Nyss var jag nybliven mamma till ett par små minitroll och POFF! så har de blivit vuxna. Den äldsta flyttar hemifrån i februari och mammahjärtat värker lite
.
Jag behöver helt klart ett annat perspektiv på det hela och frågar därför er med utflugna barn:
Vad saknar ni nu när era barn (ett eller flera) lämnat boet? Och framför allt, vad är skönt att slippa? Vad är positivt?
Vad som är skönt att slippa är all tvätt, att inte behöva laga mat om man verkligen inte vill. Att kunna få vara själv om man vill.
Jag tvättade 8 maskiner varje lördag. Jag bor i bostadsrätt med tvättstuga i källaren. Nu tvättar jag två maskiner. Ibland tre.
Ibland struntar jag i att laga middag (ganska ofta) och gör några goda mackor istället.
Jag blir inte orolig när de inte kommer hem innan jag gått och lagt m8ig, eftersom jag inte ens vet om de är ute på nån galej.
Man kommer närmare varandra och möts på vuxnas villkor istället för bara mamma/barn.
Det finns en himla massa fördelar att inte ha barnen hemma. Men - visst saknar man ibland den där ständiga närvaron. Men själv skulle jag nog bli skogstokig om nån av dom bestämde sig för att flytta hem (de är alltså 29 resp 31 år så risken är liten).
Tack för svar!
Någon mer?
Det är skönt att slippa förklara varför man måste gå till skolan, varje dag. Varför man måste lära sig att behärska sig när något man vill ha är ouppnåeligt. Varför man måste rätta sig efter andra och visa hänsyn.
Jag kan hålla på länge men jag saknar ingenting, allt har liksom fallit sig naturligt för mig. Barn blir vuxna och ska ut, så är det bara.
Det är skönt att leva det spontana livet, inte behöva planera så mycket. Vi går på bio när vi vill, åker till landet flera veckor på sommaren utan att någon suckar, vi kan resa vart vi vill och bara gå omkring och strosa, vara uppe halva natten om vi vill, äta pizza till frukost....
Fast nu jobbar vi ju heltid och är i ekorrhjulet som många andra ändå så det ovan är sagt med glimten i ögat, så ofta blir det inte bio och resor:) men jag njuter verkligen av känslan att kunna om jag vill och att vara hyfsat ung (45 år) fortfarande.
Sen får man en annan relation till barnen, vi tar en fika på stan, hälsar på hos varann, skickar lite sms, åker och shoppar. Man är inte den där gnatiga, tjatiga mamman, jag tycker jag har en annan roll nu. Det är fint att få vara vuxna tillsammans:)
Det är verkligen ett skönt liv, jag vill inte ha hem ungarna igen!
Ja, det låter onekligen bra det ni beskriver. Särskilt att slippa laga mat varje dag, matlagning står högt på min "avskyr-lista"!