Skaffa barn innan eller efter examen. Fyller 30 nästa år.

Låt pappa ta all fl-ledighet och du pluggar klart och jobbar på en gång. Ett par månder max kan du återhämta dig bra på.

Jag väntade. För mig är det viktigt att båda kan vara föräldralediga länge och att barnet ska slippa dagis som ettåring. Jag har arbetat på förskolan och sett dessa stackars 1-2 åringar som inte alls mår bra eller trivs i en stressig miljö flera timmar i veckan :(

Att dela på föräldraledigheten är en vinst för både förhållandet och barnet. Jag anser att det är orättvist att inte ge pappa och barn den möjligheten.

För mig är det också viktigt att familjen kan försörjas och ha en god levnadsstandard även om pappa blir arbetslös en längre tid. Dvs båda ska ha goda inkomster och bra sgi.

Jag är glad att vi planerade så bra och väntade tills allt var 110% rätt ( jobb, bostad, bröllop, sparande osv ). Jag blev gravid direkt (33 år) och sjukskriven större delen av graviditeten. Pappan ( min make) fick ta ledigt de två sista månaderna av graviditeten för att hjälpa mig. Jag kunde knappt gå på toaletten själv. Sedan kunde vi gemensamt njuta av vårt barns första år :) Utan att stressa, oroa oss eller behöva snåla.

Vi ansåg att vårt barns rätt till den bästa möjliga barndomen var viktigare än antalet barn vi skulle hinna skaffa :)

Hej!

Jag skulle nästan säga att det är bättre att du skaffar barn under studietiden så att du är öppen för arbetsmarknaden direkt när du är klar istället för att få barn i samband med avslutade studier så du riskerar att få ett glapp där du varken jobbar eller pluggar - en examen är mest värd medan den är färsk.

Att ha barn under studietiden är i sig oftast inga problem (under förutsättning att man klarar det ekonomiskt dvs). Jag vet inte hur er utbildning är uppbyggd men jag läste till civilingenjör inom samhällsbyggnad vilket är inom samma område iaf och vår utbildning hade få obligatoriska moment utan den största delen skedde under eget ansvar. Att gå på föreläsningar var helt valfritt. En tjej var 36 år när hon började, hade 2 barn i åldrarna 1 och 3 och hon klarade utbildningen galant (hon läste tom snabbare än vi andra, jag har aldrig sett någon så motiverad). 

Jag har en annan kompis som har börjat omskola sig till sjuksköterska och har en liten bebis som föddes i somras. Hennes man kommer på rasterna med bebis så att hon kan amma. Kräver en hel del logistik men det funkar det med. 

Sammanfattningsvis skulle jag säga att
1: det bästa så klart är att båda har fasta jobb när ni får barn
2. det näst bästa att ni skaffar barn tidigare men att du är redo för arbetsmarknaden direkt efter examen
3. det sämsta alternativet att du stannar hemma med barn efter avslutad examen (som då hinner bli gammal) medan din man fortsätter jobba för att få in maximalt med pengar (vilket är väldigt lätt hänt).

Tack för ditt svar!

Jo, en del av mig resonerar ju som du gör. Dvs att inte låta ett för ungt barn börja på förskolan för tidigt. Men där har jag ju då också fördel om jag som student kan vara hemma mycket när jag efter ett år (eller tidigare om min fästman delar på ledigheten) börjar plugga igen. Då kan ju dagiset vänta till näst intill barnet fyllt två år.

Sedan skrev du att du varit dålig under största delen av graviditeten. Hade det med åldern att göra, eller någon annan anledning som du inte behöver berätta om? För det är ju även en av anledningarna till att jag vill bli gravid så fort som möjligt, för att slippa ev krämpor som kommer med åldern. Då blir jag ju hemma ännu längre från mitt nya arbete, än under bara själva föräldraledigheten.

Ekonomiskt kommer det inte vara nåt problem under föräldraledigheten som student, då min föräldrapenning kommer baseras på mitt heltidsarbete jag hade innan jag blev student.

Tack för ditt svar och dina exempel!

Är helt på din bana! (Såklart! Vill ju ha barn NU! ????)

Men skämt och sido, en färsk examen, som du säger, är ju bra mycket bättre än en ett till två år gammal examen. Ur "attraktiv på arbetsmarknaden"-perspektiv. Och att som föregående skribent, vara tvungen att vara sjukskriven den största delen av graviditeten, och sedan föräldraledig på det, gör det ju riktigt svårt att kunna avancera på sitt arbete vid återkomst. Tänker jag iaf. Då är ju nästan två hela år borta. Och sedan ett barn till på det gör det till nästan fyra år! Att ge bort hela föräldraledigheten till pappan känns inte heller rätt för barnets skull, då jag anser att barnet behöver båda två. Ej heller ekonomiskt försvarbart, då han drar in den största delen i nuläget.

