Hjälp, vill inte de ska vara slut.

Hej alla.

Nu är det så att jag skriver här med tungt hjärta, vet nämligen inte alls längre vad man kan göra mer än att skriva av sig.

Jag och min fru varit tsm i snart 6 år och har 3 barn, vi har varit genom väldigt mycket under den tiden och kämpar på. 

Vårt förhållande hade tagit mycket stryk under alla olika motgånger som att min mamma gick bort som vi var väldigt nära, dålig ekonomi och problem med folk som försökte utnyttja oss. Cirka ett år sen bestämde vi oss för att flytta upp till min frus gamla barndomsstad och jag gick med på det med tungt hjärta. Lämnade allt jag kände och flyttade för min fru sa att de var det enda som kunde hållas oss ihop efter allt som hänt.

Något halv år senare hade vi ett ganska stort bråk och ordet skilsmässa kom upp och jag bara kände att mitt liv var slut, lämnat allt och flyttat upp hit där inte känner något och de enda bra och som jag älskar vill lämna mig. (älskar såklart barnen med).

Men den konversationen sluta med att vi skulle försöka jobba på vårt förhållande och det gjorde vi också ett tag. 

Det är tyvärr så att efter många års massvis med hinder återhämtar man sig inte bara över en natt utan det tar tid och nu för ett par dagar sen hände det igen, jag uttryckte mitt missnöje till min fru att hon inte ger oss någon chans.

Då menade jag att hon och jag är mamma och pappa men vi är aldrig man och fru, jag sa till henne att jag känner att hon aldrig ens försöker bättra vår relation och på 1 års tid så har vi kanske haft sex totalt 4 ggr varav 1-2 hon varit onykter och kommit hem och då har de hänt.

Sa även till henne att de kommer inte bli bättre om vi pratar om det och vi måste försöka hitta tillbaka till varandra. Känner att jag behöver hennes stöd att hitta tillbaka till bättre dagar.

Hon svarade mig att hon vill skilja sig, och att hon älskar mig men är inte kär längre. 

Kändes som att min värld gick under, jag blev både arg och frustrerad.
Över tanken att det ända som jag har att hålla kär är mina barn och min fru, att jag flyttat ifrån alla mina vänner och den lilla familj jag har kvar för att behålla detta och nu ska detta rasera också. Då att jag måste ändå bli kvar här för att kunna träffa mina barn även om de tar slut. Och tanken att min fru inte skulle vara min fru längre. Jag Älskar henne verkligen och vet inte vad jag ska göra om detta kommer ta slut. Tanken att inte vara där varje dag för vårt minsta barn när hon växer upp utan behöva ta varannan vecka om de ens blir så.

Vet att många går genom detta men det känns verkligen som jag förlorar allt om detta skulle hända.

Nu blev det ju så att även detta bråket sluta med att vi bestämde oss för att arbeta på det. Men saker och ting är inte alls bra mellan oss som ni kan tänka er, vi pratade om att vi skulle ha sex för att hon ska få tebax lusten för det (hon hade så tidigare efter födelsen med vårt ena barn att hon tappade lusten och hon fick tebax det genom att vi helt enkelt fick ha sex som fick den att vakna till eller vad man ska säga.) men så blev det inte .. mådde inte bra ena dagen samma sak andra dagen till slut idag så sa hon att hon inte orka så jag fråga vad det är frågan om.

För hela dagen har hon varit topp humör och pikat mig att hon skaffat nya kläder lite av anledningen att vi skulle ha sex ikväll.

Jag fråga henne, vad är det som händer egentligen?

Sa hon att hon bara har ingen lust alls att ha sex och att hon menar överhuvudtaget, sen fråga jag vad de kan bero på och hon svara att hon inte vet men de enda hon kan spekulera är att hon inte har dem känslorna för mig längre.

Vi kom fram till att vi ska ta de lugnt och se om de hjälper något men sanningen är att jag är så rädd som jag nog aldrig varit tidigare att detta kanske inte går rädda.. i alla fall inte om inte hon är villig att hjälpa till, (och då menar jag inte att hon måste tvinga sig till sex) men att hon liksom försöker i alla fall sätta det som en prioritering att få tid att umgås med mig och hitta tillbaka.

Jag älskar verkligen min fru och kan inte se ett liv utan henne, tror verkligen att när man varit genom så här mycket så är det inget konstigt att känslan av att vara kär kan försvinna om man inte jobbar på det, sa de till henne att de finns inga par som håller 50 år som inte har haft detta utan de sånt man måste jobba sig genom. Och om något är värt att rädda så är det vårt förhållande.

Hon är den enda för mig, utan henne kommer jag mista min livslust.
Jag kommer sitta fast på ett ställe som jag inte vill bo på utan min livskärlek vid min sida men nära nog för att se henne gå vidare med någon annan så småningom om detta tar slut. Och där e inget jag kan göra om, kan ej flytta om jag vill ha kontakt med mina barn för distansen är enorm som vi flyttade.

Hon ligger hon sover och vi kom fram till att vi ska ta de lugnt men vet inte, känns bara som att om hon fortsätter vara skeptisk till att detta går att fixa så är det redan kört. Men sa det till henne också idag, om du nu inte tänker försöka varför ångra du dig 3 dagar sen efter du sagt att du vill skilja dig. (hon sa att hon var säker på att hon ville skilja sig fram tills hon sa det högt sen ångra hon sig för det kändes för verkligt att förlora mig.) så därför sa jag att då finns det bara 1 av 2 saker vi kan göra alltigen så skiljer vi oss som du sa att du ville eller så slutar du använda det ordet och så jobbar vi på vårt förhållande båda två med alla våra krafter. ,,

Men ja..
Ursäkta för hoppandet fram och tillbaka men vet inte hur jag ska skriva annars..
Känns inte alls som jag har nåt kvar att ge om jag mister henne också..

Så kommentarer att "släpp henne det är det bästa" är inget alternativ, kan inte tvinga henne men vill ha tips om vad man kan göra för att rädda detta. Vill vinna tillbaka min fru och hennes kärlek annars är detta inget värt för mig längre.. planerar inte att gifta mig mer än 1 gång och vilket jag gjort nu och det är meningen det ska vara "for ever".

Snälla inga taskiga, onödiga och troll kommentarer.. låt då snälla bli istället.. har nog med skit just nu.