Anonym (Häxan?)

Äldre 4 Oct 19:41

32 svar

Är jag fel ute som känner såhär?

Jag måste få checka av om jag är en otacksam och orättvis häxa eller om det är okej att känna såhär.. Jag har INTE sagt någonting till mannen ifråga om det här kan jag börja mwd att påpeka.

Vi har båda jobb med krångliga scheman och bort en bit, ca 10 mil, från varandra. Jag har inga barn, han har två. En sjuåring som han har varannan vecka (dvs på halvtid) och en 18-åring som han har på heltid. Mamman finns inte alls med i bilden där.

Det är kring artonåringen jag har känslor. Inte emot barnet i sig som verkar vara mycket trevlig om än ganska blyg. Men kring pappans resonemang kring artonåringen. Mitt och pappans scheman krockar ofta, och hans barnvecka med den yngsta är det svårt ses något alls. Ofta är det pga schemakrock svårt ses den andra veckan med, när jag är ledig jobbar han och när han är ledig jobbar jag.

Det med krockarna i schemat innebär dock att han har mycket ledig tid där han kan ägna sig åt barnen utan problem eller dåligt samvete. Men när schemat inte krockar, och vi - ytterst sällsynt - kan få hela helger ihop så blir det ändå inte så. Eftersom pappan känner att han inte kan "överge" tonåringen en hel helg tex.

Som ex så sist vi var lediga fre kväll-måndag morgon samtidigt (han var ledig från torsdagen så ledig hela to och fre med) så JAG hade gärna tillbringat hela tiden med honom och ffa sovit tre nätter med honom. Han säger sig vilka det men att det inte går för att han måste finnas för äldsta barnet med. Så han tillbringade fram till lörd lunch med artonåringen, kom till mig lö lunch - sönd lunch och åkte den hem till artonåringen. Sen tänkte han komma mån kväll och stanna till tisd morgon hos mig om det är okej för artonåringen. Det sa denne att det var men pappan kände att han ändå behövde vara däe för tonåringen. Som hade skola och sen var på träning och efter det gick på bio med en kompis och kom hem vid midnatt och då efter en kopp te la sig och sov.

Jag vill absolut inte att vi ska gå ut över hans relation med barnen eller att barnen ska känna att jag tagit deras pappa. Men känner samtidigt att en artonåring kan ju klara sig själv en helg någon gång varannan månad. Skulle det vara något är han ju ett telefonsamtal bort och kan vara hemma på en timme om han är här. Är vi där är han ju i rummet intill på sin höjd.

Artonåringen är självständig och självgående och han lämnar denna ensam en vecka utan problem när han är iväg på egna aktiviteter (typ resor). Han lämnar denne även ensam tre till fem dygn i sträck när han jobbar så. Jag har även hört honom prata med tonåringen i tfn när han är här och när han frågat om allt är okej och han kan stanna kvar så svarar tonåringen med ett stön att "jaaaaaaa pappa, det är okej, sluta tjata. "

Hans anledning är att han inte är säker på att tonåringen är ärlig och att han tyckt att denne verkat lite nere sista tiden. Han kan dock inte ta på varför och det finns (enligt honom) inte några tecken på det och tonåringen själv förnekar det. Jag känner ju inte denne väl nog för att säga något men jag ser en normal tonåring som är med kompisar mest hela tiden, ute på aktiviteter, intresserad av typiska saker för åldern och som verkar må normalt för åldern. Och som inte verkar störas av pappans relation/mig eller av att vara själv ibland. Oavsett om det är pga mig eller pga pappans jobb eller pga pappans nöjesresor.

Så min KÄNSLA är att pappan överdriver - samtidigt vill jag inte ifrågasätta en pappas känsla inför sitt barn!

Men det känns otroligt otacksamt att inte kunna få 2-3 dygn sammanhängande med honom någon gång, utan ses en em här en natt där och på sin höjd ett dygn där. På grund av en i princip vuxen människa, även om barn alltid är barn ovh kan behöva sin förälder oavsett ålder. Men här känns det inte riktigt som det?

Är jag en häxa som är svartsjuk på en fullt normal pappa/barnrelation eller finns det någon substans i min känsla?

Anonym (styv)

Äldre 4 Oct 19:55

#1

Även om han har barn så har han en relation även med dig som han måste "ge näring" åt. Låter som att han bara kommer o går som han vill o tar dig för givet..

väljer han vara med sitt "barn" en gång, tycker jag det är rättvist att han väljer dig nästa gång.

Du är INTE en häxa för att du vill vara med honom! :)

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 20:27

#2

Anonym (styv) skrev 2015-10-04 19:55:23 följande:

Även om han har barn så har han en relation även med dig som han måste "ge näring" åt. Låter som att han bara kommer o går som han vill o tar dig för givet..

väljer han vara med sitt "barn" en gång, tycker jag det är rättvist att han väljer dig nästa gång.

