Fler med partner med ADD?

Man kan aldrig ändra nån annan än sig själv.....

Nu har jag ingen partner med ADD, men jag har själv ADHD. Skulle vilja försöka hjälpa dig, då det inte kan vara en rolig sits du befinner dig i.

Något du alltid måste bära med dig, är att det aldrig är okej att bete dig illa mot din partner. Jag är väldigt impulsiv och det kan därför komma lite konstiga saker ur munnen på mig ibland. Jag känner även igen det där "kalla" beteendet som du beskriver, då det är något jag själv gärna använder mig av när jag blir pressad eller irriterad. Något jag dock lärt mig inte är ett beteende som ter sig naturligt för min pojkvän. Han blir därmed ledsen och frågvis när jag bemöter honom på det sättet. Jag väljer därför att avstå från min första impuls och istället prata med honom om problemet. Något som inte alltid är så lätt för mig, då det kan sitta djupt inne. Men jag vet, pga all hjälp jag fått, att det är det "rätta" sättet att tackla ett problem. Min partner är jättestöttande i min problematik och jag gör mig förtjänt av det stödet, genom att inte utsätta honom för något han inte förtjänar. Ofta behöver man en "insatt" persons hjälp med att inse hur ens beteende ter sig för andra. Att få höra hur destruktivt ett beteendemönster är, innan man ser till att bryta det. 

Jag tycker att du ska sätta hårt mot hårt. Jag vet inte om det är någon problematik som ligger och spökar, eller om din partner "bara" har "gått ner sig" lite. Men så här kan du ju inte ha det. Fråga honom om han tycker sig ha rätt att behandla dig så här. Fråga honom om han anser detta vara en bra miljö för ert barn att växa upp i. Kräv att han ser till kolla upp eventuell problematik så att han kan få hjälp. Att du gärna stöttar honom men att du vägrar bo kvar, under de här omständigheterna. Älskar han dig och är rädd om er relation, då kommer han att ta tag i detta. Om han inte är det, då var han nog inget att satsa på från början. Förstår att det kan vara en jobbig saker att göra, men både du och dina barn förtjänar bättre! Du kan ju inte hjälpa honom, förrän han börjar hjälpa sig själv. 

Tack för svar. Mår så fruktansvärt av allt detta. Känner att jag får dra alla tunga last. Mitt barn sedan tidigare bor med oss och gör allt för att få någon positiv uppmärksamhet av honom men han vill inte leka med henne och smyger inte med det heller. Han beter sig inte vuxet. Han sårar oss så mycket men inser det inte själv. Hade ett bråk idag och jag försökte gång på gång få honom till att prata med mig om det. Men han vägrade. Han höjde bara rösten och sa så taskiga saker... sen gick jag ifrån, smsade om hur jag känner. Skickade printscreen på en artikel om att leva med någon som har Add. Då lugnade han ner sig igen och försökte vara glad, snäll... Hans sätt att be om ursäkt då han inte kan säga sådant rakt ut... men han förbättrar sig inte, för han förstår inte vad han gör fel. Jag älskar honom så mycket men det känns som att vi har förlorat honom. Istället för att ge mig närhet ikväll så har han suttit med sin mobil och vägrat släppa den. Ber jag honom så blir han sur. Han förstår inte varför det är störande när han bara koncentrerar sig på den hela tiden... jag ska följa honom till hans terapeut på vårdcentralen om jag får tillåtelse och försöka berätta där var alla problem ligger. Och be honom göra en utredning. För som du säger, jag och barnen förtjänar bättre än såhär. Gör bara så ont att förlora allt det fina vi en gång hade.

Behöver inte vara ADD enbart som han har, kan ju vara en släng av autism också. O som Mio sa, vägrar han ta itu med detta är han inget att ha tyvärr. Parrådgivning?

Jag kan, som sagt, inte svara på vad som har "hänt" med din sambo. Det kan vara någon medfödd "problematik" som finns med i bilden, men det kan också vara en massa andra saker. Depression, exempelvis. 
MEN.. Det här med att inte vilja "ta" i problem som innefattar känslor, är inget jag inte vill kännas vid. Innan jag fick hjälp att förstå och hantera mina känslor, betedde jag mig likadant. Jag har svårt att förstå känslor alla gånger och känner mig sällan bekväm med att prata om det. Innan jag fick hjälp, ignorerade jag personen som krävde detta av mig. Kunde sätta mig vid datorn och bara besvara frågor med "jag vet inte" eller "jahapp!". Inte för att jag ville vara elak, mer för att jag kände att jag var ute på djupt vatten och ändå inte skulle förstå den andra personens känslor (eller mina egna, för den delen). Det här med närhet är inte heller något som kommer lätt för mig. Efter ett bråk eller efter att någon visat missnöje mot mig, har jag svårt för att bli "gullig" igen. Fysisk närhet är nästan omöjlig, är fast i det där "destruktiva" ett tag efteråt. 

