Hatar närhet
Jag undrar om någon känner igen sig.
Min son har aldrig gillat närhet. Inte ens som spädbarn. Han hade " kolik" och skrek som en dåre dom första 6 månaderna i livet, men man fick absolut inte bära honom. Det enda som fungerade var att ha honom i vaggan eller i vagnen och vagga som galningar. Försökte man ta upp honom så tryckte han sig bort från en och skrek ännu värre.
Jag har heller inte ammat, men jag undanber mig kommentarer från amningsmaffia.
Nu är han alltså två, och även om personlighetsdraget, att fortfarande skrika som en galning så fort något är " fel" fortfarande sitter i, så är han en otroligt härlig och smart unge. Men! Han vill fortfarande inte vara nära. När han är ledsen vill han inte bli tröstad. Vaknar han mitt i natten och är ledsen så vill han sova inne i våran säng, men om man klappar på honom så slår han bort våra händer.
Han sitter mycket sällan lutad mot min kropp när han sitter i knät, så när det väl händer är det sån upplevelse så man vågar inte röra en fena för man vill inte gå miste om tillfället att vara nära honom.
Kan det här vara tecken på någon sorts diagnos?det finns inga andra tecken på att något skulle vara annorlunda med honom. Han lär sig allt snabbt och han pratar väldigt bra.
Vore intressant att veta om någon upplever samma sak?