Förstår mig inte på mig själv
Jag fick mf i v 15 för lite mer än en vecka sen och försöker förstå mig på mig själv och mina reaktioner. När jag fick plusset och fram till missfallet så kunde jag inte ta till mig att jag var gravid, visst jag gjorde allt som gravida borde göra men jag kände mig inte glad eller lycklig över det hela. Jag berättade mest för folk för att jag trodde det skulle få mig att känna mig mer gravid och kanske få igång någon längtan men mest kände jag mig skyldig när de blev glada för min skull och jag bara kände att jag på något sätt lurade dem.
När jag gick förbi v 12 så tänkte jag att det här kan nog bli något och den där känslan att jag skulle få mf bara var det vanliga oroandet många har. Fast saken är att det har hänt ett par gånger att jag känner av att saker skall hända innan de händer. Jag hade däremot känt att något var fel en hel vecka innan mfet, jag hade känningar i magen osv men alla sa att det är normalt med växtvärk så jag försökte intala mig att det var lugnt. När väl mfet hände så var jag så lugn, blödde enormt mycket och jag var mest sur för att sköterskorna daltade med mig men ingen sorg. Så jag var helt enkelt tom när det hände. Så under tiden jag låg inne så skrev jag ju med folk och alla skrev att man skulle låta sig sörja, vad skulle jag sörja för? Jag kände då ingen sorg.
Sen när chocken lagt sig från att ha blött så mycket och jag var själv så fick jag plötsligt sådan kraftig barnlängtan, det jag hade hoppats få känna medan jag var gravid kom då istället. Sedan kom skuldkänslorna, för jag hade ju inte känt att jag verkligen ville ha det här barnet, hade jag orsakat detta? Men logiskt vet jag att man inte kan önska sig bort en graviditet utan mf händer av en anledning man själv inte kan rå på.
Jag fick sedan komma hem och visst kände fortfarande skuld men sorgen försvann och sedan fick jag åka in igen på grund av feber, yrsel, huvudvärk osv och jag blev inlagd. Fick då göra skrapning, få antibiotika och blod osv, kände mig mer död än levande. Och ja skuldkänslorna kom tillbaka och jag kände att jag förtjänade att må dåligt. Visserligen blev jag då även rädd att tänk om jag aldrig kan bli gravid igen eller att detta kommer att hända igen.
Men nu känner jag mig dock tom igen, känns som om jag skiter i om jag kan bli gravid igen eller inte och det känns som om graviditeten och missfallet aldrig har hänt. Som om det bara är något jag drömt.
Kanske ligger mina reaktioner i att jag bestämde mig under tidig tonår att aldrig skaffa barn och att jag sen dess aldrig har kunnat tänka mig själv som mamma. Men det får mig också att känna mig ännu mer skyldig. Jag älskar barn och är bra med barn så det är inte av den anledningen jag inte velat ha barn utan har berott på min sjukdom och att jag haft som prioritet att bli frisk vilket alla har sagt att jag inte kan bli. Men nu har jag känt mig frisk de senast 3 åren, och läkarna är chockade över vändningen i min sjukdom som även testerna bevisar, så innebär det att det som hindrat mig från att skaffa barn inte är ett hinder längre.
Jag känner mig så onormal när jag läser hur andra känner när de är gravida och de som fått missfall. Alla förväntar sig att jag ska känna som de känner och jag vill ju känna det också men jag känner mig bara mer skyldig för att jag inte kan känna så. Dock känner jag mig lite lättad när jag fått den barnlängtan känslan efter mfet att det kanske finns därinne någonstans iaf men när den känslan försvinner och jag blir som vanligt igen så blir jag besviken.
Detta får mig att känna mig så otroligt mer ensam.
Alla är vi olika, du är du! Kram på dig
Alla är vi olika, du är du! Kram på dig
Fast kan nog känna att jag nu känner mig lite mer redo att bli gravid, det var jag verkligen inte med den graviditeten. Det kändes så fel i tiden och dessutom var den inte planerad, jag blev gravid alldeles för lätt. Ska dock vänta de två rekommenderade mensen som läkaren sa för att ge min kropp lite vila och sen tror jag att jag behöver det för att slutföra ett par projekt som jag hade tänkt slutföra innan jag blev gravid men som sen graviditeten störde eftersom jag blev så himla trött och orkade inget fram till bara någon vecka innan missfallet.
Kram på dig också.