Först mitt älskade barn och nu min man :(

Ååh fy fan. Stackars du.

Har du människor runtomkring dig som stöttar dig i din svåra situation?

Ja några men allt är så oerhört tungt, kan inte belasta dem med för mkt. Är helt apatisk. Jag är så förtvivlad att han lämnade mig i denna sorg, även om jag förstår honom. Det känns som att jag inte har något annat val än att följa efter

Åh herregud förlåt, förlåt, jag vill bara vara någon sorts Gud och be dig om förlåtelse för det här och göra allt bra igen, det här skulle INTE få ske!!! Jag brast bara i gråt så fort jag läste dina ord och känner sån sorg, varför måste det vara såhär i livet??? Åh vad jag önskar jag kunde göra allt bra igen <3<3<3 förlåt mig för att jag bara är en liten skit som inte kan ändra något! Men har du bra människor att prata med? Stöd och hjälp? Var inte ensam i detta!! Jag hoppas verkligen du har nånstans där du kan vara dig själv tillsammans med någon och gråta, skrika, sura, prata, vara tyst, låta det ta tid, tid, tid, förståelse och samvaro.

Om du vore apatisk skulle du inte skrivit om det. Apati är ett allvalit tillstånd, men jag kan förstå hur du menar.

Livet går vidare trots förluster.

Det kommer att bli bättre även om det inte känns så.

Det måste vara oerhört svårt. En jag känner hade en nära som begick självmord. Hon pratade om det med allt och alla. Även personer hon knappt kände. Hon har kvar sina vänner trots allt. Idag mår hon bra och är starkare. Ta hjälp. Ta emot. Det finns hjälp. En del människor är ju bättre på att höra om andras sorg och problem än andra. De hanterar mer än du tror.

Det kommer att bli bättre även om det inte känns så.

Det måste vara oerhört svårt. En jag känner hade en nära som begick självmord. Hon pratade om det med allt och alla. Även personer hon knappt kände. Hon har kvar sina vänner trots allt. Idag mår hon bra och är starkare. Ta hjälp. Ta emot. Det finns hjälp. En del människor är ju bättre på att höra om andras sorg och problem än andra. De hanterar mer än du tror.

Nödvändigt att märka ord? Se helheten? Du talar till en person som är i kanske chock/mitt i sorg. Livet går vidare trots förluster? Sånt säger man i ett allmänt samtal när det gått ca fem år efter ett dödsfall??

Åh, så hemskt! Tänk inte på att du skulle belasta dina nära. De gör nog gärna allt de kan för att du ska må bättre.

Jag beklagar verkligen dina sorger!

Jag känner med dig!

Var i en liknande situation för ett år sedan. Det går att ta sig vidare men är inte lätt.

Jag fick mycket hjälp av att prata med en präst (man behöver inte vara troende) och även en bra terapeut på en allmänspsykiatrisk mottagning (ring direkt dit om du kan istället för att gå på remiss via vårdcentralen, det går snabbare). Jag var sjukskriven i flera månader och gick hos dem flera gånger i veckan för att prata. 

Det hjälper mycket att prata med någon som är helt utomstående där man kan fokusera helt på sina egna känslor utan att behöva ta hänsyn till andra personers egen bearbetning av det som hänt.

Känner du att det är riktigt akut så ring till psykakuten! De är ett bra stöd när man inte orkar annat.

Ta hand om dig och försök tro det går att ta sig tillbaka till livet (även om sorgen alltid finns där). Var inte rädd att be om hjälp!

Stora kramar till dig!

Det är nödvändigt eftersom apati används ofta felaktigt, fast jag förstår hur TS menar som sagt. Jag har varit i chock och sorg så många ggr. själv så jag vet nog hur det kan vara. Men om TS inte vill ha stöd så kan hon skriva det. Jag svarar utifrån mina egna känslor och tankar ångande det inträffade. Har hör mycket värre historier också så TS behöver inte vara rädd för att berätta.