Är det verkligen så hemskt att vara någons rebound?

Jag har träffat en nyskild kille vars fru lämnade honom. Han är ledsen och vilsen och jag ger honom tröst och sex. Vi skrattar ihop och jag ställer mer än gärna upp på alla kinky grejer han vill göra.

Varför? Jo för att jag gillar att vara med honom och han är verkligen så...jäkla...het. Jag är inte het för fem öre, och får helt enkelt inte sådana killar i den klassen annars. Jag ser det som ett "opportunity of a lifetime" men jag fattar givetvis samtidigt att det inte kommer bli vi två för evigt. Men jag vill njuta av tiden vi får ihop så mycket jag kan. Han utnyttjar mig för tröst och sex, jag honom för att han är alldeles för snygg för mig, så jag känner mig inte utnyttjad. Dessutom trivs jag ihop med honom, och han med mig även utanför sängen (eller duschen, soffan, hallen, trappan, köket).

Jag kallar mig för realist, jag vet hur jag ser ut, jag vet hur han ser ut, och att det är en oceans skillnad mellan oss. Men mina väninnor tycker att jag förnedrar mig. jag känner mig inte förnedrad, utan känner mig väldigt lycklig. Han är på väg hit och då jävlar skall jag rida honom tills han ser stjärnor.

Vem har rätt, jag eller mina väninnor?