• JAC

    Kan inte komma över förlusten av min dotter...

    Undrar om det finns någon mer här inne som är i en liknande situation. Hade varit skönt att få "skriva" av sig...
    För att göra en lång historia kort:

    Jag har en son som är snart 5 år och resan mot ett syskon har varit lång och hård. När han var 7 månader blev jag gravid igen och denna graviditet - precis som  flera efter den - resulterade i missfall. Vi blev väldigt lätt gravida. Till slut lyckades jag äntligen behålla barnet, trots att jag mådde oerhört dåligt och hade mycket smärtor i livmodern. Hade även en blödning i vecka 13.
    På KUB-testet fick vi högrisk och fick göra ett fostervattensprov. Då hade jag blod i fostervattnet och blev sjukskriven beordrad sängliggande. De första proverna visade dock positivt och vi fick reda på att vi skulle ha en liten flicka. Sådan lycka. I början av vecka 21 ringde dock telefonen och de sista proverna hade kommit....De påvisade 3 olika kromosomavvikelser som ingen tidigare sett. Odlingen av dessa hade också tagit 4 veckor längre än normalt. Genetikerna i Lund stod helt rådlösa - de hade aldrig sett denna kombination tidigare och kunde inte råda oss. Men de sa att det troligtvis skulle bli grova mentala fel på vår tjej. Vi fick 1 dag på oss att bestämma hur vi ville göra. Det var det svåraste beslut jag nånsin tagit. PÅ grund av vår son och för att skona vår flicka, så valde vi att avbryta graviditeten. I vecka 22 födde jag ut henne och hon var det vackraste jag nånsin sett. Vi valde att ge henne till forskningen - om det kunde hjälpa par i samma situation i framtiden. Jag tog inte ens ett foto och var så avtrubbad känslomässigt efter alla droger jag fått att jag bara gick hem utan att egentligen känna någonting. Klockan 23 samma kväll var alla droger ur kroppen och sen sorgen och paniken går inte att beskriva, Jag skrek: Var är mitt barn" om och om igen.....Följande månader kan jag inte komma ihåg, jag bara stängde av och försökte gå vidare. Vi försökte bli gravida igen och jag fick fler missfall.

    Till slut förra våren blev jag gravid igen och fick behålla barnet med mycket hjälp och stöd från både mina läkare och en specialklinik i Köpenhamn. Jag var helt säker på att det skulle bli en flicka. Jag skulle äntligen få den dotter jag mist. På ultraljudet i vecka 18 skulle vi få reda på kön och när barnmorskan säger att det är en pojke så rasar allt. Jag skulle ju få en flicka. Jag blev helt knäckt och allting inom mig brast. Allt jag hade burit på i alla år. Jag blev totalt utbränd och alla känslor gjorde mig helt utmattad. Men till slut så kändes det bättre. När jag fick se min son så var/är han en kopia av min dotter. Jag kommer aldrig glömma hennes ansikte. Men han gick rakt in i mitt hjärta och jag älskar honom så. Båda mina barn såklart. Jag är lyckligt lottad.

    Men....jag vill så gärna ha min dotter. Min man och jag hade bestämt oss för 3 barn, men efter allt jag/vi gått igenom och efter allt min kropp har fått tåla, så vill han inte längre. (Jag bröt/förflyttade även min svanskota under sista förlossningen och var helt handikappad de första 3 månaderna) Jag har tjatat och förklarat hur mycket jag vill, men han har bestämt sig. Inga fler barn. Punkt.
    Men jag kan bara inte acceptera det. Jag vill så gärna försöka.

    Fler som känner som jag? Som varit i samma sits? Jag har svårt att prata med någon, för jag känner att ingen förstår mig. Och jag behöver prata.
    Om DU finns där ute så svara gärna. Dela din historia med mig, Kanske kan vi hjälpa varandra!
    Kram

  • Svar på tråden Kan inte komma över förlusten av min dotter...
  • Tilja

    Jag känner med dig och skickar styrkekramar!

    Har du funderat på hur du skulle reagera och känna om nästa också blev en pojke? För det kan det ju bli lika väl som en flicka.

  • Lavish

    Det låter verkligen fruktansvärt, beklagar!

    Men är du säker på att en ny dotter skulle kompensera den du förlorade på något sätt? 

