Kärleksfull men Nolltålamod

Hej ni alla

Jag vet inte riktigt vad jag fullt ska skrive men något fick mig hit ikväll, kan nog vara en blandning av ångest , samvete och att luften gått ur en samt att kärleken för ens familj är så stor.

Jag är en tvåbarns pappa med sambo(fästmö) , bor i radhus, lever och njuter av livet i sin helhet och älskar familjelivet med allt som det innebär i alla väder.

Jag Anser mig själv som en kärleksfull , aktiv och medveten pappa som vill göra allt för att lära och vara med min familj och tar mig alltid tiden till dem i symbios med sambon.

Sambon är för övrigt hemma och mamma ledig just nu med vårt andra barn som är 8månader , förskolan står för vardagen för vår först födda är 2,5åring.

Fantastiskt tid med mycket utveckling, skratt och bus:)

Dock skriver jag nog detta för min sambo och även jag själv är ganska less just på en punkt.

Jag har ett så kasst tålamod med mina barn och sambo ibland när jag är trött och det kan vara rätt ofta nu förtiden.

Det är mest nattetid pågrund av bristande helhetsömn och den snart kroniska tröttheten det flesta föräldrar känner antar jag. Så är familjelivet jag vet vill nog mest skriva av mig och dela.

Till saken är dock att jag är en fullkomlig , douchebag, på nätterna, och en tråkmåns kvällstid vardagar då man har ork men är slut i huvudet .

Nätter då barnen ej sover och man känner att man måste vara 100% focus dagen efter på jobbet är det som en mini hoppande Hulken inom mig som vill hoppa ur när jag inte får helhets sömn. Jag är verkligen kass på nätterna. Jag suckar, kastar av mig täcket, bombderar upp för trappan för att hämta den där jä#la mjölken etc etc. Jag kan inte rå för det, jag tappar det. Jag är inte aggressiv eller ond mot mina barn eller sambo men mina barn märker att man inte är direkt 100% när den lilla tok hoppande Hulken inom sig ska fram. Jag försöker hitta lugnet men , det brinner i hela kroppen. SOV skriker precis ALLT varenda vrå i kroppen. ! Mestadels är allt helt klart sömn bristen och stressen det skapar etc. Men ändå. Jag hatar det. Inte ok någonstans!

Dagarna är inte på samma sätt men kan ha kasst tålamod då med pågrund av att jag har förväntningar på att allt med familjen barnen ska gå enligt plan eller rutiner, vilket är ganska tråkigt och tärande tillslut då det inte riktigt går den vägen i verkligheten. Men. Jag hatar det, hatar mitt sätt etc trots man är medveten om det .

Jag och min sambo pratar ofta och mycket , ingen av oss tycker det är ok speciellt inte jag

Själv.

Känner mig så kass , samvetet tar kål på mig under dagarna på jobbet då jag själv hatar att det tar över en på natten. Men samtidigt så blir jag inte direk bättre. Tänker mycket på barnen och hur det uppfattas . Jobbigt!

Jag vet inte om jag vill få hjälp eller stöd men någon kanske känner igen sig? Någon som upplever samma kassa känsla och reaktioner trots att man är en varm och god människa i grunden och fylld av kärlek för familjen men tappar det bara helt enkelt.ä?

Skulle kunna skriva flera sidor känner jag men nu är det dags för Lill Hulken att sova,

// En pappa