Barn, hund och depression?

Hejsan, jag skaffade hund när jag blev sjukpensionär och har nu två, en jack russel och en dvärgpischer. Vi planerar även barn och jag är ärligt orolig över hur det kommer gå men signalerna är positiva.

Våra hundar är mest sällskapshundar, tränar lite spår, rallylydnad etc men inte "seriöst". Det har hjälpt mig något oerhört att ha hund i mitt liv. Sambon säger med övertygelse att det har hjälpt bättre än några mediciner. Som du skriver så kommer man ut på ett helt annat sätt och det är svårare att fullständigt isolera sig, vilket är mycket positivt, i alla fall för mig.

Tack för svar! Det är det som du beskriver, att hundarna blir till hjälp i måendet, som jag hoppas och tror.

Däremot är det en väldig skillnad på att ha hund med, respektive utan barn eftersom man får så jämförelsevis lite tid till egna intressen med småbarn. Det är nu, när yngsta har blivit 4 1/2, och faktiskt är en rätt förståndig och självgående person för det mesta, som jag känner att det finns en chans att jag ska orka med både hund och barn. Nu är också barnen dessutom så stora att de skulle ha ett eget intresse i hunden och att det då skulle bli något för mig att dela med barnen. 

Det är inga soffpotatishundar du har; själv har jag fastnat för dvärgschnauzer då jag har haft en tidigare och trivts med rasen. :) Samma uppfödare kommer ta en kull till våren så det vore ju roligt om någon av valparna kom till oss. 

Jag tror att jag har kommit underfund med att barnens ålder inte är ett problem, att det skulle gå bra med fyraåringen. Däremot behöver min man övertygas och det tror jag är jättesvårt. Han tror att den tid jag kommer lägga på hunden kommer tas av den tid jag är aktiv med barnen och med hushållet, medan jag menar att hundtiden kommer tas från tiden jag ägnar åt att ligga i sängen och inte orkar med världen.

Sedan kan man se det som ett jättestort framsteg i depressionen, att jag faktiskt för första gången på flera år känner att jag VILL göra något. 

Visst är det härligt att faktiskt _vilja_ något? =) Glömde fråga, hur bor ni nu? Vi flyttar snart till lägenhet för att komma närmare stan pga sambons jobb. =/ Det är klart att det går med hund i lägenhet men känns väldigt lyxigt med egen trädgård och närliggande skog... Det blir enklare atmotivera sig än om man måste gå långt på en gata inne i stan för att komma till en park eller rastgård. Och så mycket roligare för hundarna att kunna röra sig helt fritt. Kännerdock ett gäng hundägare som bor i stan och de verkar inte ha några problem så vi lösernog även detta. =)