Anknytningsproblem, sen i utvecklingen?
I Sverige pratar vi ofta om hur viktig anknytningen är mellan föräldrar och barn. Jag har varit föräldraledig länge med mina barn, haft de nära mycket och försökt vara engagerad i mina barn. Anknytning är viktigt för mig. Känns helt naturligt att föräldrarna är barnens närmaste personer alltså.
Jag har varit mycket i ett annat europeiskt land och sett en familj där allt är annorlunda. Föräldrarna har eget och jobbar väldigt mycket, ofta sena kvällar. Sen barnet var nästan nyfödd har mormor tagit hand om barnet som nu är drygt 1 år. Även på helgerna gör föräldrarna ärenden och små resor utan barnet.
Jag tycker det känns onaturligt att föräldrarna är borta så mycket. Måste ju vara så att morföräldrarna blir barnets närmsta personer. De försöker göra det bra för barnet, men jag tycker barnet lämnas rätt mycket själv, typ att sitta o leka i en säng. Antar att de inte har den orken som riktigt krävs för att ta hand om ett barn.
Dessutom tror jag att barnet är sen i den motoriska utveckligen. Rör sig knappt någonting utan sitter mest och plockar lite. Hur skulle andra se på detta? Jag tycker det är helt galet! Det barnet kommer ju också växa upp men man pratar ju så mycket om anknytning, då kan väl detta inte vara bra? Är nyfiken hur ni skulle reagera.
