Mitt barns pappa är narcissist
Mitt 10-åriga barn träffar sin biologiska pappa två dagar/ månad. Jag separerade från honom för ca 7 år sedan, det är alltså ganska lång tid sedan vi överhuvudtaget haft någon kontakt. Efter separationen, då han utsatte mig för diverse trakasserier, tex stal min bil med nyckeln, anmälde mig till socialtjänsten på falska grunder, stal mina smycken och sålde på stan, gick in på barnets förskola och baktalade mig för personalen där det grövsta, med mera, bedrivit omfattande sms-trakasserier som pågår än idag då han skickar osmakliga sms till mig trots att jag inte besvarar hans sms sen separationen (bortsett från vilka tider han ska umgås med barnet, i artig ton) med mera.
Jag nämner bara några exempel för att visa nivån på det hela. Anledningen till att jag kallar honom narcissist i trådstarten är att jag läst om detta och insett att hela hans sätt att vara stämmer perfekt in på beskrivningen av en narcissist.
Hursomhelst, vad som hänt för många år sedan är inte relevant, jag har gått vidare i livet och mår bra Jag har sedan separationen ingen mer kontakt än den strikt nödvändiga, komma överens om datum då han träffar barnet. Jag har kommit över det hela för länge sedan, men han fortsätter, gång på gång, att göra sig påmind i min vardag. Inte genom att träffa sitt barn, det är ok för mig, utan genom oschyssta metoder som är svåra att värja sig mot. Sms-terror (trots att han aldrig fått gehör på det) och en hel del skitsnack om mig inför barnet.
Han pratar om mig på ett negativt sätt när han träffar barnet. Dels har jag frågat barnet som då bekräftar mina misstankar. Dels märker jag det. Barnet ringde mig tex en halvtimme innan jag skulle hämta och frågade anklagande vart jag var. Dök upp 10 min innan avtalad tid och fick ändå känslan av att jag var försenad och dum som lät hen vänta. Barnet, som även lämnats ensam på stan i 7-årsåldern innan avtalad tid då jag skulle ha hämtat, förklarade idag "pappa lämnade mig bara ensam i 3 minuter idag, han skulle till en viktig grej". Det lät som ett försvarstal till pappan. Dessa är bara exempel, jag får då och då obehagliga indikationer på att han snackar skit om mig. Och jag har själv upplevt att han ljuger mycket, ofta, och bra, är väldigt övertygande (tror tillockmed att han tror på sina egna lögner?) tills han genomskådas.
Men hur ska jag bemöta detta, utan att själv göra likadant, dvs ge negativa omdömen om barnets andra förälder? Jag vill inte utsätta mitt barn för att hamna mitt emellan två föräldrar som bråkar och beskriver den andra föräldern på ett negativt sätt, men jag vill inte heller låta hans lögner och snack stå oemotsagda och bli till någon sorts sanning. Måste förtydliga läget för barnet, men hur?