Inte mig själv efter förlossning
Jag undrar om det inte finns någon mer som upplevt det jag gick igenom efter att ha fött barn? Detta var mitt första barn och började med en ganska svår förlossning, tre dagar på sjukhuset och jag kände mig ganska normal. Så kommer jag hem och börjar känna mig så konstig i huvudet. Jag får panik men vet inte varför. I två månader hade jag minst 10 panikångestattacker dagligen. Jag fick massa tvångstankar om hur jag måste tvätta allt och sterliserade flaskor och tvättade händerna som aldrig förr. Jag kunde inte sova, inte äta, gick ner 25 kilo på bara några veckor. Jag var som ett asplöv. Vågade inte se mig i spegeln för jag var så rädd för mig själv! När jag väl lyckades somna och vakna igen var det som att vakna till en mardröm. ALLT var helt fruktansvärt och jag har aldrig nånsin tidigare varit med om nåt liknande. Jag vågade inte blunda, inte titta. Det var hela tiden som jag trodde att något katastrofalt skulle inträffa, att något lurade bakom hörnet och att jag skulle bli galen.
Jag hade eller har inga problem med att känna något inför min dotter. Det var eller är ingen förlossningsdepression eller psykos. (Detta har flera psykiatriker konstaterat).
Men vad hände? Jag har upplevt stark ångest tidigare i mitt liv men det här tar priset. Jag var totalt hysterisk. Efter några veckor var jag så utmattad att jag gick in i ett tillstånd där det kändes som det var en vägg mellan mig och "verkligheten". Jag började få så mycket extensiella tankar att jag trodde att nu blir jag verkligen knäpp. Jag fick börja på mediciner och långsamt långsamt började det lugna ner sig. Nu idag, 4 månader efter födseln lever jag fortfarande i nån slags dimma. Det är som att jag inte är här, som att jag sitter i en glasbur och bara skriker. Jag älskar min dotter och pojkvän, det är inte problemet. Men jag börjar seriöst tro att jag aldrig kommer bli mig själv igen. Efter mycket googlande hittade jag ett forum och läste om något som heter Post Partum Anxiety vilket verkar vara det som drabbade mig. Varje dag är fortfarande en kamp mot paniken och jag måste låtsas vara "normal" hela tiden. Det känns fortfarande som om jag har förlorat mitt gamla jag. Jag har varit med om ett stort trauma i barndomen, något min psykiatriker menar kan ligga till grund.
Någon som varit med om nåt liknande? Kommer man ur den här skrämmande dimman nån gång?