Du är inte min mamma

Av vilken anledning har du oroat dig för det?

Nu har jag inte heller hört den kommentaren, men hade inte haft några problem med detta. För jag är inte deras mamma, har inte den relationen, så det hade varit ett icke-problem för mig.

Nej det har inte hänt mig men bonusen har däremot sagt "du bestämmer inte över mig".

Skulle inte ta åt mig om han sa att jag inte är hans mamma, för det är jag ju inte. Men undertonen är väl lite som att säga "du bestämmer inte över mig". Men här hemma så bestämmer jag faktiskt. Jag och min man såklart. Vi har ett varsitt barn sedan innan.

jag utgår från att mina bonusbarn, när de blir tonåringar, skulle kunna säga nåt sån om de blir arga av nån anledning 

Mina egna barn kan hävda att jag inte bestämmer över dem, vilket jag då dementerar, haha

Den försöktes med några få gånger i början. Det avfärdades bara med ett skratt efterföljt av ett "lamt försök, gör som jag säger nu".
Samma svar fick sedan "Du bestämmer inte över mig". 

Det är inte alls många gånger jag fått höra det där. Barnen vet ju exakt vad som gäller och försöker bara testa gränser. Vilket är positivt, eftersom barn bara testar gränser hos personer de är trygga med. Barn backar, blir försiktiga och gör precis som de blir tillsagda mot folk som är oberäkneliga och som de inte är trygga med

Jag väntade på det men har aldrig varit orolig för att det skulle komma (vilket det sedan aldrig gjort).

Jag ÄR inte hennes mamma. Däremot är det jag - tillsammans med pappan - som bestämmer här hemma.

Har fått höra "min mamma säger att jag får".. Oftast I sådana orimliga situationer att jag kunnat vara helt säker när jag svarat "nej, det tror jag inte att din mamma sagt. Men jag kan fråga henne sedan".

Jag har dock faktiskt gått höra det några gånger när jag arbetade på förskola. Då var det bara att bekräfta vad barnet sa och följa upp med "det stämmer. Men när du är här så är det jag som har ansvaret och bestämmer".

Varför var du orolig för att höra det? Du ÄR ju inte mamman?

Man kan till och med bestämma över andras barn i deras hem, om deras förälder just då råkar vara borta, t.ex. ute med soporna.

Logiken är den, att jag med mitt sunda förnuft ser att det som nu händer kanske inte är bra, och som vuxen har jag ett visst ansvar. Gäller det något stort, t.ex. slå sönder TV:n, är det självklart att man sätter stopp för det hela. Det tycker jag man kan göra också med små saker, t.ex. riva sönder en tidning eller ta godis ur skåpet. "Jamen jag får för mamma!" "Det spelar ingen roll, för hon är inte här nu. Nu är det jag som är den vuxna med ansvar. När hon kommer tillbaka så är det hon som bestämmer, nu får du inte."

Man måste naturligtvis ha någorlunda samma uppfattning om hur man ska förhålla sig till andras barn som föräldern ifråga för att det ska fungera.

Jag är styvmamma och har aldrig hört just det. Men däremot, när jag sagt till honom något så kan han ha svarat "okej mamma" med en kaxig ton. Han är 6 år. Och då har jag blivit arg för jag är INTE hans mamma och vill inte kallas det häller. Det har jag gjort klart för honom.

Jag har aldrig fått höra det, och har helt övligt inte funderat över hur jag skulle hantera det om det hände heller... Men tror som flera andra sagt, att jag hade bekräftat det för det är jag ju inte, och informerat om att hemma hos mig så är det ändå jag som bestämmer.

Några enstaka gånger då barnen var yngre fick jag höra det, och det berömda "Du bestämmer inte över mig" kommer då och då. Jag tar inte åt mig alls av det. Jag är ju inte deras mamma och har heller ingen önskan att vara det då jag inte känner så för dem. Min sambo och jag svarar likadant på sådana kommentarer. Jag är en vuxen i detta hus och därför bestämmer jag hur det ska gå till hemma hos oss. Punkt slut. Inga konstigheter.

Det är väl inte så konstigt om barnen säger då styvmamman inte är deras mamma och uppenbarligen känner barnet det inte så. Däremot så gäller ju styvmammans ord lika mycket som pappans gällande överenskomna regler och dyl

Precis, svårare än så behöver man ju inte göra det.

Jag har inte fått höra det i ord, men bonus har tydligt markerat mot mig med både tonläge och kroppsspråk att jag inte bestämmer över henne. Jag förstår henne faktiskt, jag har varit en ganska jobbig bonusmamma i mina försök att hjälpa henne. Numer är hon helt makens bekymmer, jag finns här om hon vill prata och lägger mig inte i sålänge jag inte absolut måste.

Jag har aldrig fått höra det, vi har nu varit tillsammans i 11 år.