Syftar mestadels på mindre självklara orsaker än att ni flyttat 80 mil ifrån varandra eller "hon låg med min man". Det kan vara en ny vän du precis träffat som du tagit avstånd ifrån alternativt en gammal vän. Jag finner ämnet intressant då jag själv upplevt mycket obalans i vänskap och undrat ibland vad deras orsaker har varit. Slänger därför ut frågan till er.
Jag uppskattar mina vänner och är glad att jag lyckas behålla mina vänskapsrelationer länge, blir du kompis med mig är du stuck for life liksom ;) därför tycker jag det är deppigt att distansera sig från en vän, men ibland kan det behövas. Har en kompis som jag inte träffat på länge nu och jag lät vår relation rinna ut i sanden. Orsaken var att hon är självupptagen, pratade mest om sitt liv och verkade ointresserad av mitt. Hon snackade också skit om sina andra kompisar och det är en stor varningssignal, då snackar hon säkert skit om mig inför andra. Skitsnack orkar jag inte med, det är så osympatiskt.
- Kompis som jag träffade för 10 år sen, vi flyttade till olika städer och träffas sällan. Nu när vi är vuxna har hon blivit väldigt kritisk och dömande. Allt är fel, man är barnslig vad man än gör etc etc. Hon har alltid rätt. Orkar inte med såna.
- En annan kompis har jag nog känt i sisådär 15 år, men vi blev tighta först för 5-6 år sen. Hon fick barn och blev knäpp. Hysterisk. Ungen får inte pipa, hon tar med sig barnet in på toaletten, bär henne jämt och gnäller om andra inte kör den tomma vagnen åt henne. Hon får ju ont i ryggen. Spiken i kistan var när hon anklagade mig för att vara känslokall och inte hade saknat mitt barn om vi varit ifrån varandra.
- Den senaste har varit min bästa vän i nästan 20 år. Hon skulle gifta sig och blev värsta bridezillan. Hennes föräldrar anklagade mig och den andra tärnan för att vara dåliga vänner och elaka mot bruden. Den andra tärnan (som jag inte ens känner) ville hoppa av men lät bli för sin familjs skull. Jag fick sparken av bruden, och det var det.
Jag har vänner för lång tid. Sist jag bröt med en var för att hon hade narcissistiska drag. Hon trodde att all alltid handlar om henne. Om någon blinkar på andra sidan av rummet så var det ett tecken på något. Hon mår bra av att sänka andra för då kommer hon upp över ytan. Väldigt avundssjuk, skrattade rått åt andras otur/olycka. Vänder sig emot en om hon blir paranoid i tankarna. Gjorde sig rolig på andras bekostnad. Jag menar nu inte att man aldrig ska tycka något dåligt eller skratta olämpligt m.m. Men detta jag beskriver är gånger tio.
Jag uppskattar mina vänner och är glad att jag lyckas behålla mina vänskapsrelationer länge, blir du kompis med mig är du stuck for life liksom ;) därför tycker jag det är deppigt att distansera sig från en vän, men ibland kan det behövas. Har en kompis som jag inte träffat på länge nu och jag lät vår relation rinna ut i sanden. Orsaken var att hon är självupptagen, pratade mest om sitt liv och verkade ointresserad av mitt. Hon snackade också skit om sina andra kompisar och det är en stor varningssignal, då snackar hon säkert skit om mig inför andra. Skitsnack orkar jag inte med, det är så osympatiskt.
- Kompis som jag träffade för 10 år sen, vi flyttade till olika städer och träffas sällan. Nu när vi är vuxna har hon blivit väldigt kritisk och dömande. Allt är fel, man är barnslig vad man än gör etc etc. Hon har alltid rätt. Orkar inte med såna.
- En annan kompis har jag nog känt i sisådär 15 år, men vi blev tighta först för 5-6 år sen. Hon fick barn och blev knäpp. Hysterisk. Ungen får inte pipa, hon tar med sig barnet in på toaletten, bär henne jämt och gnäller om andra inte kör den tomma vagnen åt henne. Hon får ju ont i ryggen. Spiken i kistan var när hon anklagade mig för att vara känslokall och inte hade saknat mitt barn om vi varit ifrån varandra.
- Den senaste har varit min bästa vän i nästan 20 år. Hon skulle gifta sig och blev värsta bridezillan. Hennes föräldrar anklagade mig och den andra tärnan för att vara dåliga vänner och elaka mot bruden. Den andra tärnan (som jag inte ens känner) ville hoppa av men lät bli för sin familjs skull. Jag fick sparken av bruden, och det var det.
Har låtit en vänskap rinna ut i sanden pga att vännen är otroligt självupptagen, besserwissrig, kör samma dåliga skämt 1000 gånger, samt är på gränsen till mytoman. Jag pallade inte helt enkelt.
Jag har vänner för lång tid. Sist jag bröt med en var för att hon hade narcissistiska drag. Hon trodde att all alltid handlar om henne. Om någon blinkar på andra sidan av rummet så var det ett tecken på något. Hon mår bra av att sänka andra för då kommer hon upp över ytan. Väldigt avundssjuk, skrattade rått åt andras otur/olycka. Vänder sig emot en om hon blir paranoid i tankarna. Gjorde sig rolig på andras bekostnad. Jag menar nu inte att man aldrig ska tycka något dåligt eller skratta olämpligt m.m. Men detta jag beskriver är gånger tio.
Bröt med en helt ny bekantskap då h*n var käftig och svor mycket. Det sade jag till denna person också eftersom h*n frågade.
Om vännen konsekvent bara klagar och har en negativ syn på allt, talar illa om människor och pratat mycket om saker jag upplever att jag inte mäktar med att ta in. Hade en sån vän och efter sista träffen orkade jag inte mer. Jag kan umgås med människor som är så, men vänskap kan jag inte ha med dem.
Jag hade en vän sedan tonåren som jag (trodde) att jag var bästa vän med. När vi blev äldre märkte jag att hon bara hörde av sig när hon ville ha ngt eller inte hade ngn annan tillgänglig. Hon kunde ringa kl 11 på kvällen från krogen och fråga om vi skulle träffas för hon "ville inte sitta där själv"..
En annan "vän" ringde och öste ur sig grått gnäll om allt och ingenting i två timmar dagligen och när hon pratat klart och jag började berätta om ngt om mina problem så "bröts" samtalet (det tog några ggr innan jag insåg att det inte var ngn slump) och när jag ringde upp direkt var det alltid upptaget för då hade hon ringt ngn annan..
Och sen när man bestämt att träffas så bangar de genom att "försvinna" den dagen..
Har knappt några vänner nu men hellre ensam än ensam och förnedrad av deras skitstil!