5-åringen vågar inte vara ensam i ett rum...

Gissar att ni har någon form av tänd lampa i hennes rum. Hör hon er när hon ska sova? Många gånger tycker ju barn att det känns tryggare att höra er när de ska sova.

Ser hon på tv själv? Barn kan bli rädda för saker på tv som vi vuxna inte riktigt kan förstå.

Har ni stress runt omkring er? Har flyttat? Hänt något på dagis? Saker som hon känner av och som gör sig påmind när hon ska sova.

Låter som min son. Han är snart 7 år och väldigt(!) "mörkrädd" även i fullt dagsljus. Det har sakta blivit bättre med tiden. När han var ca 4-5 år var det helt omöjligt att vara själv i ett rum även om vi fanns utanför/intill.

Vi har försökt vara lugna och trygga, inte göra en så stor grej av det men samtidigt till en viss gräns drivit på att han måste försöka. Vi har valt ur det som kändes viktigast att han klarar av själv först och begränsat "övandet" till just det. Tror vi började med att våga gå från sitt eget rum till vårt sovrum på natten. Vi förklarade och pratade om saken först. Bestämde några enkla "regler" tillsammans där han fick säga vad han ville/behövde (utom just promenadsällskap mellan rummen). Han ville ha ALLA lampor tända, att dörrarna till andra rum var stängda etc. Sedan påminde vi om vad som gällde, att "nu ska vi göra såhär..." Vi lovade att OM det blev fööör hemskt och jobbigt så skulle vi ändå komma. Den försäkran var absolut nödvändig för att han inte skulle låsa sig helt men samtidigt svår eftersom det ju redan var superläskigt. För oss behövdes och behövs en sådan utväg.

Vi körde på detta tills han tillslut efter många många MÅNGA nattpromenader klarade av det utan större problem. Vi lät det gå ett tag och sedan tog vi tag i nästa grej - toaletten... Där la vi också till att han fick klistermärken för varje besök utan sällskap.

Jo just ja! Jag hade glömt att jag faktiskt ganska tidigt tejpat fast strömbrytaren på toaletten så att det ALLTID skulle vara tänt (jag släckte av ren reflex).

Nu när han är snart 7 vill han fortfarande inte gå upp på övervåningen själv men det går ibland. Källaren är bara att glömma. Än

Ska väl tillägga att sonen är en helt normal grabb men med ovanligt livlig fantasi, han är ängslig och behöver hjälp att våga men börjar lära sig att det går att komma över oron för olika saker.

Tja... långt inlägg det här! Mitt korta tips blir - välj ut någon liten och rimlig grej hon ska klara. Kom överens. Börja träna. Och tejpa fast lysknapparna

Jag är ensamstående och sover i hennes rum. Om jag sover i något annat rum sitter jag med henne tills hon somnar, och sedan kommer hon och lägger sig hos mig när hon vaknar. 

Vi har ingen tv, hon kollar på netflix ganska mycket för det är det enda hon kan göra utan att vara rädd. T.ex. kan hon sitta och kolla på något i vardagsrummet medan jag lagar mat eller så.

Det är inte när hon ska sova som problemet uppstår, utan på dagarna när vi är hemma. Hon vågar inte vara på sitt rum eller i vardagsrummet och leka om inte jag är med. Hon vågar inte gå själv till köket för att hämta något om jag sitter kvar i vardagsrummet, osv. 

Det har inte hänt något annorlunda som jag kan komma på :/

Ok. Börja med att hon inte kollar själv på tv. Barn kan uppfatta saker som skrämmande även om det är gjort för barn och inte är för att skrämmas. Barn uppfattar saker olika.

Dumförklara inte henne eller däringa hennes rädsla men spä heller inte på den. Ni kan sjunga tillsammans. Bra starka sånger, typ pippi Långstrump. Den kan hon sjunga när hon själv ska gå in i köket. Du kan sjunga den för henne. Ni kan sjunga tillsammans. Uppmuntra henne när hon är modig och gör saker som är skrämmande. Fråga hur det känns när hon är rädd och fråga hur det känns när hon gjorde något som var läskigt. Läs sådana böcker för henne, om barn som är rädda för något och som ändå klarar av det.

Hjälper inget och det inte blir bättre tycker jag du ska kontakta bup.

Tack för tipsen! Känns skönt att höra att vi inte är ensamma om detta. För oss är natten inga problem alls. Hon går i princip i sömnen och jag är mörkrädd så vi har alltid en lampa tänd i hallen, och ibland är det tänt i köket och vardagsrummet också. Det verkar dock inte som att det är mörkret hon är rädd för, för jag har provat att ha alla lampor tända och hon vågar ändå inte. 

Att prata med henne och låta henne berätta vad hon vill och behöver var bra, det ska jag göra. 

Hur har ni hanterat det efter bestämmelserna? För oss är det lite antingen eller när det gäller att "ge efter" eller pusha. Antingen blir jag tvungen att gå med, eller så pushar jag för hårt - känns det som i alla fall.

Jag tycker att det är jätteviktigt att uppmärksamma alla känslor, inga känslor är fel. Nu har jag sagt till henne att det är helt okej att hon är rädd, om hon blir ledsen, osv, så länge hon faktiskt försöker gå emot rädslan.
Jag har också sagt att jag följer med/gör henne sällskap om hon börjar med att försöka gå själv. 
Jag vet ju att det inte går att bli av med en rädsla genom att ge efter, men jag är rädd att jag är för hård ibland och har svårt att hitta en balans..

Tack så jättemycket för alla tips!

