Hur klara livet som ensam förälder på heltid?

Jag beklagar sorgen!

Sänk kraven och försök dela upp arbetet och gör lite varje dag. Laga större satser mat och spara till dagen efter eller frys ner. Ta hjälp av barnen, lär dem tidigt att lägga smutsiga kläder i tvättkorgen, till och med en ettåring klarar det med hjälp. Låt dem tidigt få träna på att ta på sig kläderna själva. Plocka fram kläder kvällen innan och kanske frukostporslinet också. En diskmaskin är guld värd som tidsbesparare.

Grindar mellan rummen har också varit en räddning här. Jag separerade när tösen var drygt ett år och började livet i nya lägenheten med att hon var sjuk i 8 dygn och skrek så fort jag satte ner henne, så starten var minst sagt tuff. I köket har hon en leksaksspis och en låda med leksaker för att underhållas.

Nu har i och för sig åren gått och jag är numera sambo och har två barn till.

Lycka till!

Har du någon hjälp av anhöriga?Om du tex.hade dina föräldrar närä dig ,så skulle det vara bra.Planera vardagen och helger,umgås med andra.

När du lagar mat, laga mycket mat som du kan frysa in. Se till att alltid ha en aktivitetsväska med när du åker någonstans så att barnen har något att syssla med. Till exempel när du ska prova kläder i ett provrum är det bra att det har något att greja med på golvet.

Jag har tyvärr ingen egen familj i närheten.

Beklagar sorgen!

Har du någon möjlighet till regelbunden avlastning av vänner eller släkt? T.ex. att någon kan ta hand om ett eller båda barnen en gång per vecka eller så? Om barnen kan sova hos någon anhörig en gång/månad är det ju till stor hjälp för din återhämtning av energi. I ditt läge skulle jag nog om jag saknade anhöriga fundera på att ansöka om kontaktfamilj via soc för att inte gå under själv. 

Du har också fått bra tips om mat m.m. Försök planera maten och storhandla 2-4 ggr/månad och laga alltid mat så det räcker minst två måltider. Halvfabrikat är helt OK också att använda.

Nätverk med andra ensamma föräldrar - man kan hjälpa varandra med barnpassning eller bara umgås för att känna mindre ensamhet.

Flytta närä din familj?

Ja det skulle jag också ha övervägt. I alla fall på sikt. Det kan ju krävas lite tid för att hitta arbete och bostad på ny ort.

Beklagar sorgen. Jag är också ensamstående med barn,har varit det från dag ett. Har inga föräldrar vid liv men har en syster som hjälper mig när jag har kvällsmöten,annars inte alls. Det krävs stor organisationsförmåga. Och att sänka kraven. Jag har inhandlat en frysbox så att jag kan handla storpack. Jag har upptäckt att Willys har storpack frysta grönsaker och bär ( ca:2kg) samt fryst hackad lök som är perfekt att ha när det är stressigt när man kommer hem och ska laga maten. Jag handlar all kött,fisk och fågel för månaden,färskvaror en gång eller mer i veckan. Tvättmaskin är ett måste när barnen är små. Vika tvätt och städa grundligt får göras på helgen innan man går ut. Som någon sade så är det bra att förbereda så ofta man orkar kvällen innan. Jag föredrar att gå upp tidigt på morgonen så jag kan förbereda för mitt barn. Och det är även skönt att börja dagen själv med lite fika och se över dagen mm. Det är tufft att vara helt ensamstående men det går! Det blir lättare! En sak som jag har börjat med är att om jag har något lättlagat,halvfabrikat eller rester så slänger jag in någon köttbit eller kyckling i ugnen i en stekpåse på låg värme under kvällen och tar ut innan jag hår och lägger mig,då har jag middagen klar till nästa dag! Samma med helgerna när vi kommer ut,då slänger jag in något i ugnen på långkok och har middagen så gott som klar när vi kommer hem. Maten är den tyngsta biten tycker jag. Sedan plockar jag och mitt barn undan på kvällen så det inte samlar på sig på hög. Postorder är också bra att ta till ibland när man inte orkar springa i affärer när man är ledig. Mitt barn har lärt sig att klä på sig tidigt och tar ansvar efter förmåga och hon är idag jätteduktig på att hjälpa till och hålla ordning på sina saker. Det kommer hon att ha stor nytta av i framtiden. Har du möjlighet att gå ner i tid (i alla fall till en början) så är det ju GULD värd! Stort lycka till,du kommer att hitta lösningar som passar er<3

Tack för alla tips! Jag har ingen möjlighet att flytta närmare min familj som bor på en liten ort där jag inte kan hitta arbete inom mitt område och särskilt inte med den lönen som jag har i storstan. Men jag kan ta hjälp när det kniper av makens familj.

Beklagar sorgen.

