Orkar inte med familjen

Jag måste säga att jag nog gjorde det för 10 år sedan, att jag istället ville vara barnledig varannan vecka, jag är också egoist även fast jag älskar mina barn så tror jag att de mår bättre när jag mår bra och är utvilad och har tålamod. Det var andra saker också men det var en viktig del.

Jag har haft mina 2 barn varannan vecka nu i 10 års tid och jag tycker om det, jag får gott om tid till att träna och ha en fritid. De trivs både hos sin pappa och hos mig, vi bor väldigt nära varandra så de kan hämta saker eller komma förbi när de känner för det.

Tänk över det noga, men barn mår inte bra om inte föräldrarna mår bra.

Har tänkt tanken att det är så för mig också. Jag har dock dragit ett mycket stort lass hemma jämfört med mannen och på det sättet dog tyvärr kärleken. Det sorgliga är att precis när livet började kännas lättare och vi skulle kunnat ha tid och ork för varandra igen var det försent...

Så tänk också på att när man minst anar det känns det lättare igen, men då gäller det att man har vårdat relationen lite på vägen om det ska funka.

Intressant att höra en man vara ärlig och beskriva hur han känner.

Vet du det är sk-tjobbigt med barn, jag är kvinna och har tre stycken och tyckte som du för ca 2 år sen...helt slut/färdig, barnen åt upp mig, mina finaste älskade barn. Sen hände något, de blev äldre började skolan, var med kompisar mer och mer, jag fick tid att läsa tidning, prata telefon och prata med gubben och vi förstod ingenting. ..vad ska vi göra nu, var är barnen, vi kan kan umgås/prata igen )

Det jag vill säga är att några år är jobbiga samtidigt de mest fantastiska, du får se och vara med dina barn varje dag.

Din fru och du kommer få tid, du kommer få tid över väldigt snart och älskar du din fru så hoppas jag du kämpar på. Många ger upp idag på vägen, det är inte lätt att vara förälder idag, så många måsten men jag säger sänk ribban, jämför inte med andra. Du kanske kan jobba mindre, här turas vi om att jobba deltid, ett tag båda två.

Bor du fortfarande själv eller finns/har dte funnits sambos?

Det är väl en ganska stor del i det hela; vi har ladrig riktigt haft den där brinnande kärleken från start, och heller inte vårdat vår relation dessa år särskilt väl. Så jag ser liksom inget att hitta tillbaka till. Även om det, som du säger, skulle bli lättare och orken finnas igen, så kvarstår ju faktumet att det vi skulle ha kvar är vår föräldrarelation. Den är inte att underskatta iofs, men vill jag leva så de närmaste 20 åren typ?Förstår att du menar väl, men vi har redan vår ribba väldigt lågt. Särskilt om man jämför med andra. :)

Vi arbetar redan deltid båda två, vi hämtar och lämnar på dagis lika mycket och tar ungefär lika mkt VAB. Problemet är ju att jag skulle behöva jobba MER, inte mindre, då måste jag ju umgås med barnen ännu mer.

Jag känner igen mig mycket i tröttheten. Barnen suger ut varenda uns av energi, och jag och mannen orkar knappt med varandra när barnen väl somnat. Vi tror dock att vi har hittat en lösning på vårt problem...
Under senaste åren har min man bytt jobb hit och dit. Bananskal överallt. Från industriarbetare till chef på 3 år. Men företaget han jobbade på var ett sjunkande skepp. Oviljan att gå tillbaka till industrijobb gjorde att vi tog beslutet att han skulle satsa helhjärtat på ett eget företag. Det har gått över förväntan, och det gör arbetslivet mer flexibelt. Mer jobb, men det kan förläggas på ett annat sätt. Vi har hela tiden varit överens om att vi både skall vara delaktiga (då den tiden han jobbar extra inneburit mer "jobb" hemma för min del). Nu är det ett aktiebolag som ägs 50/50 av oss båda. Så om vår relation spricker kommer båda fortfarande ha samma förutsättningar ekonomiskt. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och kommer gå in och jobba i vårt eget aktiebolag. Detta innebär att jag och maken kommer kunna umgås som vuxna människor tillsammans utan barnen på dagarna. Givetvis kommer arbetet ligga i första fokus, men bara att kunna ses dagtid har blivit en nytändning för oss båda. Jag är mer hoppfull inför framtiden än vad jag varit på länge.

Jag har en ny familjesituation, med ny man och bonusbarn på halvtid, jag trivdes inte som ensamstående heller. Den stora skillnaden är att jag nu har varannan vecka som jag inte har ansvaret, inser förstås att jag missar hälften. 

Jag skulle inte kunna vara i en relation som inte innefattar samliv och känslor, jag tror inte det i alla fall. Det låter som en extrem uppoffring att leva så.

Det blir ju förstås svårare om man inte tycker att man någonsin haft det riktigt bra, då vet man inte riktigt vad man ska hitta tillbaka till. Vi hade en stark attraktion och passionerad första tid, men vardagen har aldrig funkat för oss. Vad saknas i er relation?

Min första tanke är att det är bristen på kärlek, närhet och intimitet som gör dig så trött. Att leva med en sån "lögn" mot sig själv äter upp all ens energi. Att du känner dig uppäten av barnen är mest ett symptom.

Jag har varit i en liknande situation och det enda jag ångrar är att jag inte lämnade äktenskapet några år tidigare.

Levt själv med barn varannan vecka i 5 år nu, jag trivs med det. Ingen ny partner och vill ingen ha. Förstår inte poängen med det.

Så jag har barnen varannan vecka, fullt fokus på dem då. Veckan jag inte har dom så jobbar jag mycket, träffar vänner. gör det som jag vill och inte minst vilar. Utan att behöva känna att jag lånar tid, eller måste kompromissa om min tid. Oerhört skönt. Passar alldeles utmärkt för mig.