej sms. Säg att du blev orolig över att hon tog illa upp då hon inte svarade, och då du vet att hon själv längtar. För mig hade det uttryckt både empati och mod och jag hade haft lättare att glädjas. Det hade inte längre varit en hemlighet att bära.

Men att skicka ut ul till bekanta kan jag inte förstå. Sina närmaste vänner, ja, för dem har man ju oftast lite koll på hur de kan tänkas ta emot det, men hos bekanta kan det ju gömma sig stora sorger när det kommer till barnlöshet etc.

Men det var väl ändå inte det ts frågade. Jisses.

Jag instämmer i de reaktioner som verkar komma från andra ofrivilligt barnlösa i tråden, och man ser ju verkligen vilka andra som inte själva varit i samma sits. 

Det tog mig tre år att bli gravid, och jag var direkt självmordsbenägen i slutet. Det gjorde så fruktansvärt ont att inte kunna få barn, och framförallt känner man sig så fruktansvärt isolerad i sin situation. För att ens överleva min vardag har jag brutit (tillfälligt) med vänner som väntar barn. Inte så att vi på något sätt är osams eller så, utan bara för att jag inte klarar det. 

Det jobbigaste är just hur svårt det är för utomstående att förstå sorgen. Det är så många olika delar. Man är precis samma person som alltid och har en del som är lika stor som vanligt som gläds så fruktansvärt mycket med andras graviditeter. Sen har man en ännu större del med nattsvart mörker som hoppar på en varje gång man hör om andras graviditeter och kväver en. En del som gör så ont att man bara vill skrika och som talar om för en att det aldrig kommer hända en själv. 

Det som syns utåt är att man är missunnsam och en dålig vän som inte vill andra väl utan vill att alla andra ska må lika dåligt som en själv. Inombords är allt ett enormt kaos av tankar och känslor. Att känna sig jätteglad och förkrossad samtidigt är extremt tärande och förvirrande. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt något så motsägelsefullt och omöjligt att hantera. 

Men jag instämmer med Våga fråga. Jag föredrar att man pratar om elefanten i rummet. Jag föredrar att man aldrig försöker överraska mig, utan är noga med att informera och kontrollera hur jag tar det, och framförallt att förklara att de förstår att min reaktion inte beror på dem eller att jag inte vill dem väl, för det har ingenting med saken att göra. Jag uppskattar att få höra nyheten innan man skrivit ut det på Facebook. Jag uppskattar att bli tillfrågad om det är ok att man diskuterar vännens graviditet vid fikat istället för att bara anta att alla vill prata om det och det därför är ok. Jag uppskattar att bli förvarnad om att någon gravid också är med på festen. Då hinner jag förbereda mig mentalt och vara mitt bästa jag.

Jag blev dock gravid efter många om och men, och då hamnade jag på andra sidan. Jag har en nära släkting som också haft stora svårigheter med barn, så vi har stöttat varandra i vår barnlöshet. Jag ville inte gå ut med nyheten förrän det var absolut nödvändigt, och en dag stod jag där med synlig mage och skulle inom närmaste veckan träffa henne. Jag skrev då ett mail till henne, därför det är så jag hade velat att hon närmade sig mig. Jag skrev att jag var gravid och att jag absolut inte förväntade mig ett grattis från henne. Jag ville bara informera, inget mer. Jag skrev att jag förstår om hon kommer vilja ha en paus från mig en period, och att det är ok och att jag inte anklagade henne i så fall. 

Det jag menar, TS, är att du kan kontakta henne i skrift. Då kan hon få reagera på det i lugn och ro utan att behöva stå tillsvars för sina reaktioner, du kan förmedla att du förstår hennes sits och lämna utrymme för henne att när som helst kontakta dig utan att det blir konstigt. Det kan vara en fantastiskt fin gest - att du inte pressar henne att höra av sig utan bara säga "det blev lite knäppt där, jag ville inte lämna dig utanför men tänkte inte hela vägen så jag förstår att du inte hört av dig. Jag saknar dig, hör av dig närhelst du vill, jag finns alltid här för dig". 

Ring upp henne istället för att skriva här.

Självklart ska hon inte exkluderas pga detta men det kan ju såklart vara jobbigt för henne med graviditeten.

Jag hade en kompis som förlorade sin dotter samtidigt som jag väntade min dotter,
Ja det var tufft men vi pratade om det och det blev bra.

RING nu.

Hej TS, Jag har befunnit mig i din väninnas situation.
Min ex sambos kompisar skickade ul-bilder till båda våra telefoner (mitt nr hade de inte ens sen innan så måste slagit upp det på nätet el nåt). De visste att vi försökt skaffa barn under ca 2 års tid utan att lyckas, var på utredning och på gång med ivf.... Att få denna bild var en riktig käftsmäll, fick sjukt ont i magen och blev så fruktansvärt besviken att de skickade bilden till mig också trots att vi aldrig pratat på tele el nånting sånt.... hade räckt till mitt ex. Blev iaf helt gråtfärdig och tyckte det var superjobbigt. Exet fattade dock inte varför jag blev så ledsen....

har nu en ny partner som jag blev gravid med på första försöket, har kub på mån och längtar efter att få ul bild mm, så jag förstår dig verkligen att du ville dela med dig av nyheten till dina vänner men som sagt, jag tyckte det var rent förjävligt att få deras bild upptryckt i ansiktet, som att dom på nåt sätt skröt över att dom minsann lyckats....
så vet du, mitt råd blir följande! Ring din väninna! berätta att du inte riktigt tänkte dig för när du skickade iväg bilden, förklara att du inte hoppas hon tog illa upp och att du ber om ursäkt om hon gjorde det. (minns att jag knappt kunde förmå mig att svara, men skrev nog "grattis" men inget mer....

Jag hade inte skickat en ultraljudsbild till någon jag VET är ofrivilligt barnlös!! Däremot hade jag väl berättat på ett annat diskretare sätt. Inte tryckt upp en bild på barnet i fejset på människan. Taskigt!

Hon visste att jag var gravid men inte att vi skulle på ultraljud just den dagen. Och jo det var nog taskigt av mig men jag ville bara inkludera henne, vet ju att hon älskar barn och ja. Jag kopplade inte förrän efteråt...

Aja nu har vi iallafall träffats två gånger utan att någon har nämnt det och det verkar lungt mellan oss men hon kan ju ha blivit jättekränkt. Bra för mig att få lära mig att tänka efter...