v i r r a skrev 2015-11-03 23:12:47 följande:
Låter som min son. Han är snart 7 år och väldigt(!) "mörkrädd" även i fullt dagsljus. Det har sakta blivit bättre med tiden. När han var ca 4-5 år var det helt omöjligt att vara själv i ett rum även om vi fanns utanför/intill.
Vi har försökt vara lugna och trygga, inte göra en så stor grej av det men samtidigt till en viss gräns drivit på att han måste försöka. Vi har valt ur det som kändes viktigast att han klarar av själv först och begränsat "övandet" till just det. Tror vi började med att våga gå från sitt eget rum till vårt sovrum på natten. Vi förklarade och pratade om saken först. Bestämde några enkla "regler" tillsammans där han fick säga vad han ville/behövde (utom just promenadsällskap mellan rummen). Han ville ha ALLA lampor tända, att dörrarna till andra rum var stängda etc. Sedan påminde vi om vad som gällde, att "nu ska vi göra såhär..." Vi lovade att OM det blev fööör hemskt och jobbigt så skulle vi ändå komma. Den försäkran var absolut nödvändig för att han inte skulle låsa sig helt men samtidigt svår eftersom det ju redan var superläskigt. För oss behövdes och behövs en sådan utväg.
Vi körde på detta tills han tillslut efter många många MÅNGA nattpromenader klarade av det utan större problem. Vi lät det gå ett tag och sedan tog vi tag i nästa grej - toaletten... Där la vi också till att han fick klistermärken för varje besök utan sällskap.
Jo just ja! Jag hade glömt att jag faktiskt ganska tidigt tejpat fast strömbrytaren på toaletten så att det ALLTID skulle vara tänt (jag släckte av ren reflex).
Nu när han är snart 7 vill han fortfarande inte gå upp på övervåningen själv men det går ibland. Källaren är bara att glömma. Än 
Ska väl tillägga att sonen är en helt normal grabb men med ovanligt livlig fantasi, han är ängslig och behöver hjälp att våga men börjar lära sig att det går att komma över oron för olika saker.
Tja... långt inlägg det här! Mitt korta tips blir - välj ut någon liten och rimlig grej hon ska klara. Kom överens. Börja träna. Och tejpa fast lysknapparna 
Tack för tipsen! Känns skönt att höra att vi inte är ensamma om detta. För oss är natten inga problem alls. Hon går i princip i sömnen och jag är mörkrädd så vi har alltid en lampa tänd i hallen, och ibland är det tänt i köket och vardagsrummet också. Det verkar dock inte som att det är mörkret hon är rädd för, för jag har provat att ha alla lampor tända och hon vågar ändå inte.
Att prata med henne och låta henne berätta vad hon vill och behöver var bra, det ska jag göra.
Hur har ni hanterat det efter bestämmelserna? För oss är det lite antingen eller när det gäller att "ge efter" eller pusha. Antingen blir jag tvungen att gå med, eller så pushar jag för hårt - känns det som i alla fall.
Jag tycker att det är jätteviktigt att uppmärksamma alla känslor, inga känslor är fel. Nu har jag sagt till henne att det är helt okej att hon är rädd, om hon blir ledsen, osv, så länge hon faktiskt försöker gå emot rädslan.
Jag har också sagt att jag följer med/gör henne sällskap om hon börjar med att försöka gå själv.
Jag vet ju att det inte går att bli av med en rädsla genom att ge efter, men jag är rädd att jag är för hård ibland och har svårt att hitta en balans..
Tack så jättemycket för alla tips!