Kan det vara autism?

Oj ber om ursäkt för all särskrivningar. Det går väl snabbt att skriva på telefonen!

Språksvårigheter skulle jag säga, utifrån din text. Men det är klart, sen språkutveckling kan ju vara en del i en autismspektrumproblematik. Det som skiljer de två åt är kommunikationen, dvs om barnet kommunicerar med andra (även utan ord). Vissa autistiska barn pratar massor, men utan intention att kommunicera med någon. Din son verkar ju "prata runt" när han inte kan hitta ord, vilket snarare talar för språksvårigheter.

Jag får absolut autismvibbar av det du skriver. Det är viktigt att komma ihåg att autistiska personer är individer precis som alla andra, och att den stereotypa bilden av autism samhället har inte nödvändigtvis stämmer in på alla autister (eller ens de flesta). 

En sak är just det med det sociala. Många tror att autism = total brist på sociala behov. Även om vissa autister har noll behov av socialt umgänge stämmer det inte för alla. Så ett intresse av att kommunicera behöver nödvändigtvis inte betyda att han är neurotypisk.

Jag tycker att det låter som om ditt barn har ett socialt behov, att han har en vilja och ett intresse, men svårt att veta hur man gör. Han verkar föredra att leka med människor han känner, och som känner honom, vilket gör att kommunikationen blir betydligt lättare. Vilket definitivt kan vara ett tecken på autism.

Sättet han kommunicerar på tyder, enligt mig, också på eventuell diagnos. Min autistiska son talar också runt. Han kompenserar för de ord han inte kan, och det är mestadels bara jag och hans far som förstår honom. Vi agerar ständigt tolkar (men med vår hjälp kan folk som träffar honom regelbundet knäcka koden, så att säga).

Att han stänger av och upprepar "jag inte vet det" är också ett tecken för mig. Ibland blir man överväldigad och ickverbal och att rycka på axlarna, eller bli nästan apatisk, eller upprepa en fras kan vara det enda sättet att kommunicera: jag orkar inte nu; låt mig vara.

Sedan var det lite fler saker som fick mig att tänka autism. Men istället för att gå igenom allt tänkte jag ge dig lite tips på saker att titta efter. 

Stimmar han? Alla människor stimmar, men autistiska personer och folk med adhd gör det i större utsträckning. Det är vad neurotypiska människor kanske skulle kalla nervöst eller rastlöst pillande. Autistiska människor stimmar när de är glada, ledsna, upprörda, arga, osv. När än känslorna är så starka att de måste ut på något vis. Eller så stimmas det bara för att det är skönt.

Vanliga stim:
- Vifta med händerna (t.ex. vid stor glädje eller ängslighet)
- Snurra runt runt runt. Hoppa! Flänga runt och busa vilt. (Det verkar rent generellt som om din son tycker mycket om just vestibulära stim. Tänker på Liseberg, där.)
- Pilla på allt. Snurra håret. Pilla knappar. Pilla på sår. Pilla isär saker.
- Bita läppen. Bita på kläder eller leksaker med skön konsistens. 
- Självskadebeteende vid upprördhet, t.ex. slå sig själv, bita sig själv, dunka huvudet i vägg, golv, eller andra ställen. Rycka håret. Osv.
- Tryck. T.ex. tycka om hårda kramar eller ligga under tunga saker (som soffkuddar eller madrasser). Pressa fingrarna mot ögonen. Knyta nävarna hårt. Osv.
- Titta på glittrande saker eller ljusspel. Dammkorn i solljus. Häftiga lampor osv.

Andra tecken:
- Svårt att skilja på varmt/kallt eller vara över- eller underkänslig mot värme/kyla.
- Undviker ögonkontakt. Eller, om han lärt sig att ögonkontakt är viktigt, få tom blick för att han måste stänga av då ögonkontakt är obehagligt och intensivt.
- Kan ha liten variation på minspel och kroppspråk (eller överdriven för den delen).
- Tycker det är jobbigt när han förväntar sig en sak och det blir något annat. Har svårt med omställningar och förändringar över lag.
- Har specialintressen, t.ex. ovanligt intresserad av dinosaurier eller tåg eller disneyprinsessor eller vad det än är. Behöver inte vara ihållande. Många byter specialintressen ofta och/eller har flera på samma gång.
- Tycker om att organisera och sortera och arrangera osv (men orkar nödvändigtvis inte hålla ordning).

Ja det var lite att titta efter, i alla fall! :)

Stort tack för ditt svar!!

Vi har genomfört utredningen på habiliteringen och inom några veckor får vi ta del av deras bild.