Mitt absolut bästa ensam mamma tips är att göra storkok och frysa in så du slipper stå och laga mat varje dag. Det spar man in mycket tid på :)

Hur ser arbetsdagarna ut? Jobbar du bara dagtid så du får ihop det på så vis?

beklagar sorgen, har varit i din situation för ca 17 år sedan då min första man dog och barnen var små.
Det är tungt, riktigt tungt. Både sorgen man har, barnens sorg efter deras pappa och så ska man orka som mamma fast dubbelt så mycket.
Jag tror absolut du gör rätt i att gå ner på deltid, med hjälp av barnpensionen kunde jag göra det samma under några år. Skaffa hjälp hemma är ett annat råd, städhjälp exempelvis . För plötsligt så ligger alla sysslor som ni tidigare delade på, nu enbart på dig. Vab, städning, inköp, matlagning, tvätt, allt.
Jag hade släkt och vänner som hjälpte oss mycket, med barnvakt och liknande. Om du inte har det så är ett råd att köpa den tjänsten från någon. Bor du i större stad tror jag flera förmedlingar finns 
Och se också till att faktiskt ha lite tid bara för dig själv när inte barnen är med, du behöver det!

Kram och styrka till dig.

Jag är ensam med tvillingar på 3 år och med jämna mellanrum blir det satans tufft. Vad jag har gjort för att orka med är att se till att jag har ett fullkomligt idiotsäkert hem, det gör alltså inget om jag sover en timme extra på morgonen för det enda dom kan göra är se på tv, leka på sitt rum eller komma in och sova någon timme till med mig. I början försökte jag städa jämnt och hålla rent och snyggt men det orkade Jag inte i längden, jag lagar mat, diskar, tvättat och plockar upp saker från golven, dammsugning och golvskurning tar jag när jag orkar, blir vanligtvis i gång varannan vecka och jag har lärt mig att ha överseende med det, jag kan städa och fixa när barnen blir äldre. Jag ser till att barnen inte klänger på mig hela tiden, jag kan till exempel säga "nu grabbar tar vi och går och leker på rummet en timme så ska mamma laga mat sen när vi har lekt klart!"
Då har vi kul en stund och dom får mammabehovet tillfredställt för en stund så jag får lugn och ro när jag lagar mat.
Jag lagar också alltid för mycket mat för att ha dom dagarna jag bara vill spy på allt, enkelt att skicka in i mikron när det är dags för middag.
Jag har en bestämd tid varje kväll då dom ska vara i säng, där är jag orubblig bortsett från när sjukdomar härjar. Jag måste få mina 2 timmar per kväll då jag kan se på film, måla naglarna eller läsa en bok, annars skulle jag gå under.
Låt barnen hjälpa till, att hänga tvätt eller duka bordet, lägga smutstvätt i tvättkorgen, det underlättar både för mig och dom har något att göra en liten stund.
Och ja, tvn är en fantastisk barnvakt när man bara vill gråta över trotsiga ungar, smutstvätt, smutsiga golv, matlagning, disk och ingen ork. Pizza är fantastiskt när man fan inte orkar laga mat. Och det är helt okej att inte orka vara en supermamma hela tiden, för det orkar man aldrig med i längden.
Försök hitta simpla lösningar på saker så vardagen går smidigt.
Lycka till! :)

Tack för alla bra tips! Just maten känns som en tung bit men det blir till att göra storkok på helgen.

Som tur är har jag kontorsjobb med flex. Så jag behöver inte känna mig stressad över att ha en tid att passa på morgonen om allt bara strular.

Jag är övertygad om att vi så småningom kommer att få en fungerande vardag och att jag kommer att hitta en lagom ambitionsnivå med allt. Vägen dit känns bara just nu ganska lång...

Beklagar sorgen även jag.

Jag har varit ensam på heltid med mitt barn som nu är tonåring sen spädbarnstiden. Och när jag ser tillbaka på den tiden är det bara med glädje, jag är väldigt glad över vår lilla familj och kan inte se att var ensam förälder "tynger ned" den tiden på något sätt.

När folk som ej är ensamstående kommenterar är det oftast det praktiska. Har en kompis som "tänker på mig" varje gång hennes man är bortrest ett par dagar och tycker jag är beundransvärd som får ihop det :). Grejen är ju bara det att hennes familjs rutiner bygger på att de är två vuxna - när en är borta faller ju alla invanda rutiner och man får tänka om. Naturligtvis blir det jobbigt då. Men som ensamstående bygger man ju upp alla rutiner på att man är ensam - det kommer du också göra så småningom.

Det som är svårast med att vara ensamförälder tycker jag är att vara ensam i alla beslut som måste tas kring ett barn. Det finns ingen annan att bolla och diskutera med som har samma relation, oro mm kring barnen. Och man har ingen att dela ansvaret med. Och ingen att dela glädjen med heller på samma sätt som med en andra förälder när barnet gör framsteg. Det kan kännas tungt ibland, och särskillt säkert för en som förlorat sin älskade på det sätt du gjort.

Så ett tips där är dels att hitta sätt att "bolla med sig själv" och dels att hitta andra föräldrar (eller ens egna föräldrar, syskon mm) att bolla och diskutera med. Oftast blir ens egna tankar tydligare när man får utbyta dem med någon annan och besluten blir lättare att ta.

Jag kom inte på några praktiska tips nu men fråga gärna.