Jag är mobbad av min närmaste familj!

Usch, trodde man fjäskade för släktings fru...

Vad säger din man? Det är han som kan ändra på detta.

Brukar du känna så här i relationer, även utanför din familj?
I vilka situationer tar de din mans parti? 
Vilka konkreta frågor är det ni har olika åsikter om?

Vad säger och gör mannen när hans och dina föräldrar gör så?

Varför säger du privata saker till maken inför svärmor?

Han säger väldigt sällan ifrån till någon utan låter det egentligen fortgå och tycker att jag ska skärpa mig eller inte ta åt mig ungefär. Problemet är att det enda sätt jag kan undgå att bli utsatt är att vara helt tyst och inte synas då kanske det skulle gå bra att träffas.

Ska ge exempel från i helgen med svärmor närvarande:

Jag säger tyst till min man att hans fötter är alldeles svarta och undrar varför. Jag ser att svärmor försöker lyssna på vad vi viskar om. Han svarar att han inte har sett det men jobbade i trädgården i sandaler och ska gå och tvätta dom. Direkt hugger svärmor in och säger att hans fötter minsann inte alls luktar illa! Öh, det var inte ens det vi sa?! Han och jag konstaterade bara att hans fötter var smutsiga och att han skulle tvätta dom för att han inte hade märkt det själv. Det var ingen grej liksom.

Ett till exempel är att svärmor pratade om att hennes bostad kanske är för dyr för henne och jag skämtade och sa med ett skratt att hon inte ska oroa sig utan vi sätter in henne på ett billigt hem istället. Det var liksom ingen tvekan om att jag skämtade och hon börjar skrika och ser jätteupprörd: Vad menar du?! Ni har aldrig betalat för mig! NÄR har ni betalat för mig? Vad menar du?! Ni betalar ju aldrig för mig!!! Hur kan du säga så där? och det var ett jävla liv på kärringen för att jag skämtade om att sätta in henne på hemmet och det spelade ingen roll hur jag försökte förklara mig efter. Jag försökte alltså lugnt förklara att det var ett skämt, att många skämtar om att sätta in sina gamla föräldrar på ett hem och att jag aldrig har påstått att vi har betalat för henne. Min man som naturligtvis visste att jag skämtade sa ingenting för att försvara mig från hennes utskällning.

Så där är det hela tiden.

Det är bara i min familj det är så här.
Det tar hans parti i alla situationer.
Allt som jag säger, spelar ingen roll vad det än är och om jag är proffs på ämnet i fråga, har dom andra olika åsikter om. Jag vet aldrig något enligt dom andra och ska dessutom tryckas till.

Jag har känt svärmor i 20 år så det är inte så att hon inte är van med mig eller vet hur jag är vid det här laget.Mannen försvarar mig ytterst sällan trots att han tycker att dom gör fel.

Privata och privata... det är väl inte hela världen om man säger att någon har smutsiga fötter från trädgårdsarbete framför svärmor och dessutom viskade jag det till min man. Vad är problemet med det menar du? Jag skrek inte att han är en idiot utan uppmärksammande bara honom på att hans fötter var smutsiga av en naturlig förklaring.

Vänta lite. Du kommer med ett osmakligt skämt som tydligen är väldigt känsligt för svärmor (och inte heller speciellt roligt), och det är hon som mobbar dig?

Du sitter och viskar framför andra, i detta fall svärmor om din mans fötter. Det är inte artigt.

Din svärmor lägger sig i och försvarar sin son. Varför tror du att hon har ett behov av att försvara honom mot dig?

Jag har svårt att se hur det faktum att din svärmor lägger sig i en konversation du har mitt framför henne, må så vara viskande, är mobbing.

Inte något av dessa exempel handlar om att mobba dig. Angående de skitiga fötterna så lägger sig svärmor i och missförstår en situation som hon borde hålla sig utanför, MEN det är inget hon gör emot dig!

Likadant är det i den andra situationen. Er kommunikation fungerar inte. Om det beror på att du är dålig på att förmedla att du skämtade eller om kärringen är knäpp det vet jag inte, men det är inte heller att mobba dig. I detta fall kan jag faktiskt förstå om det argsinta fruntimret kände sig mobbad. Hon hade i alla fall 1000 gånger bättre skäl till det än du i så fall.

Du verkar ta det väldigt personligt så fort något går lite emot dig. Jag kan inte definiera mobbing exakt, men skulle nog vilja påstå att det måste vara ett mer renodlat syfte att stänga ute, förminska eller förlöjliga någon om det skulle kallas mobbing. Förstår om det låter tråkigt, men jag måste nog säga att jag antar att du helt enkelt övertolkar dessa situationer till något de absolut inte är. Du, alla människor, även jag har knäppgökar omkring oss som vi hamnar i konflikt med dagligen (om än bara så små att varken pulsökning eller hårda blickar utväxlas). Det är livet - inte mobbing!

Och nu börjas det...

Vad är det som är så jävla känsligt med att viska till sin man att hans fötter är helt svarta? Måste jag be honom följa med till ett annat rum för att säga det i avskildhet? Jag viskade det framför svärmor inte på en Nobelmiddag framför Kungen. Vad är det som en gammal mamma behöver försvara sin nästan 50-åriga son för???

Och sen var det inte just det exemplet som visade mobbning från hennes sida men däremot ett exempel på hur jag inte kan säga eller göra något alls utan att bli påhoppad.

Och okej skämtet om hemmet kanske inte var det bästa men det var fortfarande ett skämt och inget illa menat och det borde hon kunna förstå utan att gå i taket, speciellt när jag förklarar det. Och hur många har inte skämtat om att lägga in sina gamla föräldrar på hemmet? Kom igen nu!

Det var inte så mycket mobbning i just dom två exemplen jag gav som att visa på att jag inte kan säga eller göra något utan att bli påhoppad. Om min man hade sagt samma saker så hade det skrattats och skojats om det men när det gäller mig och jag säger något så blir det världens liv. Sätt det sedan i sammanhanget att vad jag än gör och säger så blir det påhopp och skäll på mig men aldrig när min man eller någon annan gör och säger samma saker. Skulle inte du tycka att det är ganska jobbigt att umgås med såna människor omkring dig i din närmaste familj då?

Jag ska skriva ihop ren mobbning som jag har råkat ut för av familjen om en stund i ett annat inlägg.

Jag skämtar då definitivt inte om att lägga mina föräldrar på hem och känner ingen annan som gör det heller.

Om det inte var känsligt, att din man var smutsig om fötterna, varför sa du inte det med hög röst? Varför viskar du framför andra människor?

Jag frågade dig det. Vad är det som gör att hans mamma känner ett behov av att försvara sin son? Brukar du vara kritisk mot honom? Brukar du vara kritisk mot andra? Är tanten gammal och sentimental och därför försvarar honom?

Det du beskriver får mig att tro att du vill att andra ska visa stor förståelse och hänsyn för ditt beteende (viska i sällskap, skämta om att gamlingar borde läggas in på hem, "kom igen nu!"), men att du inte är beredd att visa samma hänsyn till andra (att en gammal tant försvarar sin son, att en gammal tant blir ledsen när du vill lägga in henne på ett hem).

Om dina exempel ovan inte visar på mobbingen, kan du ge andra exempel som förklarar bättre vad som pågår?