En sak som jag reagerade på i det som du skrev var begreppet "Jag inte orkar mer". När min son har varit fokuserad på något under en längre stund (allt i från 20min-1,5tim) säger han ofta så och det skiljer sig från storebror som aldrig uttryckt sig i sådana termer. Det har inte slagit mig innan att det kan vara ett tecken på autism, men nu när du tog upp det insåg jag att det lite märkligt.

Min son har inget "stim" så som du förklarar det, möjligen att han hoppar när han blir glad. Av det andra du skriver känner jag igen det här med att organisera, han leker ofta lekar som går ut på att samla saker och placera ut dom. Lekarna i sig varierar kraftigt, allt från pirat, kock, supermario till att rita eller leka med duplo. Han hänger mest med på vad storebror gör, vilket just nu är mycket tv-spel och rollekar. Han är riktigt bra på tv-spel, klarar banor som till och med jag har svårt för (och jag är rätt bra;)).

Nu var det ett tag sedan jag skrev den här texten och han har utvecklats väldigt mycket sedan dess. Jag har varit föräldraledig senaste halvåret och det har gjort att hans språk utvecklats väldigt fort. Han pratar konstant här hemma. Om jag jämför 7åringens och hans språk är den stora skillnaden uttalet och utformningen av meningarna. Han har nu ett stort ordförråd och pratar om abstrakta saker och har långa resonemang. Han deltar även i samtal som han inte styr och hoppar in i samtal under tiden några pratar (vi i familjen). Uttalet är bättre, men det är fortfarande svårt för andra att förstå vad han säger.

Jag tycker det är helt enastående hur fort den här språkutvecklingen har gått. Han är så glad att vi förstår honom och han har vuxit så mycket i sitt självförtroende under den här perioden.

Förskolan däremot är förfärlig. Han ska vara där 15h/v men i realiteten är han där mindre än så. Han vill inte gå dit längre, han gråter och säger att "dom inte förstå vad jag säger". Han förklarar att han inte kan leka med dom andra barnen för att dom inte förstår och att fröknarna inte heller förstår. Igår berättade han att han hade frågat efter något att dricka, "mjölk, vatten eller saft, jag törstig", men ingen hade förstått. Han sa att han hade pekat på kranen, men det var ingen som följde med honom. Han avslutade med att säga "jag sa jag vill ha vatten, jag visa jag vill ha vatten. Dom inte följa med. Jag blir ledsen då, mamma."

Han har en klump i magen när han ska dit och min klump är inte mycket mindre.

Har du möjligen något råd till hur man hanterar förskolan i det här läget? Vi ska snart ha ett möte och jag är osäker på vad jag vill få fram, känner mest att det här inte är hållbart, klara inte av klumpen. Funderar på om det är bättre att han är hemma och att vi går till öppna förskolan. Hur har ni gjort?

Om min son skulle få en diagnos inom autism spektrum, hur går man vidare? För det som jag känner är att prio ett måste vara att han lär sig tala renare eller är att tala "orent" en del av autism?

 Jag tycker inte alls det låter som autism, snarare tvärt om, men "mumlande" verkar kunnig på området och du fick ett väldigt uttömmande svar där.
När du skrev var han bara 4 år! Jag tycker han verkar väldigt insiktsfull på saker, medveten om sin omgivning, vill leka med andra, vem hade inte backat om de inte förstod vad man sa? Om de redan leker med något vill han inte tränga sig på, låter sunt. Han leker rollekar med sin storebror! Inte mamma pappa barn, men det är det många killar som inte gillar.
Att kunna prata runt om någon inte förstår och då välja andra ord, är väl en kompetens?

Jag tycker förskolan verkar ovanligt oförstående. Kanske byta?

Vad kul att språket har börjat släppa nu! 

Har han verkligen inte fått något teckenstöd på förskolan? Det tycker jag ni kan kräva faktiskt, han måste ju kunna göra sig förstådd. 

Hej!

Förlåt för sent svar. Jag är väldigt sällan inne på FL.

Hoppas att det gått bra för er och att ni fått svar nu!

I mitt svar utgår jag från att ditt barn är autistisk, eftersom det var om autistiska saker du undrade. Så om det visade sig att han inte är det, så är det bara att ignorera. ;) Ja, eller läsa ändå om du har lust med det, haha!

Hur som...

