• Äldre 21 Oct 13:09
    2375 visningar
    12 svar
    12
    2375

    Har du valt bonusbarnen framför möjligheten att få egna barn?

    Jag står i den olidliga situation att min kille har kommit fram till att han inte vill ha fler barn, utöver hans 3 från förr. Det är ett beslut jag fullt ut respekterar, då jag kunde se hur mycket frågan tryckte ner honom, Därför måste jag nu försöka hitta svaret på; om jag vill "offra" relationen med min kille och mina fantastiska bonusbarn för att försöka hitta en ny, som vill ha barn...

    Jag har försökt söka runt på FL, men kan inte riktigt hitta en tillsvarande tråd. Men jag undrar såklart: om någon har stått/står i samma situation?
    och om nån rent faktiskt har valt att stanna?

  • Svar på tråden Har du valt bonusbarnen framför möjligheten att få egna barn?
  • Äldre 21 Oct 13:22
    #1

    Jag ställde frågan till min man (han har också tre sen innan) redan innan vi inledde någonting, OM han kunde tänka sig fler barn. Svaret på min fråga var ja, det kunde han, men om han ville ha mer än ett till kunde han inte svara på och det var ok för mig.

    Nu väntar jag vårt första barn, och sen får vi se om det blir fler.

    Men OM han hade ändrat sig och sagt nej senare så hade jag nog lämnat, jag kunde ju inte tvinga honom till fler barn, men jag skulle inte vilja leva resten av livet och ångra att jag aldrig fått barn.

    Man brukar väl säga att man aldrig ångrar barnen man fått, bara de man inte fått.

  • gbgumm­an
    Äldre 21 Oct 16:14
    #2

    Inte på kartan jag hade accepterat det svaret. Att få barn har vart viktigast för mig så länge jag kunnat minnas. Att vänta och föda och amma var också viktigt för mig även att ha ett eget barn så klart var viktigare. Skulle inte vara ihop med en man som inte respekterar min längtan och gör detta ihop med mig. Men du är inte jag och du måste känna hur viktigt det är för dig.

  • Äldre 21 Oct 20:01
    #3

    Om du jättegärna vill ha barn och allt är bra mellan er och funnit en livspartner, du har 0 och han har 3. 3 barn och få ett till blir inte så stor skillnad. Om han hade 1 och inte vill ha mer så är det skillnad att skaffa ett till. Så jag förstår faktiskt inte hur han resonerar, de är faktiskt ganska själviskt.

  • Anonym (samma­)
    Äldre 21 Oct 20:22
    #4

    Jag var i din situation och valde att lämna.

  • Äldre 22 Oct 15:21
    #5
    +1

    Jättesvårt men hade han sagt nej till barn så tror jag inte att vi hade kunnat få ett lyckligt liv i längden, jag hade alltid känt att jag saknade något. Även om vi hade bonusdottern var det inte riktigt samma sak som de gemensamma vi fått. Nej jag hade inte valt bort ett liv med "egna" barn.

  • Äldre 22 Oct 21:14
    #6

    Jag hade gjort slut. Men det är ju ingen annan som kan svara på hur du ska göra

  • Velmaj­a
    Äldre 22 Oct 21:16
    #7

    Jag hade gjort slut.

  • Ess
    Äldre 24 Oct 09:28
    #8

    Jag hade gjort slut. Skulle inte kunna respektera mannen eller acceptera hans tidigare barn, om han nekat mig skaffa egna.

  • Äldre 26 Oct 11:55
    #9

    Jag är i din situation kan man väl säga. Jag tycker att de som svarat här i tråden verkar se väldigt svart-vitt på situationen, vilket är att förenkla lite väl mycket.... Risk för långt inlägg, men här kommer det. Såhär ser det ut för mig: 

    Min sambo har 2 barn sedan tidigare, nu 9 & 12. Hans barn är helt underbara, även om den äldsta börjar bli lite tonåring, haha! Vi har god kontakt, bra relation, lever varannan vecka som en familj och varannan vecka är grabbarna hos sin mamma. Vi har varit tillsammans i ung 3 år, och diskussionen om gemensamt barn har gått upp och ned. Vi pratade barn tidigt i vår relation, och var väl inte helt på det klara hur vi skulle hantera det. Jag har inga barn sedan tidigare, men har heller inte någon stark barnlängtan som många andra verkar ha, så känslan av: "får jag inget eget barn så går jag" finns liksom inte hos mig, vilket egentligen gör det hela lite svårare om jag ska vara ärlig. 

    Min sambo är 11 år äldre än mig, och han känner sig klar med barn. Han älskar de han har, han är en underbar engagerad pappa, men vill inte börja om med småbarn igen. Jag har full respekt för hans känslor, och kan även själv känna att det är väldigt skönt med lite större barn som man kan resonera med, som klarar sig själva lite grann osv. En baby är såklart nåt helt annat och livet skulle ju ställas helt på ända. 

    Med detta sagt så säger han även att om jag känner en stark längtan efter barn, och verkligen vill ha ett med honom, så vill inte han vara den som nekar mig ett biologiskt barn, att få vara med från början och skapa en liten individ. 

