Jag är den elaka styvmodern
Jag har varit bonusmamma åt två bonusbarn i majoriteten av deras liv. Jag och min man samarbetar, jag vill finnas där för hans barn som om de vore mina egna. Nu är dem runt 7 års åldern men jag har bytt deras blöjor när dem var bebisar, läst sagor, tagit hand om dem, hämtat dem, lämnat, duschat dem, kramat dem, myst och tagit dem överallt på äventyr. Detta gör min man också.
Men... Barnen får aldrig äta godis, gluten, socker, kött, mejeriprodukter av ideologiska skäl hos sin mor.. Så när de kommer hit försöker vi hålla det nere, då barnen lätt vill överäta det och frossa i sig. Jag tog med barnen på ett barnkalas och när barnet var på tredje tårtbiten så tyckte jag att det räckte, för annars brukar barnet kräkas eller må illa. Då säger dem att jag är en elak styvmor som bestämmer.
Problemet är att så fort jag tar beslut som förälder, typ att det är läggdags, godiset räcker, inte slåss eller så, då är jag den elaka styvmodern och jag får då jämt höra att jag minsann inte är deras mamma. Jag blir ärligt talat väldigt ledsen, för i mitt hjärta känner jag att jag är som en slags extramamma för dem, och det känns som mitt ansvar också att säga till när det gäller mindre roliga saker också, föräldraskap handlar ju inte bara om roligheter, men då blir jag genast utmålad som en häxa eller att jag inte är barnens mamma.
Då har jag bara lust att skita i allt. Men det kan jag ju inte för jag älskar ju mina ungar! Men vad säger man? Vad gör man?