Jag lever i hop med min sambo som har en son på lite över 4 år...En jätte jobbig och bortskämt barn... Nu väntar vi gemensamt och jag tycker ibland att sambon prioiterar sin son mer än mig...Så fort han ropar "pappa" så kommer han på 2 sek när jag ropar så säger han vänta...Tycker om denna lilla kille men i bland känner jag mig så utanför... Får man känna så eller är det dom där sablans hormonerna?
Tja, killen är fyra år och du är vuxen och borde kunna vänta mer än två sekunder när ni ropar känner jag spontant. Dålig jämförelsen - hoppas du slant med tanken.
Men nej, man måste inte älska sina styvbarn. Men man måste vara vuxen, anstränga sig och göra sitt bästa. Och inse att pappan till ditt barn känner lika starkt för båda sina barn, ert barn är inte mer värt (hoppas jag!) än hans tidigare barn.
Kram!
Du kan ju inte rå för hur du känner, men glöm inte att DU valde hans pappa i vetskapen att det då följe med en son till honom. Jag har själv vuxit upp med en styvmamma som inte kunde accpetera mig. Detta har tagit mig väldigt hårt och sårat mig mkt. Ingen kan ju som sagt betämma hur du ska känna, men när erat gemensamma barn kommer till världen så måste det ändå finnas rättvisa mellan dom, försök att inte göra klyftan så stor.
Jag talar bara om egna erfarenheter. Hoppas det går bättre för er!
Hej...Ville bara säga att jag verkligen angagerar mig i sonen det finns ingen tvekan om nått annat ( om det e det ni tror) Och som jag sa så tycker jag mycket om sonen och ja JAG e vuxen tillräckligt för att vänta men JAG tycker även sonen kan vänta lite...Sen vi har flyttat ihop så har han fått en tryggare tillvaro istället för skrik och gap.... Så tro inte bara JAG kastar skit på barnet...
Jag har upplevt liknande saker i mitt förra förhållande. Skillnaden är väl bara att vi inte planerade någto gemensamt barn; han hade ju redan ett...
Det är fruktansvärt jobbigt att leva med någon annans barn; inte minst om man anser att barnet är ouppfostrat/bortskämt eller vad det nu kan vara. Jag kunde också bli tokig när mitt ex släppte allt och sprang till sin dotter så fort hon ropade, när han aldrig kunde lyfta ett finger för min skull. Visst är det skillnad på ett litet barn och på en vuxen, men det är inte kul att känna att man alltid kommer i andra hand!
Har du pratat med din partner om dina känslor? Han har kanske inte en aning om hur du känner och då är det ju svårt för honom att ändra sig.
Lycka till!!
Det måste man absolut! Barn känner och ser mer än vad vi vuxna tror.
Att vara älskad i sitt hem är ett måste!!
Detta borde du sett långt innan du inledde ett mer seriöst förhållande... hade jag varit pappan hade jag inte fortsatt ett förhållande med en kvinna som inte tycker om mitt barn!!!
Angelgirl... Visst vi har pratat om det och han förstår... Men just nu känns det som att det blev helt fel rubrik... Jag har fixat jätte mycket för denna kille men känner att jag inte kan ta mig till honom till 100% utan kanske 90%...
Petra och pontus mamma.... Tror aldrig att han skulle ge det ena barnet mer än det andra....
alla-------------- jag är seriös men ni missförstår ju mig..... 
jag tycker att sonen kan vänta..inte ska man väl komma farandes på stört om man sysslar med annat? om det inte hänt nåt allvarligt..
menar att barn måste lära sig vänta..men klart man ska komma men inte bara släppa allt och rusa..bortskämt..
du är vuxen isånt fall tycker jag det är "viktigare" att barnet kan lära sig vänta än att det är du som ska vänta..om du förstår vad jag menar.. 
det är väl inte så lätt att bara börja älska och gilla ett "platsbarn" jättemycket?? när man tom kan ha svårt att älska sitt eget i början..
framförallt inte om pappan sätter barnet i första hand..jag kan förstå dig!