Vi har en resursperson på förskolan som är helt fantastisk. Nu är min son inte där så länge om dagarna, men när han väl är där så fungerar resurspersonen som en stödperson. Hen är mycket bra på kommunikation och förstår att det är hens ansvar, som vuxen och utan kommunikationssvårigheter, att hjälpa mitt barn att göra sig förstådd. Det du beskriver om på förskolan är förskräckligt! Men jag märker det på den ordinarie personalen på sonens förskola också. De har inte tillräckligt med kunskap, och har noll intresse av att tänka kreativt, hitta andra lösningar, och nå fram. Vilket är förståeligt. De är stressade och hinner inte ge extra uppmärksamhet till ett specifikt barn. Men bara för att det är förståeligt gör det inte det okej för det!

När hans resursperson är sjuk, så har jag mitt barn hemma. För mig är det inte okej att han ska vara halva dagen på ett ställe där ingen har tid att ge honom den uppmärksamhet och det tålamod han behöver för att må bra. Ditt barn ska absolut inte behöva må dåligt av att gå till förskolan. Förskolan ska vara till för ER inte tvärtom. Det är väldigt svårt att utvecklas när man inte mår bra. Så att tvinga honom till ett ställe som är stressande för honom kan knappast vara bra för hans utveckling, oavsett om han har diagnos eller ej. (Det är ju en sak om man absolut inte har ett val. Men ni verkar ju ha det, tack och lov). Så om du känner att han mår bäst av att vara hemma tycker jag att du gör rätt i att hålla honom hemma. Eller så försöker ni hitta en annan förskola.

När det gäller hur man går vidare... Ja det beror på vem du frågar. Som vuxen autist så förespråkar jag att man låter autistiska människor vara autistiska. För det är vad vi är, vad vi alltid kommer att vara, hur mycket än vissa människor vill göra oss "normala". Kommunikation är givetvis väldigt viktigt, och det finns bra sätt att hjälpa barn att utvecklas så bra de bara kan. Men det är också viktigt att komma ihåg att för många autister kommer språket alltid vara ett problem. Jag har som du ser inga problem med att skriva. Jag pratar även ofta och mycket, men när jag blir upprörd blir jag ofta ickeverbal. Det tar helt enkelt för mycket energi för att hitta ord, så jag blir tyst istället.

Det är superviktigt att acceptera detta. Ja, ge honom möjlighet att kommunicera och utvecklas. Men acceptera hans takt. Respektera att ibland kommer det vara svårt. Att vissa dagar kanske det går hur bra som helst, men är energin låg eller det är en dålig dag, kan det gå bakåt. Om andra saker utvecklas, kan språket pausa en stund. Det är absolut inget bakslag utan en naturlig del av utveckligen.

Ett mycket bra sätt att lära barn nya saker är lek! Och autistiska barn är ju just barn. :) (Och autistiska människor ÄLSKAR att lära sig om saker de är intresserade av!) Du säger att han är mycket bra på tvspel. Spelar ni tillsammans? Hitta ett tvåpersonsspel, sitt med honom, och prata under tiden. Om han säger något lite bakvänt, upprepa meningen fast korrekt.

T.ex., om mitt barn säger, "Trappa upp!" så säger jag, "Du vill gå upp för trappan! Ja, vilken bra idé! Så gör vi." Det har fungerat jättebra och hans språk utvecklas hela tiden utan att han blir sönderstressad av övningar som skulle göra vem som helst trött i huvudet. Resurspersonen gör likadant! Det är bra att baka in allting i vardagen, liksom. Lär medan ni gör så att det är kul! För det ska vara kul. Han måste ju få känna att han lär sig kommunicera för sin egen skull, inte för att göra vuxna nöjda.

Jag är personligen emot IBT, TBA, och liknande metoder. Men jag vill inte göra det till en bråktråd, då jag vet att många neurotypiska föräldrar förespråkar det. Så om du vill veta mer kan man väl skicka PM eller något? Är inte så bekant med denna site.

Om han fått en diagnos, har ni förmodligen fått kontakt med habiliteringen? Enligt min erfarenhet är HAB bra och trevliga, men de är inte någon magisk lösning som fixar allt åt er. Jag tar mycket ansvar själv, läser på om forskning, läser framför allt bloggar och artiklar av andra vuxna autister. Det finns även en kanonbra grupp på facebook som handlar om lågaffektivt bemötande (gruppen heter låg-affektivt bemötande, iirc, och är en sluten grupp). Folk där är kunniga, förstående, och hjälpsamma.

Slutligen vill jag bara säga: jag är jätteglad över min autistiska hjärna. Ja, den gör livet svårt ibland, för omgivningen har så svårt att förstå, men den gör också livet fantastiskt! Nu är autism ingen sjukdom och den kan inte botas, men om den hade kunnat det, skulle jag ändå välja att fortsätta vara autistisk. :)

Lycka till!