Precis! Har också väldigt få obligatoriska moment i utbildningen, vilket såklart skulle underlätta då jag återgår till studierna igen med en liten bebis som förgyller tillvaron.

Att springa runt med en stor mage på en byggarbetsplats och bossa är säkert också jobbigare än att sitta på föreläsningar och plugga istället. ????

Jag tror nog det lutar åt att sätta igång snart ja! Fast klurar lite till. Men med PCO måste man börja i god tid. Men då även vara beredd på att det funkar på direkten också, såklart!

Någon/några som har fler erfarenheter? :)

Btw, det skulle vara smiley-gubbar. Inte massa frågetecken i inlägget innan... ;p

Mina besvär berodde enligt läkaren troligtvis på att jag tävlingsrider :) Hade ingenting med åldern att göra :) Jag blev gravid med tvåan som 36 åring (även det tog sig på första försöket) och fick då en problemfri graviditet.

Ofta så är det dom äldre, välutbildade mammorna som mår bäst under graviditeten. Det är för att välutbildade kvinnor över 30 dricker mindre, inte rökar, motionerar mer och äter bättre än yngre kvinnor och därför har en hälsosammare kropp som orkar mer.

Vi har en son som är sex månader. Pappa har just börjat plugga och jag pluggar på halvtid.

Måste säga att det är väldigt krävande! Svårt att få tid till plugget, för det är alltid något annat som pockar på uppmärksamhet.

Rent tidsmässigt är det nog smidigt att satsa på att du är gravid sista terminen, det ska iaf vi göra :p

Här är det känslan av att vi lever en gång som faktiskt styr. Jag är fortfarande ung (22 år), pluggar tredje året på juristprogrammet. Vi har pratat om barn i ett år, och väntat i nio månader på att vara helt säkra på att det känns rätt och även för att det ska passa med mina studier, dvs. så att jag hinner gå klart tredje året och få en kandidatexamen åtminstone. 

OM vi skulle vänta till jag var klar med studierna, vilket jag precis som du resonerar, är det bästa alternativet, handlar det om cirka 3 år innan vi kan börja försöka (2,5 års studier till + minst ett halvår på arbetsmarknaden). För mig är det visserligen ingen brådska på grund av åldern, men vi längtar så mycket. Varför vänta när man längtar så mycket att det gör ont i hjärtat av att tänka på det? Vi, precis som ni, vet inte hur förutsättningarna ser ut när jag väl är färdigutbildad. För min del handlar det nog mer om att jag bör arbeta en tid för att komma in på arbetsmarknaden. Att vara jurist är otroligt brett, vilket kan göra att jag får hoppa runt på olika arbetsplatser innan jag hittar något som passar mig. 

Jag skulle säga såhär: Ta en riktigt funderare på hur mycket ni vill ha barn, orkar ni vänta tills du är 32-33 år och har kommit in på arbetsmarknaden, eller skulle det vara väldigt jobbigt psykiskt? Om ni känner att ni vill börja nu, spara så mycket ni kan! Vi har redan börjar spara och den här månaden gör vi vårt första försök. Detta för att slippa pengastressen sedan, och båda kan vara hemma en tid om ni vill det. Vår plan är att jag ska vara hemma med bebis 1 år (kanske 1,5 beroende på hur läget ser ut), sambon är chef och kommer ha svårt med föräldraledighet, men har lovat ta så mycket som det krävs i alla fall, men planen är cirka 3-4 dgr i veckan i 3 månader, men att jag kan vara hemma 1-2 dagar samma vecka. Nu vet inte jag hur din utbildning ser ut, men på min är det inte så många obligatoriska moment, att jag har ändå tanken att börja plugga efter ett år. (Lyckas vi bli gravida direkt och får barn i juni blir jag hemma i 14 månader, så försök tänka på den bästa tiden också, även om det inte alltid går att styra). 

Tänkt även såhär, vad är det värsta som kan hända?
Att du får svårigheter att bli gravid när ni väl ska börja efter din examen? Antar att du då kommer ångra att ni inte började tidigare.  

Att du inte kan komma in på arbetsmarknaden efter bebis? Vi ska jobba tills vi är 65 år, och kommer ha tid att komma in på arbetsmarknaden, även om vi får ta ett jobb vi egentligen inte vill ha till att börja med. 

Kort och got i denna röriga textt: Vi lever här och nu. Vill ni, så kör! :) 

Glömde svara... ;)

Jag förstår. Kan ligga ngn poäng i det. Sålänge det går vägen dvs. :)

Så roligt för dig att ni lyckades så bra! :)

Ha det fint!