vuxen dotter till omöjlig mamma

Skönt på nåt vis att jag inte är ensam. Min mamma dricker också men är så listig och manipulativ att det inte finns några "hållbara bevis" varpå jag blir det överkänsliga empati-lösa svarta fåret. (Fast en terapeut har bekräftat att jag resonerar förnuftigt iaf)

Periodvis har jag tänkt att det vore bäst att bryta. Har tom föreslagit för mamma att vi ska bryta. Jag föreslog det halvt frustrerat som reaktion på att hon bra förstör och inte gör något för att förbättra vår relation. Det var ett år sen nu. Hon ville inte det. Sen den "briseringen" har det varit nåt mellanting mellan ställningstagande och katter runt het gröt...

Att bryta med mamma skulle skada relationen till min syster också. Syster tycker redan idag att jag gör för lite för mamma. Jag har ett annat förhållningssätt som inte stryker mamma medhårs i hennes sorg över att livet (typ alla i hennes omgivning) behandlat henne så orättvist. Jag har så svårt att tycka synd om henne. Jag har räddat henne från bostadslöshet och gråtit tillsammans så många gånger med henne för att hon inte klarat ditt och datt för att hon mått så dåligt. Mött kronofogden och sagt att jag inte vet var hon är...Gjutit olja på vattnet när hon gjort bort sig gentemot släkt och vänner.

Jag tror att jag sett fler baksidor av mammas manipulativa sätt än min syster för jag ser inte mycket förståelse från hennes sida. Visst säger hon att hon tycker mamma är "skitjobbig" ibland men jag misstänker att hon också tycker om att vara nr 1 så markant jämfört med mig.

Bryta med mamma skulle kanske göra att jag förlorar också min syster. Det blir ett ensamt liv...

På ett sätt har vi väl ändå brutit jg och mamma. Men jag sträcker ut handen med jämna mellanrum för att ingen (allra minst hon) ska kunna säga att det är mig det är fel på. Hon har Periodvis fått mi syster att se mig som paria också och det var ingen höjdare. Jag har fått min systers ursäkt för det men då våra relationer till mamma är so totaltolika finns hela tiden en risk att vi hamnar där igen. Jag får liksom vakta mitt rykte och ställa raka ffrågor för att f chans att ge min bild när det kommer på glid. Det är också utmattade att liksom ständigt förutsätts vara det svarta fåret. Av både mamma och systers.

Jag vill sluta bry mig och sluta älta och sluta ha dåligt samvete! !!

Min systers ord ekar i huvudet: man tar hand om den man älskar. Det sa hon när jag berättade att jag sagt upp borgensskapet för mammas hyreskontrakt (en relation utan beroende situation torde fungera bättre tänkte jag). Vill mamma ha min hjälp vet hon att hon kan be om den sa jag men det är tydligen inte tillräckligt. ?

Går det att fortsätta utsätta sig för pikar, gliringar och direkta påhopp utan att må dåligt av dem?

Går det att vara den berömda gåsen som allt rinner av?

Och hur når man då dit?

Du verkar ha en väldigt god insikt hur din mamma är. Så jag tror att du är en god bit på vägen. Min svärmor är som din mamma. Och min man är enda barnet och han sliter hårt med att vara en god son. Vilket är som du förstår dödsdömt. För den som inte är nöjd med sitt liv och lägger all skuld på andra kan man ju inte göra nöjd. Ju mer man anstränger sig desto mer läggs på en. När jag gav upp svärmor vart hon faktiskt trevligare. Jag slutade helt enkelt att anstränga mig. Och hälsade enbart och svarar bara ja eller nej. Typ.

Du verkar insett faktum och reflekterar moget och insiktsfullt. Så allt jag kan göra är att skicka dig en styrkekram. För du är på god väg att hantera problemet. Jag säger hantera för lösa det kan du inte. För den bollen ligger hos din mamma.

Jag tror att du överanalyserar din och din mammas relation, och din egen roll i den. Du försöker men blir ständigt besviken. Hon försöker inte. Kanske har du för stora ambitioner för er relation? Så som du önskar att den vore kanske den aldrig kommer kunna bli. Hon låter som en narcissistisk personlighet i din beskrivning av henne. Då har hon det nog inte heller i sig, att ge dig den sortens erkännande du suktar efter. Jag tycker inte du ska bryta med henne men försök att bara släpp allt. Sluta försöka få hennes erkännande eller godkännande. Försök göra ert umgänge så enkelt och smärtfritt det bara går genom att säga saker du vet hon vill höra.

