Det beror ju helt på hur du säger till och hur flickan är som människa.
Det är så väldigt sitautions och individberoende vad som funkar och vad som inte är bra.
Man kan vara ganska sträng om man är det på rätt sätt.
Det är en sak att sätta gränser lugnt och sansat och att själv börja skrika och bli arg.
För gör man det då beter man sig lika illa själv och visar att man tappat kontrollen på det viset är man ingen förebild.
Och barnet får inget förtroende för en sån människa.
Hur ska barnet kunna få det om man själv beter sig på samma mognadsnivå.
Det är en sak att kritisera beteendet och en annan att kritisera personen som utför beteendet.
Det första är att sätta gränser, det andra är att skada barnet.
Det går inte att säga vem som har rätt eller fel av dig och din kvinna i det här fallet utan att få vara med och se och lyssna och lära känna barnet det handlar om.
Men det jag tror är viktigt är att du och din kvinna sätter er ner och kommer fram till hur ni gemensamt vill att det ska funka, vilka regler som ska gälla, hur ni bemöter barnet, konsekvenser för barnet etc, etc......det är viktigt att ni är överens och gör på samma sätt och står för samma saker, hur ska barnet annars kunna känna trygghet i att ni kan ta hand om henne om ni inte ens kan ta hand om er egen relation.
Ni är dom vuxna, ni ska stå för det trygga, förutsägbara och kontinuerliga, och inte minst er kärlek ska vara som en klippa oavsett vad hon än gör.
Det ska hon alltid kunna lita på och vila i,