Du är INTE en häxa för att du vill vara med honom! :)

Han tycker att han ser till båda relationerna just genom att dela tiden mellan mig och artonåringen. Och sett rent så gör han ju just det. Men jag sitter med en ful känsla av att "minsann vilja ha mer" som jag inte är säker på den är korrekt och sund.

Men det jag känner är ju ocensurerat att då vi får så lite tid att jag borde få all tid de där gångerna vi faktiskt är ledig samtidigt. Att barnen faktiskt har 95% av all tid sett över tid, och då kan jag få 100% de där dagarna när vi är lediga ihop. För även om det är 100% de där tre dagarna är det 5% av total tid. Och om han kan åka till Danmark en vecka med en kompis och lämna artonåringen (och mig för all del, jag var ledig fyra dagar den veckan varav tre var i sträck) ensam så varför kan han ibte lämna artonåringen tre dygn pga mig? Han menar att det med jobb, nöjen och mig blir att lämna denne ensam mest hela tiden. Och det är ju sant, men det känns ändå surt att det är just jag som alltid får stryka på foten (även om känslan kanske är osann är det så det känns).

Han frågar alltid mig om det är okej att han delat upp tiden si och så. Jag har alltid i stunden sagt ja - vad annat kan jag säga? Nej du ska skita i ditt barn och vara med mig! Det är om något att vara en häxa. Jag har dock i andra lägen förklarat att det för mig är jobbigt när vi ses så lite och att vi sover ihop så lite. Att det gör mig ledsen och att det sliter hårt. Samtidigt vill jag inte och vinner inget på att skapa en situation där han har dåligt samvete för att han inte är med artonåringen när han inte är med mig och har dåligt samvete för att han inte är med mig när han är med artonåringen, och det är ju risken.

Sen känner jag mig kanske lite lurad med. Jag hade inte gett mig in i det här om jag vetat att han har barn på heltid. Men när vi sågs var artonåringen på tågluff en månad. Så han berättade han hade en stor och en liten. Men då ingen av dem var hemma antog jag det var delat umgänge. Sen kom den äldsta hem och det var först när jag naivt frågade när artonåringen skulle åka till mamman igen/hur ofta hen var hos mamman som jag fick veta att hen inte är hos mamman alls utan bor på heltid hos honom. Jag blev lite överrumplad men tänkte att en artonåring är ju ganska självgående. Och det är hen ju - men pappans behov av att "finnas där" begrep jag inte förrän det var lite för sent kanske.

Det år möjligt han skulle känna sig lika lurad om jag tog upp vad jag känner nu...

Anonym (Jr)

Äldre 4 Oct 20:32

#3

Nej, jag tror inte du är en häxa och jag tror inte du är svartsjuk heller. Jag tror du är nykär och vill ägna varje möjlig stund med din kära. Han vill kanske vara med dig i varje möjlig stund men vad du tycker är varje möjlig stund kanske skiljer sig från hur han ser det. Du har inga egna barn och har kanske svårt att förstå hur han tänker. Kanske är det han som har separtionsångest och har insett att barn växer upp och flyttar och sen har man inte barnet hos sig längre?

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 20:37

#4

Anonym (Jr) skrev 2015-10-04 20:32:16 följande:

Nej, jag tror inte du är en häxa och jag tror inte du är svartsjuk heller. Jag tror du är nykär och vill ägna varje möjlig stund med din kära. Han vill kanske vara med dig i varje möjlig stund men vad du tycker är varje möjlig stund kanske skiljer sig från hur han ser det. Du har inga egna barn och har kanske svårt att förstå hur han tänker. Kanske är det han som har separtionsångest och har insett att barn växer upp och flyttar och sen har man inte barnet hos sig längre?

Nykär vet jag inte, men i övrigt så kan du nog ha helt rätt. Helt klart är det ju att vi ser olika på vad som är möjlig stund ja. Kanske finns det även en separationsångest - han har inte uttryckt någon men sagt någon fång typ att han inte riktigt fattat att artonåringen "nästan är vuxen nu" och att denne i hans ögon fortfarande är hans lilla barn. Jag svarade oxh tänkte mest att barn är man ju alltid i föräldrarnas ögon hur gammal man än är, och man slutar ju inte behöva sina föräldrar bara för att man är vuxen. Men kanske finns det en separationsångest. Men varför slår den till när han ska se mig och inte ska jobba eller på Danmarksresa eller annan nöjesresa? Är det kanske lättare stå för behovet att vara med tonåringen inför mig än vänner?

Anonym (styv)

Äldre 4 Oct 20:41

#5

Hans son kanske har någon störning som du inte vet om? :) Hur skulle det kännas om du åkte till honom när han är med sin son och umgås alla tre?