    Men, i mitt huvud känns det helt knäppt att jag ska vara den som dikterar huruvida vi kommer skaffa barn eller inte. OM vi skaffar ett gemensamt barn, så måste det vara för att vi båda vill, inte för att han är rädd att jag lämnar honom om jag inte får min vilja igenom. Att ställa den typen av ultimatum till mannen jag älskar finns inte i min värld. Så hittills har jag resonerat såhär: Antingen är det honom och livet med honom jag älskar, och då får vi jobba med förutsättningarna vi har och hitta en bra balans på saker i livet framåt. Givetvis där alla parter mår bra, och ingen känner sig trampad på. Eller så är det barn jag vill ha, och då är det inte rättvist av mig att stanna i relationen med en man som egentligen inte vill ha fler, och tro att jag ska manipulera honom till att gå med på det, för vad skapar jag för relation då? En där ena parten dikterar villkor för den andra, och hur länge inbillar jag mig att en sådan relation håller? Sedan står man med separation och barnet varannan vecka? 

    Det behöver inte vara sant för din situation, men detta är så jag resonerar. Jag var singel länge innan jag träffade min sambo, och han gör mig så oerhört lycklig att jag inte trodde man kunde vara så lycklig. Visst, man vet inte om saker och ting håller för evigt, visst det kan gå åt skogen och sen sitter jag där 50 år gammal, utan barn och tänker "what if" men ärligt talat, vill man ha barn i sitt liv (och då menar jag inte begränsat till biologiska) och vara delaktig i någons uppväxt så finns det massa andra sätt att vara det på, stödperson, fosterfamilj,etc etc. Så just nu tänker jag njuta av livet, inte fundera så mycket, för det finns inget facit. Någon skrev i tråden att man ångrar aldrig ett barn, men det är jag övertygad om att man kan göra, att få barn är ett val man gör som man kan ångra likväl som andra val man gör.  Det finns inget rätt och fel, och sitter jag 20 år fram i tiden och ångrar val jag gjort, ja, då får jag nog ta och rycka upp mig och skaffa nåt mer meningsfullt att göra än att sitta och ångra mig.....  

  • Äldre 27 Oct 15:07
    #10

    Kul med lite olika vinklar på det!

    Det hela har blivit lite som ett avslut på förhållandet, så som jag ser det, vilket såklart i sig har varit svårt. Men eftersom min sambo inte menar att allt behöver brytas upp och "glömmas bort", så ser jag ingen anledning att pressa mig själv mer än nödvändigt.

    Jag har satt mig för att acceptera att han inte kommer vara min livskamrat resten av mitt liv. Men han är min bästa vän och jag är hans. Ingen av oss önskar den andre ut ur våra liv. Så jag tror det här är början på en livslång vänskap. Sakta men säkert kommer min(vår) nya syn och hållning på förhållandet, ändra valen jag tar i mitt liv och troligtvis kommer jag flytta en dag, men förhoppningsvis behålla den fantastiska person och hans familj i mitt liv, som jag har fått möjligheten att lära o känna och älska.

    Jag hade det precis som Nybliv­en bonusm­orsa01
    Har inte haft någon egentlig barnlängtan, men har inte velat säga att jag INTE vill ha barn - för mig är det något helt annat att inte vilja. Men eftersom min sambo blir 45 så hade han tiden emot sig. Därför blev det hela lite pressat från min sida. Jag såg inget hinder i att få barn, innan jag hade barnlängtan och jag accepterade att bara få ett (eftersom vi har de andra tre). Han hade tidigare uttryckt att han inte ville bli "för gammal". Men, med facit i handen ville han inte ändå. Och det är ok. 

    Jag är fortfarande intresserad av vinklar på problemet och läser gärna andras historia omkring de val de har tagit. 

    Ni som gjorde slut, hur gick det sen?

  • Anonym (samma­)
    Äldre 27 Oct 18:13
    #11

    Jag har bestämt mig för att skaffa barn på egen hand. Jag har kommit upp en bit i ålder och detta är s.a.s sista chansen. Går det så får jag ett älskat barn. Går det inte så har jag i alla fall försökt och inte kastat bort mina sista år på stora bonusbarn som jag aldrig kan få en mammarelation till.

  • Äldre 2 Nov 11:48
    #12

    Hej!

    Jag fick 2 bonusbarn (5 år och 3 år) i min familj för ca 1 år sedan (barnens bio far hade barnen typ två gånger under första halvåret) nu turas vi om och han har dem varannan vecka.

    Skönt men ändå inte riktigt..

    Barnens mamma äter anti depp och är sjukskriven 2 dagar i veckan småningom, om 2 månader skall hon börja jobba heltid typ.

    Igår när vi hämtade barnen från farmor och farfar (pappan och hans nya sambo är båda sjuka) så började hon ropa åt barnen när de inte ville lyda och gå och lägga sig och hon hotade med att gå ut..

    Vi har pratat om att skaffa barn någon gång i framtiden, hon vill dock gifta sig först.
    Det kan jag respektera, men jag vill inte skaffa barn med en som inte orkar med sina egna barn...Jag är 33 och hon är 24...hennes båda barn är födda med kejsarsnitt och hon pratar om att det kan vara farligt för henne att föra ett barn till. 

    Hur skall jag göra...

    Som sagt, jag vill ha ett barn :/

Svar på tråden Har du valt bonusbarnen framför möjligheten att få egna barn?