En sak till. Det har också varit så ibland att han helt enkelt måste klara sig fast han verkligen inte vill/kan/vågar. Han får tex helt enkelt lov att hämta en leksak själv i ett annat rum. Kan han inte det så får han hitta på något annat. Mycket skrik och gråt har det blivit men som du skriver, det är ju ohållbart att gå brevid hela tiden. Vi har väl inte heller tyckt det skulle vara speciellt bra att "hjälpa till" genom att följa med.

Däremot har vi inte tvingat att göra något som VI vill att han ska göra. Tex som att lägga tillbaka leksaken sen i samma rum (därför hade vi ett tag en tvättkorg för prylar i köket eftersom vi ändå tyckt det är viktigt att plocka undan efter sig), eller lägga kläder i garderoben i ett annat rum etc.

Och vid våra toabesök har han (oftast) också fått lov att klara sig själv utanför.

Tack för tipsen!
Jag har provat sjunga/prata, förut funkade det om jag sjöng för henne, men nu säger hon att hon blir mer rädd om det inte är helt tyst när hon går. Hon får panik om jag börjar prata med henne när hon sitter på toa t.ex. Jag uppmuntrar jättemycket när hon klarar av att gå emot rädslan och jag märker att det stärker henne, dock bara för stunden. Gången därpå är vi tillbaka på ruta 1 :/ 
Vi får nog gå till biblioteket i morgon och hitta lite såna böcker :)

Hur menar du med att hon inte bör kolla på tv (/netflix) själv? Ska jag kolla på hennes program med henne? Jag förstår att barnprogram kan skrämma upp en del och liva upp fantasier, men jag tycker också att det är viktigt att hon lär sig att det inte är på riktigt och att kunna lämna det bakom sig när programmet är slut..
Dessutom är det just nu det enda hon kan göra utan att vara rädd, så det gå lite emot tycker jag :/ men det är definitivt något att tänka på. Kanske borde testa någon form av datorförbud ett tag och se om det gör någon skillnad...

Skriver mer i morgon om det här med att puscha eller ge efter (dags att sova här därför mer imorgon..) Skule bara skriva att min son är oftast lika rädd oavsett om det är ljust eller mörkt. Lite mer läskigt om det är mörkt kanske men det är ändå inte just rädd för, eller i, mörker. Han säger till och med "ljusrädd" när det är just ljust Känner på pricken igen det du skriver. Fattar bara inte varför jag själv inte kommit på att fråga här på fl tidigare??

När man jobbar med fobier (vilket jag tycker att det låter som) ber man ofta barnet ta ställning till hur rädd man är för olika saker på en tiogradig skala- att sitta själv och se på tv är 3 men att vara själv på toaletten är 10, och sen pratar man om hur farligt varje sak faktiskt är (ofta får barnet rita bilder till varje sak), att se på tv själv är ex faktiskt helt ofarligt 0. Sen väljer man något/några saker på listan som är ca 3-5 och gör strategier, lite som beskrivits i tråden (lampan ska alltid vara tänd, alla dörrar stängda osv) sen jobbar man med dessa saker tills dess att de funkar och sen tar man nya. På så vis tvingas aldrig barnet gå direkt på 10:orna utan det blir bara lagom svårt/läskigt.

Ja, visst känns det skönt att höra att man inte är ensam! Jag väntar på din fortsättning :)
Tack så mycket för tipsen! Det låter väldigt klokt att ta det "lättaste" först i stället för att pusha på att de ska klara av allt på en gång. Jag vet ju själv hur jobbigt det är att vara rädd och hur svårt det är att komma över fobier..

Jag tänkte fortsätta skriva om hur vi tänkt och tränat utan att puscha för mycket och ta det som är "lagom" svårt. Sous beskrivning stämmer väldigt bra på hur vi gjort även om vi väl inte varit helt så systematiska alla gånger.

Jag skrev tidigare om att vi valde det "viktigaste" först. Det stämmer också men vi valde ändå inte det som var FÖR läskigt på en gång. För oss sammanföll det som nog hade varit en "3a" med vad som var viktigt. Om han tex hade tyckt det var lika obehagligt att vänta själv utanför toan som det var att gå själv ner i källaren (klar 10a!) så hade vi inte puschat på just den grejen.

Rita och prata om sina oroligheter har han gjort, och gör, självmant och spontant. Vi både ritar allt möjligt och pratar rätt mycket över lag så det kommer väl av sig själv. Ibland har jag försökt styra undan till något annat när jag märkt att han ritar och fantiserar lite väl mycket om det läskiga. Bara för att han inte ska fastna i det läskiga för mycket. Eldsvådor är ett återkommande tema. Igår, som exempel, ritade vi historier tillsammans. Lite som serieteckningar. Han ritade en ruta med sina leksaker som brann. Vi pratade lite om den och sedan ritade jag dit en brandsläckare. Då fortsatte han den tanken och ritade hur han sprutade vatten med släckaren och såg glad ut. Snipp snapp snut så var allt bra igen och han ville inte rita mer eld utan övergick till att rita en mer dråplig historia om vår hund som bajsat på golvet

Min son är 4 år och är likadan. Om vi är hemma blir han väldigt orolig direkt om han inte ser mig, han börjar direkt att ropa på mig och följa efter. Även på toaletten. Vi har ett hus med både källare och övervåning och det är lite jobbigt att han alltid ska med upp eller ner även om jag bara ska hämta något snabbt. Han har varit så senaste halvåret. Han är väldigt rädd att jag ska försvinna säger han. Vet inte vart rädslan kommer från för han har inte varit med om jobbiga separationer eller så. Vet inte heller vad jag ska göra åt det, hoppas att det ska växa bort.