  • Ego Lovers
    Lavish skrev 2015-10-07 20:48:43 följande:

    Det låter verkligen fruktansvärt, beklagar!

    Men är du säker på att en ny dotter skulle kompensera den du förlorade på något sätt? 


    Det handlar inte om att kompensera ett dött barn med ett nytt. Isf har ju ts redan gjort det iom att hon har fått ett nytt barn så det där är inte ens relevant. Ts vill ha en dotter och det är vanligt att många vill ha det kön som de inte har även om ts har en dotter fast hon inte är hos henne. Jag förlorade en dotter och vi fick ett till barn tre år senare och jag önskade mig en pojk undermedvetet av rädsla att det skulle komma en liten mini kopia av storasyster och när vi gjorde ul och bm undrade vad vi trodde och jag sa pojk och hon sa tös kunde jag inte riktigt känns glädjen av rädslan att folk skulle tro att vi ersatte. Hade vi fått en pojk hade folk inte tänkt tanken att vi ersatte henne. Nu är inte lillasyster alls lik storasyster utan en helt egen person med ett helt annat utseende.

    Så ts vill ha en dotter ingen ersättare. Och drömmen om en syster till hennes två söner och dotter är något som hon måste få ha och som ev kan infrias om det inte blir en till pojk dvs.
  • JAC

    Tack för Era svar!


    Nej, precis som du säger Ego Lovers, så kommer jag ju aldrig att kunna kompensera en förlorad dotter. Det vill jag inte heller. Men det är nog just det min man är rädd för  - att jag ska bli helt knäckt om det blir en pojke till. 
    Men så känner jag inte alls. Däremot så hade jag velat ge det en sista chans - att försöka få en flicka - och blir det så blir det. Jag ä medveten om att chansen är stor att det blir en pojke till.

    Hur känner Du nu Ego Lovers - är saknaden stor efter din dotter fortfarande? Var det länge sedan?

  • MrsP79

    Hej! Vet inte om min historia kan hjälpa dig, och den är inte exakt som din, men jag mår ganska bra idag i alla fall!

    Jag hade två pojkar när jag blev gravid igen (fick övertala mannen en smula). Fick reda på att det var en pojke till och grät den kvällen. Jag hade ju hoppats på en flicka. Dagen efter var de känslorna som bortblåsta, och jag kände en otrolig kärlek till pojken i magen! Några veckor senare hände det som inte fick hända, han dog i magen. Två dagar senare födde jag en otroligt söt liten pojke! Han blev begravd i minneslunden i vår stad. Mådde skitdåligt en lång tid efter. Tio månader efter blev jag gravid igen. Jag hoppades den här gången bara på en frisk bebis. Många runtomkring sa "men NU blir det väl en flicka!".....skulle kunna gett dem en snyting. Vi fick i alla fall en frisk lite pojke (vilket vi visste, men inte talade om för folk). Ett drygt år efter blev jag gravid igen, och vår minste är nu snart 6 månader.

    Inför den sista graviditeten var min man och jag inte överens alls, jag ville men inte han. Han tyckte inte vi skulle chansa en gång till. Han menade också att jag skulle bli besviken om det blev en pojke till. Kan avslöja att den blev många tårar innan han till slut gav med sig. Idag kan han inte förstå att han inte ville. Jag är jättestolt över mina fyra prinsar! Visst kan jag sakna det man kanske hade fått med en dotter, men jag har accepterat det! Jag tror inte jag hade varit en lyckligare människa om jag hade haft en dotter. Önskar ju inget hellre än att få tillbaka min pojke som dog, men å andra sidan hade jag nog inte haft de två minsta då. Allt sker av en anledning, även om det känns för djäkligt!

    Hoppas du och din man kommer överens och att du kommer att må bra igen! Kram

  • JAC

    MrsP79 - tack för att du delar med dig. Ååå jag gråter floder - sorgen går ju inte att beskriva. Men så kul för dig att du fått så många fina pojkar, förstår att du är lycklig. Och visst sker allt av en anledning. Det får man bara acceptera, hur hårt det än är.
    Min minsta är bara 8 månader, men jag tror inte att min man kommer ge med sig. Men vi får se. Jag har ju två fantastiska pojkar som jag älskar av hela mitt hjärta. Men jag har alltid velat ha många barn, så jag hoppas....
    Tack igen! <3

Svar på tråden Kan inte komma över förlusten av min dotter...