Min PMS tar död på mig... Mår alla så här?
Varje månad är det samma sak. Så här har det varit nu i alla år jag kan minnas och det är så påtagligt nu att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Det slår mig alltid som en käftsmäll en vecka innan mensen ungefär.
Jag vaknar på morgonen med den där totala hopplösheten, ångesten, paniken och framför allt rastlösheten. Det kryper i hela min kropp.
Den kommer från ingenstans. Det kryper inuti mig.
Redan innan jag klivit upp ur sängen så känner jag det. Och så fortsätter det ändå fram tills mensen kommit igång. Och det slår aldrig fel, det är samma jobbiga känslor varje gång.
ingenting fungerar, jag är på så dåligt humör, vill bra vara ifred men det funkar ju inte så med tre små barn hemma. tårarna bränner i ögonen hela tiden, jag är arg och avundsjuk på precis alla. Allt är svart. Mitt dåliga humör går ut över barnen och min man. Och han ser samma sak som jag ser, hur jag förändras, men han bara skrattar åt mig, säger på skämt att "det är dags för lingonvecka". Vilket ju är sant men ju knappast ger mig någon tröst.
Det här funkar inte längre. Jag mår så dåligt denna gång att jag vill lämna både hem och familj. Jag ifrågasätter hela livet. ifrågasätter kärleken till min man, ångrar nästan våra barn, hatar vårat hem. (vågar jag ens säga detta?)
Och jag vet att det går över, bara några dagar till sen blir jag mg själv igen. För detta är inte Jag alls. Men jag vet inte hur länge jag orkar gå igenom det här. Detta kan inte vara normal pms. Mår alla så här?
Jag får panik både av att jag bara går hemma och gör ingenting, får inte dagarna att gå, men samtidigt har jag ångest över att dagarna går så fort. Jag får ingenting gjort, fast det kryper i hela kroppen på mig efter att göra något. Jag kan inte träna, jag älskar att träna och gör det 4 gånger i veckan i vanliga fall, men den här veckan mår jag illa av att ens tänka tanken att gå till gymmet.
Kan inte se mig själ i spegeln, funderar om jag alltid är en sådant jävla vrak. Fet, ful, smutsig.... Det är inte jag.
Vill inte umgås med någon, inte ens min man. Allt med han stör mig, blir förbannad om han kommer ens i närheten. Vill nästan sova i eget rum.
är ständigt sötsugen. Äter hela tiden. Äter "i smyg" för min man och skäms över hur mycket skit jag skulle kunna trycka i mig. Och på kvällen mår jag alltid lika dåligt över hur mycket socker och skit jag tryckt i mig under dagen.
Ingen vet om det här, vilken kamp jag har med mig själv varje månad. Min man och mina barn märker av humöret, men min man förstår inte´hur jobbigt det är när han restas för det. Både han och jag vet ju att han har rätt. Det är för att mensen är påväg. Men han har ingen aning om hur jag mår inuti.
Han tycker bara jag är på dåligt humör. Men humöret är ju faktiskt det enda som syns utåt.
Jag är så trött, vet inte om jag inte vill kliva upp på morgonen därför att jag är så föbannat trött, eller om det är för att jag vet att jag skall gå igenom en dag till av inombords tortyr.
Jag önskar bara någon skulle förstå detta, skulle komma och hämta ungarna om så bara för en dag eller två. Så jag kunde få stänga in mig, gråta ut, bara ligga på soffan och bara vara. Vara ifred. Jag önskar min man kunde förstå, att det dåliga humöret bar är en pytteliten del av vad jag går igenom. Att det bara är en biverkning av känslorna inuti..
Och jag vet att det går över. Om en vecka så kommer jag inte förstå att dessa tankar och känslor ens funnits. Jag kommer tänka tillbaka på dom här dagarna och tycka jag var helt knäpp.
Älska mitt liv, älska min man och mina barn. Och sen om några veckor så kommer samma känslor och ångest åter igen. och nej, jag mår inte dåligt annars, jag är en glad och positiv och framför allt aktiv människa.
Det är bara just precis den här veckan inför mensen.
Kommer jag orka det då?! Antagligen. Jag har ju inte så mycket val. Men Ska det verkligen vara så här? är det verkligen normalt att må så här innan mens?
Jag ville bara skriva av mig..