Hakade upp mig på att du vill tala ut med henne innan hon dör. Går det att tala ut med någon som bara verkar se det från sin synvinkel. Och missbrukar hon så brukar ju det innebära lögner och manipulation. Tror du att det går att prata ut med henne. Att hon är så ärlig mot dig och sig själv att hon kan se sin egen del.  Det är ju hon som skulle vara den vuxne, äldre, klokare av er. Men hon verkar inte vara det. Så då är det hon som svikit dig.

Som barn gör man fel. Det är en del av att vara barn. Och att bli systematiskt manipulerad gör att det tar sin tid att se att det är galet. Och att övriga världen inte tycker att det är normalt. Utan sjukt och oacceptabelt att göra mot ett barn. Att hon säger till dig att du är en dålig dotter är nog en del av hennes manipulativa beteende. Svara emot och säg att du är en bättre dotter än hon som är en usel mamma förtjänar? Vad händer då?

Det verkar som hon vill föra över ansvaret på er relation på dig. Antagligen för att skylla ifrån sig. Slinka undan och slippa se sin egen del av det hela. för så länge hon vägrar se sin del i det kommer ni inte vidare.

Så jag tycker du ska sätta den gräns emot henne som fungerar för dig. Som du mår bra av. För du måste själv värna om dig. För såna som din mamma gör andra systematiskt illa.

Visst kan man hävda att det är synd om henne. Att hon är en trasig människa. Men det gör det inte rätt att hon får lov att trasa sönder dig med.

Kram

Du skriver att din syster sagt "Man tar hand om den man älskar". Ja, det gör man. Men det måste fungera åt båda hållen. Det vill säga din mamma måste även ta hand om dig, bry sig om ditt mående och vilja ditt bästa. 

Det låter inte som om din mamma håller sin del av avtalet.

Jag förstår dig helt å hållet!

Så har det vart för mig å min mamma, tom värre än vad du skrivit.

Jag har tyvärr inget råd att ge.. Helt ärligt så är jag glad över att min egna mamma dog. Dock inte på det sättet el att hon lämnade mina bröder, men då kunde jag äntligen bli fri. Fri från alla bråk, fri från alla ord..

Även om det har gått ca 15 år så finns ju ärren kvar, vissa dagar är värre än andra.

Det som har hjälpt mig väldigt mkt är att ha samtalskontakt, har både haft kurator, pastor, psykolog, coachning.. Det gäller att hitta just den dära som man får en bra kemi med som man kan öppna sig för..

Sen med din syster så har ni helt olika uppväxt och uppfattningar. Det bästa är att du talar om för henne hur du upplever din mamma. Sen om hon kan ta det el inte är upp till henne. Men då har iaf du försökt å mer kan du inte göra.

Vidare till din mamma, tycker att du ska bryta med henne, kanske inte för resten av ditt liv, men för ett tag iaf. Se hur det känns. Skriv ett brev till henne att du tänker bryta med henne för ett tag och varför. Förklara dina känslor.

Även om min mamma hann dö innan jag fick svar på mina frågor och varför så är det en viktig sak att få ur sig.

Ps. Jag snubblade över denna tråd å erkänner att jag inte har läst svaren + att jag e astrött. MEN, jag kände ändå att jag ville dela med mig av mina tankar till dig.

All kärlek till dig!

Jag anar en liten ledsen flicka inom dig som desperat söker kärlek och bekräftelse från mamma. Som vuxen kan man inte få det från sin mamma, eller från någon annan heller för den delen. Man behöver bli sin egen mamma och det kan du få hjälp med i samtalsterapi.

När du sedan har det på plats kan du få en vuxenrelation med din mamma där det är tydligare vad som är rimligt att begära av dig. Ta hjälp av din mans utomstående ögon.

Jag tror att du överanalyserar din och din mammas relation, och din egen roll i den. Du försöker men blir ständigt besviken. Hon försöker inte. Kanske har du för stora ambitioner för er relation? Så som du önskar att den vore kanske den aldrig kommer kunna bli. Hon låter som en narcissistisk personlighet i din beskrivning av henne. Då har hon det nog inte heller i sig, att ge dig den sortens erkännande du suktar efter. Jag tycker inte du ska bryta med henne men försök att bara släpp allt. Sluta försöka få hennes erkännande eller godkännande. Försök göra ert umgänge så enkelt och smärtfritt det bara går genom att säga saker du vet hon vill höra.