Det jag försöker säga med detta är att jag inte tror att din sambo gör det här pga elakhet. Jag tror, precis som du själv säger, att det beror på att han inte förstår. Han förstår troligen inte varför du gör en "så stor grej av det" eller vad du EGENTLIGEN ber om. Och det kan han behöva hjälp med att förstå. Med ADD/ADHD kommer ju ofta det här med att ta saker väldigt ordagrant. Och då kan det hända att det brister i kommunikationen. Kan bli mycket av "men jag gjorde du PRECIS som du sa!" och egentligen låg det kanske ett djupare budskap i det partnern sa, som "försvann" i kommunikationen. Med en eventuell utredning kan han få hjälp med att förstå sig själv och därmed öka din förståelse för honom. Han kan då se vilka sidor han måste jobba med, vilka saker man inte bör säga högt och hur det, lite kantiga beteendet, kan vara jobbigt för andra. I detta kan du få hjälp med att förstå hur han tänker och vad som händer i hans hjärna i olika situationer. Var det kan brista i kommunikationen och hur du ska be honom om saker. Säg till honom att en eventuell utredning är någon ni tar tag i TILLSAMMANS. Att du kommer att finnas där för honom på vägen, då du vill vara med honom. MEN inte som det ser ut nu.

Att leva med någon som har en funktionsnedsättning, psykisk sjukdom eller personlighetsstörning kan vara tufft. Det drabbar ju inte bara personen i sig, det drabbar även alla runt omkring. Ibland kan det vara svårt att, som anhörig, erkänna att man inte orkar. För man VILL ju finnas där för sin partner/sin förälder/sitt barn eller sin vän. Men det är okej att säga att man inte orkar eller att man behöver hjälp för att orka hjälpa. Har sagt det till min pojkvän, många gånger, när han "godkänner" ett beteende från mig som egentligen inte alls är okej. "Nej, det är INTE lugnt! Jag betedde mig riktigt illa och du förtjänade inte det" 
Det är ord som ibland kan vara svåra att få fram, men någon som varje person förtjänar att få höra, när motparten agerat fel. 

Tack för era svar. Jag har varit med honom till terapeuten. Jag tog upp om detta med utredning. Dock verkade det som att terapeuten inte alls förstod varför jag ville att han skulle göra en utredning. Sa saker som att om det fungerar i vardagen så är det ingen idé, vi måste lära oss att möta varandra halvvägs, ha förståelse blabla... Försökte säga att det inte fungerar. Hon var inne på att han har en depression och därför inte tål något och beter sig illa... men jag vet ju att det inte är det som är det stora problemet. Hon sa att en utredning kanske inte kommer igång förrän om 1-2 år... väldigt negativt ställd till det. Men sen erbjöd hon honom att göra något test nästa gång och svara på frågor och sedan skicka honom till en läkare. Det kändes som hon inte visste något om add/adhd själv och bara struntade i det uppenbara jag pekade ut i hans beteende. Verkar inte vara enkelt att få hjälp om man ens ber om det...

Är du säker på att det faktiskt ligger en diagnos bakom och att han inte bara beter sig som ett svin? Jag har närstående med add/adhd och även om jag så klart inte får hela bilden av honom via din tex och även fast det så klart finns saker som matchar så tycker jag ändå att det inte låter helt självklart.. 

Kan säga att jag är 99% säker. Även andra omkring honom och han själv. Finns så mycket mer i hans beteende som jag inte nämnt här. Men nej, han är inget "svin".

Okej, ville dubbelkolla för det är så otroligt vanligt att dra till med diagnoser så fort någon har lite temperament, inte sköter hemmet osv och i många fall så ligger det inget sådant bakom. Risken är då att personen börjar bete sig så, mer eller mindre omedvetet. En "hobbydiagnos" kan alltså ge mer problem än det löser. Psykologer kan så klart missa saker,men dom är också rätt bra på att se vad som ligger till grund för saker. Men du känner ju honom så i det här fallet så är ju din åsikt väldigt mycket mer tillförlitlig än min:)
Jag menade inte att han var ett svin, bara att han betedde sig som ett... För mig är det skillnad, men om du tolkar det som samma sak så ber jag om ursäkt.

Hon har inte träffat honom många gånger och det kändes bara som att hon ville skylla hans vardagliga beteende på en depression. Det hon inte förstår är att han alltid varit så mer eller mindre. Men att det blivit värre senare tid då han fått mer krav och press på sig. Men jag och min sambo har pratat mycket om detta och när även han känner att han "inte är som andra" så tror jag på det. Det är svårt för en del i min familj att lära känna honom då dom tycker han beter sig konstigt, säger konstiga saker, får intrycket av att han är en besserwisser. Har pratat lite med hans syster också om honom och hon beskrev det som att om man frågar honom saker så får man aldrig svar på det man frågar. Han skenar iväg när han pratar och det ena leder till något helt annat än vad frågan handlade om. Så det är även mycket såna här små saker som övertygar en till att det ligger något bakom. Han har varit sådan sen barn men aldrig blivit diagnostiserad. Tror det beror på att hans föräldrar är anti medicinering...

Men då måste du ju verkligen vara tydlig med, betona att han ALLTID har varit så här o att det inte kommit först nu! Sen stor skillnad också om terapeuten är psykolog eller bara t ex socionom med terapipåbyggnad. Och ja, det är långa väntetider överallt till såna här utredningar tyvärr.