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 20:53

#6

Anonym (styv) skrev 2015-10-04 20:41:58 följande:

Hans son kanske har någon störning som du inte vet om? :) Hur skulle det kännas om du åkte till honom när han är med sin son och umgås alla tre?

Ingen störning eller diagnos, jag har frågat. Just för att det skulle förklara och göra det lättare att förstå. Men det finns inget sådant, och det finns inga tecken på dåligt mående hos barnet heller. Det är pappan som "har en känsla" att barnet inte mår riktigt bra. Fast pappan kan inte själv heller se några tecken mer än "känslan". Och jag ifrågasätter inte en förälders känsla. Den kan vara rätt, den kan vara fel men jag ska verkligen inte bedöma det.

Jag har inga problem komma dit. Men det blir inte bra för barnet tycker pappan, alltså om jag kommer dit tex två dygn. Utan tiden måste ändå delas så att barnet har pappa för sig själv ett av dygnen tex. När de har det, tid själva, så gör barnet vanliga saker (kompisar, träning, bio, utgång etc) och hänger ganska lite med pappa. Men för pappan är det viktigt att finnas där tillgänglig om utifall. Så ett dygn där vi inte ses för han måste finnas för barnet så kan de ses typ totalt en timme, fördelat på tio minuter här och en halvtimme där. Men OM barnet skulle behöva så vill pappan finnas där helt tillgänglig.

Jag har tyckt att jag kan åka hem om så är, blir det ngt aå bara säg till så åker jag. Men då litar pappan inte på att barnet skulle säga till. Det kan kanske vara sant. I början när vi sågs kom barnet knappt ut och åt när jag var där, för att hen "inte ville störa oss". Det är såklart bättre nu och barnet kommer ut och umgås en hel del när jag är där, brukar hälsa till mig när pappan är här och pratar i telefon med barnet osv. Barnet har heller inte haft problem med att ibland be pappa komma in och prata med barnet i enrum när jag varit där om det varit något känsligt. Men heller inte haft problem att ta upp saker inför mig med. Men det kan nog sitta lite långt inne att direkt eller indirekt vara anledningen till att jag åker för att hen behöver vara ensam med pappa.

Anonym (styv)

Äldre 4 Oct 21:07

#7

Han behöver ensamtid med sin pappa men inte med sin mamma... undrar vad som gör att han inte är med sin mamma alls...

Anonym (Häxan?) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 21:11

#8

Anonym (styv) skrev 2015-10-04 21:07:43 följande:

Han behöver ensamtid med sin pappa men inte med sin mamma... undrar vad som gör att han inte är med sin mamma alls...

Det beror på mamman och inte alls på pappan eller barnet. Utan att lämna ut någon eller gå in på detaljer så är mamman inte särskilt lämplig som mamma och har inte varit det de senaste tio - femton åren heller. Mamman har sina problem så att säga och är inte varken kapabel eller lämplig att ha umgänge. Det är knappt hon klarar att alls ha en relation ens på telefon/mail med barnet.

Anonym (styv)

Äldre 4 Oct 21:35

#9

Jag förstår... hoppas ni får mer tid med varann. Sköt om dig.

Anonym (Jr)

Äldre 4 Oct 22:42

#10

Anonym (Häxan?) skrev 2015-10-04 20:37:38 följande:

Nykär vet jag inte, men i övrigt så kan du nog ha helt rätt. Helt klart är det ju att vi ser olika på vad som är möjlig stund ja. Kanske finns det även en separationsångest - han har inte uttryckt någon men sagt någon fång typ att han inte riktigt fattat att artonåringen "nästan är vuxen nu" och att denne i hans ögon fortfarande är hans lilla barn. Jag svarade oxh tänkte mest att barn är man ju alltid i föräldrarnas ögon hur gammal man än är, och man slutar ju inte behöva sina föräldrar bara för att man är vuxen. Men kanske finns det en separationsångest. Men varför slår den till när han ska se mig och inte ska jobba eller på Danmarksresa eller annan nöjesresa? Är det kanske lättare stå för behovet att vara med tonåringen inför mig än vänner?

Men ni har träffat varandra relativt nyligen? Jag vet ju inte men tänker att jobba måste man ju, det kan han inte förhandla bort. Danmarksresan är med en kompis? Har han "alltid" rest med sina kompisar? Är han av sorten "tjejer kommer och går, kompisar består"? Han är kanske van vid sina nöjesresor, du kom in senast, han är inte van att lägga mer tid på en relation? Men han frågar ju vad du tycker så du kanske ska ta tillfället och säga vad du tycker. Även att prata om att du gick in i relationen där du trodde att han inte hade barn på heltid. Du känner dig "lurad" men det var väl inte så att han ljög för dig? Eller tror du han lät dig tro nåt som inte stämde?

Är jag fel ute som känner såhär?

INNEHÅLL