Känslomässig berg-och dalbana

jag känner helt igen m i det du skriver????. Jag blev lämnad av min sambo i början av graviditeten och känner mig fruktansvärt övergiven, ensam, arg och maktlös. Vad ska man göra? Tänker att många av oss kvinnor känner oss ensamma (med eller utan man). De förstår inte alls det här m graviditeten så som vi gör. De kommer nog dessvärre aldrig att göra d heller. Bättre att få råd och stöd av andra kvinnor tänker jag... Stor kram

Jag har inte haft något sådant problem, min man har funnits där och vart lika glad som jag var sen dagen då jag plussade, han har tom laddat ner gravidappen för att kunna följa barnets utveckling i magen osv!

Vi har haft en riktigt tuff start, från de jag fick reda på att jag var gravid fram tills V. 19

Har vart minst 3 akuten besök i veckan, å då menar jag verkligen minst! Jag blev sjuk med gallsten och kunde knappt äta någonting, alla smärtanfall som aldrig släppte och resulterade i att vi fick slänga oss i bilen till akuten, ligga där i flertal timmar innan jag kunde få smärtlindring var en pina, min man var en ängel, han körde mitt i nätterna, ofta mellan 01-06 började dessa anfall, å när jag hade så ont så kräktes jag, allt jag fått i mig kom upp, han torkade mina tårar, han hämtade papper, hjälpte mig på med kläderna när jag hade så ont. Han frågade massor ang graviditeten när vi var inne på akuten, då de beslutades att jag skulle operera bort gallblåsan. Men det är ju riskabelt och dessa smärtor pågick sen jag fick reda på att jag var gravid, plussade 6 juli, i slutet av september fick jag opereras, då jag var i den minst riskabla zonen. Min man tog ledig från jobb för att vara med mig, ta hand om mig. Men nu mår vi bra jag, barnet i magen å min man. Vi är nu i v 25 och bara längtar efter vårat lilla pyret skall födas! Om tiden bara kunde gå lite snabbare.

Hoppas att de känns bättre för er med snart!

Vad skönt att ni har "landat" efter allt som ni varit med om Camilla.

Denna graviditeten har fungerat bra men i mars fick vi abortera ett foster i vecka 16 som hade Trisomi 18 (Edvards Syndrom) och blev efter det gravida igen ganska fort. Vi har pratat mycket om den graviditeten men då allt är bra med denna känns det som om vi glömmer bort att prata om det positiva med denna graviditet. Att vi ännu så länge har en växande bebis i magen.
Jag har gått in vecka 27 nu och det är full aktivitet i magen. 
Sparkarna känns väl både inne och ute.

Som jag skrev i rubriken är det en berg- och dalbana rent känslomässigt. Jag vet att han finns där och att vi älskar varandra men ibland behövs även det lilla extra för man känner sig lite låg i vissa stunder. Och vid de tillfällena behöver man lite extra stöd.

Kram