Skulle du nöja dig med någon?

Jag är lyckligt gift med mitt LIVS kärlek. Visste inte att man kunde älska på det här sättet innan jag träffade min man och känner mig fortfarande riktigt kär efter 9 år tillsammans.
Skulle det dock på något vis bli så att vi inte skulle leva tillsammans till vi blir gamla och grå så skulle jag kunna tänka mig att nöja mig, om jag kände att jag verkligen inte ville leva ensam. Jag skulle inte nöja mig med vem som helst, och någon form av attraktion tror jag hade behövt finnas där, men jag hade inte letat efter någon som får mig att känna som min man gör. För jag tror inte nödvändigtvis att jag skulle uppleva sån här kärlek igen och jag tror inte att jag hade velat göra det en gång till heller (gör för ont om det slutar illa men så länge det är lyckligt är det underbart).
Med det sagt, så ja, jag hade kunnat nöja mig. Men inte utan att ha fått äkta, riktig kärlek en gång i mitt liv.

Nej, aldrig! Nöjde mig alldeles för länge med mitt ex, och de åren får jag aldrig tillbaka.

Däremot skulle jag kanske inte behöva känna att det var min största kärlek. Men vill aldrig mer leva utan vare sig kärlek eller riktig attraktion igen.

Nä,jag skulle inte nöja mig. Har man upplevt äkta kärlek så är det svårt att bara nöja sig, hellre ensam. Och barn kan man fixa på annat sätt numera!

Det här kommer låta så väldigt illa men är ärlig nu.. jag skulle förmodligen "nöja" mig och hellre vara med någon jag inte är kär i, än att riskera att vara ensam. Men skulle under tiden hålla ögonen öppna efter äkta kärlek. Inte vara otrogen fysiskt, men ändå fortsätta leta. Hemskt av mig jag vet. Jag har såna jäkla issues :(

Tror mitt svar bottnar i dels att aldrig ha upplevt den äkta besvarade kärleken som flera här skriver om för då är det nog svårt att nöja sig med mindre, och dels en extremt överdriven rädsla i att vara ensam/utan partner. Jag skulle heller inte klara om min partner inte var kär i mig, då är jag hellre ensam. Väldigt narcissistiskt och dubbelmoral...

Dock skulle jag vara ärlig mot min partner om hur jag känner. Det är väl det enda jag kan säga med stolthet. Jag skulle inte ljuga för någon inblandad.

Skulle heller aldrig råda någon till något annat än ditt första alternativ. Dvs att vänta på riktig kärlek och riskera att bli ensam. Jag fattar ju att mitt personliga val inte är sunt och handlar om att JAG har problem.

Hur vet man när man har träffat den rätta då?

Jag skulle aldrig kunna ha sex med någon jag inte älskar eller känner attraktion för och hade hellre levt i celibat resten av livet än att leva och ha sex med en människa som jag inte riktigt kan ge allt vad jag har till. Eller jag hade inte ens gjort det utan celibat hade varit första alternativet isf.

Jag tror, att behöver man ställa sig den frågan så är det nog inte sitt livs kärlek i alla fall. Då är man nog inte tveksam. Det betyder ju inte att det inte kan finnas någon annan där ute som inte hade kunnat väcka samma känslor, utan snarare att man inte längre vill ta reda på det.

Frågade du mig?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte träffat den rätta (trots att jag lever i ett bra/kul/sexuellt/troget förhållande sen tre år med framtidsplanering och hela köret). Jag är kär, jag vill vara med honom. Men ändå vet jag att det inte är mitt livs kärlek. Kanske finns han inte ens därute. Eller kanske blir min nuvarande den rätta sen.

Jag litar på mammas ord som varit med samma man (min styvpappa) i snart 30 år. Hon är den minst dramatiska jag känt, väldigt enkel med få känslouttryck. jag ställde henne

frågan "hur vet man att det är den rätta?" Hon svarade helt lugnt "man bara vet. Man känner det i magen. Vi hör ihop. Det är som ett helt hav av de starkaste känslor kommer över en och man har ingen chans att värja sig mot det. Man har inget val. Lite som att föda barn minus smärtan. Den lyckan och kärleken som nästan tar sig fysiska uttryck"

Tyckte det var fint, och stora ord för att komma från min mamma haha. Jag har inga barn, men kan förstå litegrann.

Långt svar. Ville helt enkelt svara "inte en aning!" Haha.

Jag tror ungefär som dig! Ja sista raden är

mitt i prick också. Man slutar nog söka liksom, man vill bara ha det man har. Man bara VET att detta är the shit liksom haha. Kanske kan man bli osäker under bråk eller tuffa perioder, men det är nog mänskligt. Ock kanske även där finns det en känsla av att det ska lösas sig för alternativet att leva utan varandra finns inte ens.

Du vet när människor kan säga "alltså jag och min kille är tvillingsjälar, vi tycker lika om exakt ALLT!". Då tänker jag alltid att en soulmate kan vara någon som tycker o tänker helt olikt en själv. Vet inte varför det anses som nåt himla bevis på hur bra man passar ihop bara för att "vi är så lika och tycker lika om allt".

Jag tror inte heller på att man behöver vara särskild lika som personer, för MIG är det viktigaste att vi har samma grundläggande värderingar i livet men annars har jag gärna någon som kompletterar mig!
Min man är lugn, smart, väldigt eftertänksam, ogillar förändring och tar tid på sig när det gäller att fatta beslut medan jag är spontan, spralligare, impulsiv och anpassar mig rätt bra till förändring. Vi är väldigt olika vilket är positivt då han tar ner mig på jorden och jag ger honom en liten kick i rumpan. Men vi står på samma grund och det är på den vi bygger vårt liv!