Har kräkfobi.
Mannen kom hem och berättade att personen han jobbat hela dagen med hade gnällt hela dagen över att han var kass i magen, att han var klen och att han mådde illa. Idioten hade vägrat åka hem. Det går magsjuka på jobbet.
Skickade mannen in i duschen direkt.
Min man blir aldrig magsjuk. Men som jag fattat det kan han ju ändå smitta? Stämmer det?
Känner sådan ilska. Och oro.
Vad var poängen med att berätta en sådan sak för dig? Angående risken att smittas så är den förstås betydligt högre om din man insjuknar. Jag skulle tro att den är slim to nothing i det scenario du målat upp här.
Gör du något för att bli kvitt din fobi?
Vad är slim to nothing?
Testat flera psykologer, irl och via nätet, kbt och läst massor. Lik förbannat så rädd.
Jag vet precis hur du känner! Här är en till!
Dock tror jag inte att risken är så stor, om din man har god handhygien då de eventuellt delat toalett ska det nog inte vara någon fara. Men nu börjar årstiderna när vi stackars emetofobier ska vara skitskraja i 6-7 månader igen. Om folk KUNDE VISA LITE HÄNSYN och ha lite VETT i skallen så skulle ju inte kräksjukorna gå runt runt hela jävla tiden.
SUCK!
Mannen fick ett sms nu ikväll att personen stannar hemma imorgon då han nu även kräktes. Åh blir så jävla förbannad. Jag förstår att man kan insjukna på jobbet men ingen människa med vett i skallen stannar kvar på arbetet och sprider smitta.
Mannen är duktig på att tvätta händerna och använder handsprit. Men frågan är om det hjälper? De står vid samma maskin, rör samma tangentbord, spakar mm
Och det jobbiga är att mannen inte brukar bli magsjuk, men jag har fattat det som att han ändå kan smitta vidare. Känns riktigt jobbigt. Två små barn här hemma också. Känns verkligen inte bra detta.
Försöker tänka som så att OM han blir sjuk då kan vi isolera smittan. Egen toa, eget sovrum, inte laga mat, ta hand om barnen MEN om han inte blir sjuk men kan smitta oss då går det ju åt skogen.
Matförgiftning har väl inte dessa symtom? Diarre först i flera timmar och sedan kräkningar?
Tror inte att risken är stor faktiskt! Inte om din man skött sin handhygien.
Får jag komma med ett råd?
Jag har haft emetofobi hela mitt liv, gått hos psykologer till och från både som barn, tonåring och vuxen, och inte förrän jag faktiskt utsatte mig själv för smittorisk dagligen (jobbar som ambulanssjuksköterska och kör väldigt många patienter som kräks/har diarré av olika anledningar) så kunde jag känna att det gick att hantera min fobi.
Idag, efter att ha jobbat i 5 år på ambulansen, känner jag att jag faktiskt klarar att leva med min fobi någorlunda utan att det påverkar min vardag och min familj.
Jag räknar fortfarande timmar efter att ha utsatts för misstänkt magsjuka på något sätt, känner efter om jag mår illa och blir orolig om jag skulle vara dålig i magen någon gång. Så frisk kan jag inte kalla mig. Men jag får inte panik längre. Jag håller inte minstingen hemma från dagis när personalen säger att ett barn på avdelningen har magsjuka t.ex.
Min räddning blev mitt jobb, alltså att utsättas för riskerna upprepat! :)
Vad var poängen med att berätta en sådan sak för dig? Angående risken att smittas så är den förstås betydligt högre om din man insjuknar. Jag skulle tro att den är slim to nothing i det scenario du målat upp här.
Gör du något för att bli kvitt din fobi?
Poängen med att berätta sådant är nog att om man inte får reda på sådant så blir man galen. Det är som att man bara måste veta för att kunna förbereda sig eller nåt. Problemet med denna fobi är att man vill veta om någon är sjuk eller kräks, man snokar och ältar kring sådan information. Och ja, det är ganska paradoxalt då man ju egentligen mår bäst av att inte veta.
Jag arbetar på förskola så jag har definitivt ett yrke där jag utsätts men det hjälper inte.
Känns jobbigt att ha mannen på jobbet. Går liksom bara och väntar på att han ska komma hem sjuk. Skickade med honom en flaska handsprit, kan ju inte skada.
Men jobbigast är att jag får för mig att han kan förbli frisk men smitta oss?
Och hur är det med matförgiftning; kan det börja med diarre i flera timmar innan man kräks?