Utbränd, utmattningssymtom

Jag blev generellt mycket tröttare. Men jag märkte det också på att min ork kunde variera ganska kraftigt, visste inte riktigt hur jag skulle må när jag vaknade. Vaknade väldigt ofta outsövd. Fick också ta mycket i för att orka göra färdigt saker. Sen efter ett knappt halvår så small det till, från en minut till en annan, och jag upplevde en både mental och fysisk trötthet som inte var av denna värld. Jag blev sängliggande i tre månader. Nu 12 år senare är jag fortfarande inte frisk.

Ta det på allvar! 

trött, yr, huvudvärk, ont i magen, svårt att sova, glömde saker, ljuskänslig, hade noll tålamod, blev arg för minsta lilla, grät för minsta lilla, glömde bort hur man körde bil, drog mig undan familj och vänner och slutade träna och tappade matlusten och gick ner i vikt.

Är detta när du var utbränd, eller var det tecknen innan du gick in i väggen?

Hade du kunnat undvika att det small till? Om du lyssnat på tecknen?

Ja, tack, jag vill ta det på allvar. Jag är bara rädd att inte bli tagen på allvar. Jag sover dåligt sen långt tillbaka. Småbarnsförälder. Rädd att få höra att det hör till, du får stå ut. Men jag saknar glädjen, känner aldrig äkta glädje. Känner mer och mer ångest. Brist gå tålamod. Kan inte hålla en rak tanke i huvudet. Har ingen avlastning förutom pappan. Jag får aldrig vila ut och känna ny kraft. Är rädd att gå sönder och inte kunna vara mamma till mina barn.

Det började innan, sen blev det bara värre och värre. Sista veckorna innan levde jag på alvedon för hade huvudvärk och ont i magen från jag vakna tills jag gick och la mig. Kom till jobbet och var yr varje morgon. (det var så flera månader innan, gick till och med till läkaren och tog prover p.g.a. magen och yrseln.) Sov sämre och sämre, vaknade flera gånger varje natt, drömde mardrömmar, var lättirriterad, arg, ledsen. Sista veckorna drog jag in på träning, vänner, familj. Vågade knappt köra bil sista tiden då jag gjorde en massa små fel och höll på att krocka för jag hade noll koll.

En morgon satt jag bara och grät och kunde inte ta mig till jobbet. Efter det sov jag nästan konstant 5 veckor. Gick då ner massor i vikt, åt inget för hade ingen matlust. Säkert gömt en massa saker den tiden är som en dimma och tappat massor med minnen från det.

Ja det tror jag att jag hade kunnat undvika om jag verkligen lyssnat på och framför allt förstått tecknen. I mitt fall var det lite komplicerat, först flera år senare fick jag kännedom om en sk. dold funktionsnedsättning som gör att jag förbrukar mycket mer energi i det vardagliga än vad man normalt gör. Så det jag gjorde för att minska  på belastningen, det var alldeles alldeles för lite. Först med den nya kunskapen kunde jag omorganisera mitt liv och börja jobba för att komma tillbaka/bli frisk. Och det var också först efter detta som jag kunde få rätt hjälp.

Det bästa tips jag kan ge dig är att se till att du själv tar dig allvar så du inte backar om omgivningen inte skulle förstå, utan driver igenom det du behöver för att kunna komma igen. Vad som helst är bättre än att krascha! Var rädd om dig!