Svärmor tog sonens första steg
Jag ser bara rött och ingen utväg, prövar att vända mig hit för att se vad ni andra mammor (och pappor) känner i denna fråga. Jag måste få hjälp!
Ska försöka berätta vår historia innan, OM du inte orkar läsa allt så kan du skrolla ner till sista raderna:
Är gift med en kvinna som jag älskar vilt och vi har 2 ettåriga tvillingar, pojke och flicka. Lever drömmen mest hela tiden!!
Jag och min mamma har en relation där vi umgås runt barnen men inte pratar våra känslor, den är inte den bästa men den finns (tack vare barnen). Därför är det viktigt för mig att säga hur det känns och att säga förlåt osv. Jag vill inte ha samma relation med mina barn så att säga.
Har haft en helt okej relation till svärmor fram tills graviditeten, innan var det ju bara jag, när jag blev gravid kom alla känslor hos mig och jag gick in i ett nytt kapitel i mitt liv där många saker blev väldigt viktiga.
Har tidigare levt med en alkoholist, så alkoholbiten är VÄLDIGT känsligt för mig. Jag har på första parkett sett vad alkohol gör med människor och jag har sett barn rädda för fulla människor. Har själv vuxit upp med föräldrar som inte drack.
Jag har svårt för människor som tycker det är helt normalt att dricka varje helg eller att det ALLTID ska finnas med alkohol på varje tillställning. Jag kan dricka jag med MEN det sker sällan och då jag är sugen att parta med vänner.
Barn och alkohol hör INTE ihop, det skapar bara en otrygghet för barnet, att inte känna igen förälderns röst ex.
Mina svärföräldrar dricker...OJ vad dom festar, somrarna är det nog varje helg; dom ser det inte själv. Min fru skäms och nu börjar omgivningen prata. Släkten viskar tyst: -Har ni sett....!
Detta har skapat en tagg i sidan som gör ont när man petar på den, jag med mina åsikter vågar inte prata för att göra frun ledsen. Hon försöker få DOM att fatta men blir inte hörd. ALLA GÖR JU SÅHÄR!! Eller???
När vi började barnplaneringen så pratade vi tidigt om alkohol och efter missfall, bråk och tårar kom vi fram till att vi båda tyckte likt; Barn ska inte utsättas för fulla människor..barn ska bara känna sig trygga och älskade.
Detta resulterade i att vi inte kan åka till svärföräldrarna och hälsa på annat än söndagar (dom vet detta och jobbar skift så vardagar är uteslutet).
Med detta som grund föds våra tvillingar i v35 och livet blir sig inte likt.
Mamma och mamma trodde jag men känslorna sa: - Nej..det kan bara finnas en mamma och den "andra föräldern", i vårt fall en Mami
Vi ÄR 2 mammor med våra titlar är olika.
Jag som burit barnen hade en jobbig graviditet med bland annat blödning i 9veckor och efter ett tidigare missfall med enäggstvillingar i v10 så var mitt självförtroende i botten, jag fick inte njuta helt av graviditeten utan hade det hemskt jobbigt med oro.
Efter 3v på neonantal så kom vi hem. Första nätterna, i 2v, satt jag i soffan med barnen på amningskudden HELA nätterna för att själv orka och få sova.
Svärmor började här behandla mig som luft många gånger....
Vid besöken där vi behöver stöd av familj, OM ÄN barnen är nummer ett, så hörde hon nästan inte mig då jag pratade, jag fick liksom inte svar.
Tänkte själv att jag överdriver nog och är för känslig....
Nästa besök där hon har med sin syster för att visa upp barnen säger hon när vi visar upp sonen: -Titta vad gul han är! (han fick sola efter födseln) INTE ex: -Titta här är -----(sonen), se vad söt han är! Oj vad irriterade vi blev på detta...
Vardagarna passerade med söndagsbesök eller besök här hemma. Varje gång är det likt...jag pratar med får sällan svar, som att jag står och pratar med mig själv. Jag skojar inte det är jättekonstigt. Barnen är ju som sagt allt i rummet MEN man kan väl åtminstone säga JA eller NEJ?!?!?! som svar...eller?
Nämner detta för frun men inget mer då det är nog jobbigt med alkoholfrågan.
Sen kom besöket som förändrade ALLT:
Dottern gick redan vid 11månader.. TILL MIG och jag blev överlycklig!! Hade varit såååå orolig att hon inte skulle gå till mig, Mami går ju också bra men "barnen ska väl säga Mamma först" eller hur??
Frun tycker inte detta med "första gångerna" är lika viktigt som jag, så det har aldrig varit avundsjuka eller så.
Jag sa sedan högt till alla att jag hoppades "få" sonens första steg med men att jag gissade att han själv skulle välja att gå till någon annan självmant och då är det ju som det är. Barnen väljer ju själva.
Svärföräldrarna kommer in genom dörren och hälsar på barnen. Då vi kommer in i köket så pratar vi och kommer in på att pojken inte gått riktigt än utan bara halvsteg och båda jag och frun säger med mellanrum: -Han har INTE GÅTT ÄN, VI väntar dom första stegen närsomhelst. Lite för att visa vad spänd vi är på detta. Då sätter sig svärmor på golvet med frun mittemot, som redan sitter där med pojken och sträcker ut armarna mot han och säger: -Kom till mormor då!!! Ingen effekt och millisekunden efteråt lockar hon med en leksak och får pojken att gå de första stegen mot henne!!!!!!!!!!! Allt detta sker INFÖR mig som bara står där och låter henne ta denna fantastiska händelse från mig, denna engångsupplevelse som ALDRIG kommer igen. Med ond mage, sorg i bröstet och gråten i halsen går jag fram och lyfter upp sonen, säger : -Nu måste mamma få en kram för det där var dina första steg. Varpå svärmor skrattar och säger: -Nu tror jag mamma vart lite svartsjuk.
Jag ställer ner sonen och går upp på övervåningen och gråter ensam i sovrummet. När jag kommer ner ser svärfar på mig som "jag ser att du är ledsen" och jag ger frun en argblick och hon viskar "vi tar det sedan". Besöket är sedan över och stämningen är märkbart stel. Svärföräldrarna kramas med oss då dom ska åka utom svärmor som inte rör mig, hon förstod men sa inget.
Dagar och veckorna går med häftiga gräl mellan frun och mig, där det alltid börjar med hur synd det är om hennes mamma som vill träffa barnbarnen och slutar med att hon faktiskt gjorde fel och borde direkt be om ursäkt. Eller uppmärksammat vad som hände och vad hon gjorde och sagt NÅGOT!
Nu i förrgår ringer svärmor frun och säger att hon nu först (över en månad senare) känner att något är fel. Hon hasplar ur sig något om att man inte kan "hålla i barnen" och förstår mig men ändå inte då de "första stegen" aldrig varit viktiga för henne. VEM FAN BRYR SIG!!!!!! Då svärmor gråtit i telefonen och då frun faktiskt hamnat mittemellan så blir det bråk igen. Nu är spänningen kännbar här hemma vill jag lova och jag har konstant ont i magen, har jag HELT FEL i hur jag känner? Hur skulle du reagerat?