Flytta ihop när båda har barn. Snälla hjälp mig!?!?

Sånt där e så otroligt jobbigt både för barn och för dig, som barn kan man tycka att det blir anständigt och jobbigt med förändringar, dem trivs med att ha det som ni har det! Men dem vet iofs inget annat? Klart hon e rädd för att han också ska lämna, men det bästa för dem e att ni alla sitter och pratar om det, kanske stämmer av vilka rum som ska bli deras hur det kan se ut, fördelar med att ni bor ihop? Hur lycklig ni skulle vara tillsammans osv. Du däremot oroar dig kanske för mkt på allt det som kan gå snett, du måste också tillåta dig själv att vara lycklig. Vi mammor kan inte alltid låta oss styras av våra barn, det hade ju varit en annan sak om barnen hatade denna man, inte kände sig trygga i hans sällskap, då e det klart då ska man kanske som förälder granska sin partner. Men i ditt fall tycker jag att ni ska flytta ihop en gång för alla. :)

1 Prata med barnen och testbo där en längre period om ni inte redan har gjort det.

2 Behåll din gamla bostad, hyr ut den (man har rätt att provbo 6 månader) så har du någonstans att ta vägen om det inte fungerar.

3 Var beredd på att det tar ca 2 år innan alla makat ihop sig som en enad familj.

4 Var lyhörda och se till att era respektive barn får egentid med sin egen förälder ibland.

5 Gör upp gemensamma  regler INNAN ni flyttar ihop du och din kille. Förankra det hos barnen, de är så pass stora så de kan vara med och säga sitt.

6 Ska ni flytta till hans hus, se till att ni jämkar med era möbler så även ni känner att det är ERT hem. Stäm också av med honom vad som är ok och inte vad gäller att sätta ER (allas alltså) prägel på hemmet.

7 Gör upp det ekonomiska innan ni flyttar ihop. Ska han äga hela huset själv? Ska du köpa in dig? Vem står för vad? Vad ska du betala? Ställ dig också genast i bostadsköer om du inte redan gör det. Det är alltid bra att ha poäng OM det går åt skogen. Det kan ju likväl vara att något händer så ni inte har möjlighet att bo kvar i huset.
Ska ni ha avtal om att inte gå efter sambolagen vid ev separation?

Tack för svaren!

Jag har genom hela mitt liv styrts av dåligt samvete och velat göra det rätta för andra. Jag känner också att jag kan inte göra paus i mitt liv och viga det enkom åt barnen för att sen ta vid när de är stora och kanske då få ångra min stora kärlek.

Han bor på annan ort och tanken är isf att de flyttar till vår ort och att vi köper ett hus här.

Tanken med att provbo är bra men är svår med tanke på att det är olika orter. Hans barn hade fått byta skola och när vi väl drar igång så blir det ju ganska definitivt per automatik.

Jag vill kunna vara lycklig med honom och med mina barn samtidigt...

Man måste våga prova också, det e ju en del av att börja om på nytt. Det e bra om barnen e med på era planer så tidigt som möjligt så dem hinner förstå, ta in och lära sig gilla idén med att bo tillsammans. Om du känner dig säkrare med att stå inskriven på någon form av bostadskö, så gör det med. Men låt inte kärleken till en ny man bli omöjlig, barnen kommer alltid att finnas hos dig även om dottern ibland går och bor hos sin biologiska pappa i omgångar! Min son bor heltid hos mig men ibland vill han bo hos honom, jag varken vill eller kan göra så mycket åt det. Jag vill att min son ska kunna umgås med sin pappa, så att han själv får en uppfattning om hur han e. Jag märker på min son att även om han har den friheten att gå till honom när han vill så väljer han ändå inte att göra det så ofta längre som han ville när han var yngre. Flyttar ni dessutom till ett nytt boende så kan barnen inte markera vems hem det varit från början eller att någon inkräktar i deras rum dem vuxit upp i. Lycka till :)

Jag är en sån där tråkig typ som brukar förfasa mig över hur snabbt människor med barn flyttar ihop med varandra, utan att verka tänka så mycket alls på hur barnen tar det.

Men i ditt fall tycker jag istället att du ska våga satsa. Du och den här mannen har varit ihop i tre och ett halvt år, han funkar bra med dina barn och ni har tillbringat mycket tid ihop.

Du kan, som du själv skriver, inte sätta ditt eget liv på paus tills barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån. Och att köpa ett hus ihop låter ju alldeles utmärkt. Då kan barnen få vara med och bestämma vilka rum de ska ha osv, och det blir ett gemensamt projekt och en början på ert liv som nyfamilj.

Om dottern tar till "då flyttar jag hem till pappa"-kortet så fort det inte är något som passar är förstås tråkigt. Men samtidigt kan du kanske inte göra så mycket åt det. Och hon kom ju tillbaka när hon upptäckte att gräset inte var så mycket grönare på andra sidan.
Jag tycker som sagt att du har tagit så mycket hänsyn man kan begära till tidigare barn. Om ni sätter er ner allihop och pratar om det här och hur ni ska ha det, så tror jag att det kan bli riktigt bra!

Lycka till!

Tack så otroligt mycket för alla fina ord.

Jag blir faktiskt rörd. Jag har inte någon självklar familj att vända mig till och inte Heller någon vän som riktigt kan relatera till min situation.

De som är skilda har en bra relation till sina ex. Det kan vara svårt för dem att förstå rädslan hos mig att han ska sabotera. För det är min största skräck. Att min dotter skulle dra till med det att hon isf inte skulle bo hos mig mer. Han hade inte precis uppmuntrat till umgänge.

När vi sist hade det dilemmat så sökte jag hjälp för oss. Alla instanser försökte förklara för honom att detta uppenbart var parental alienation och jag mådde fruktansvärt dåligt en lång tid. Var utom mig av oro för dottern. Han tog ingen notis om det överhuvudtaget.

Det är svårt kanske att förstå det förtäckta hotet. Han drar vinning av det han kan. Vem det sen drabbar spelar nog mindre roll. Huvudsaken är att det drabbar mig.

Tack åter igen. Era svar betyder mer än ni kan tro.

Barn ska inte styra. Hotar hon med att flytta till pappa, fråga henne vad hon är rädd för ska bli annorlunda. Inge anklagande utan tala om att du verkligen bryr dig om hennes känslor, men att du älskar den här mannen och att ni vill bo ihop.

Barn brukar bara se det de flyttar TILL, de förstår inte riktigt vad de förlorar. De flesta flyttar tillbaka inom 3 månader.

Flytta inte ihop. Har varit i liknande sits, tog flera år innan hen kom hem igen. Ett helvete med föräldralienering.

Jo jag vet. Det är ett helvete.

Men vill du snälla berätta?

Någonstans tänker jag att det är att låta det ta makten över ens liv. Om man avstår av den anledningen alltså...