När bägaren rinner över....
Hej!
Jag är ensamstående mamma med två barn, en treåring och en bebis på 7 veckor. Jag blev lämnad av min man när min dotter var 3 veckor gammal så det här med att vara ensamstående är ganska nytt och färskt för mig.
Jag har haft väldigt mycket att tänka på på sistone med försäljning av hus och letandet av en ny lgh till mig och barnen så man kan säga att jag varit ganska stressad. Jag får hjälp av min mamma men hon åker ju hem ibland. Hon bor inte i Sthlm.
Ibland känner jag att bägaren rinner över med mina barn och allt som det innebär att vara ensam förälder. Äldsta dottern är hos sin pappa några dagar i veckan på kvällarna efter att han slutat jobba. Annars är hon på dagis 30 timmar i veckan, gudskelov för det. Men vissa dagar är bara för mycket. Som nu, äldsta dottern är sjuk med feber och grinig som tusan. Bebisen bara skriker så fort man lägger ner henne och jag hinner inte med någonting. Disken hopar sig och smutstvätten likaså. Försöker ta en kopp te men den hinner alltid kallna... I och med allt detta kånner jag att jag saknar empati för min bebis. För ibland orkar jag bara inte, då skriker jag bara rakt ut och går in i ett annat rum och stänger dörren om mig och låter bebisen skrika. Likaså på nätterna när jag bara inte orkar vyssa mer för ryggen värker och jag håller på att somna av utmattning, då får hon skrika sig till sömns. Nu måste jag ju också prioritera min dotter som är sjuk.
Jag inser att jag bara är människa och inte per automatik en dålig mamma som gör såhär, och har dessutom fattat att jag inte är ensam. Men vill ändå skriva av mig och kanske höra vad folk i liknande situationer gör och om folk känner igen sig.
Jag älskar ju mina barn och skulle göra allt för dom men ibland vill jag bara leka struts och stoppa huvudet i sanden!!
