Vi har bestämt att vi ska flytta till min mans hemstad (120 mil bort). Det är en del saker att lösa med jobb och boende förstås och vi har ingen brådska. Barnen är 4 och 1,5 och går på förskola här. När är barnen mest flyttbara? I samband med skolstart för äldsta? Så snabbt som möjligt? Råd tas tacksamt emot...
Innan 2-årsåldern har barn lättast att flytta. DVS innan de är medvetna om att de ingår (eller innan de ingår) i ett större socialt sammanhang.
Men rent logistiskt så är det lättast att flytta till en ny läsårsstart.
Jobbigast att flytta för ett barn är nog ungefär åldern 10-16-17.
Innan 2-årsåldern har barn lättast att flytta. DVS innan de är medvetna om att de ingår (eller innan de ingår) i ett större socialt sammanhang.
Men rent logistiskt så är det lättast att flytta till en ny läsårsstart.
Jobbigast att flytta för ett barn är nog ungefär åldern 10-16-17.
Det vore kanske allra mest lämpligt att flytta något år innan stora börjar skolan om det är möjligt. Då blir det ju förskola på nya orten och möjlighet att lära känna några barn i samma ålder innan skolan börjar.
Mina bonusbarn var 5 och 9 (15 och 19 idag) när dom flyttade 45 mil från vänner. Dom har ofta hemlängtan även om dom trivs. Undrar ofta hur det varit om dom bott kvar osv. Jag tycker ibland så synd om dom.
Dom har egentligen inga riktigt nära vänner någon av dom. Om det är personlighet eller att de kom in sent bland vännerna vet jag inte. Dom är däremot nära sin släkt på mammans sida här något som jag brukar påminna dom om att dom skulle ha gått miste om.
Jag tror att det som gör mest ont är att de hade varsin bästis och att de där var en kärnfamilj.
Jag har iaf sagt till min man (deras pappa) att vi INTE kommer flytta tillbaka till hans hemstad.
Skulle vi gjort det hade nog senast före 4- års åldern varit okej tror jag.
Enligt min egen erfarenhet så bör ni flytta så snart som möjligt för att 4-åringen ska hinna få kamrater som sedan följer till förskola och vidare. Bered er dock på att 4-åringen kommer att sakna sina dagiskompisar, det är bara att acceptera.
Vi flyttade utomlands under ett år när vår son skulle börja 1:a klass, tyvärr innebar det att kamratgrupperingarna etablerats när vi kom tillbaka ett år senare. Det blev rätt svårt för honom.
Mitt råd är så snart som möjligt!
Mina föräldrar, läs pappa, fick för sig att vi skulle flytta året när jag fyllde 14. Utan anledning, ville bort från samhället där vi bodde utan att det egentligen var några problem. Jobbet funkade och vi trivdes alla i våra skolor. Mamma hade ett ok socialt liv och trivdes.
- Brorsan fyllde 16 det året, skulle börja gymnasiet den hösten. Klarade sig ok.
- Jag fyllde 14, skulle börja 8:an. Gick innan i en mycket bra och tajt klass. Hade ett tjejgäng som jag var oerhört tajt med, plus en bästa kompis. Var aktiv, framåt och tog för mig i sociala sammanhang.
Efter flytten blev jag tyst, blyg och osocial. Fick aldrig någon riktigt bra kompis på nya skolan (som dessutom var mindre än min tidigare, på landsbygden där alla känt alla sen förskoleåldern). Är än idag präglad av skoltiden där.
- Syrran fyllde 11 det året. Trivdes bra i skolan innan. På nya skolan, ännu mindre byskola, blev hon mobbad i flera år. Började inte trivas igen förrän hon började gymnasiet.
- Nästa syrra fyllde 7 det året, har klarat sig ok men fick flytta ifrån sin bästa kompis. Har idag inga riktigt nära kompisar, har blivit tyst och inbunden. Innan var hon en virvelvind.
- Yngsta syrran fyllde 1 det året vi flyttade. Hon klarade sig, naturligtvis, bäst av alla.
- Mamma, som är utan körkort, blev totalt låst i huset dit vi flyttade. Det var som sagt på landsbygden och långt till allt. Vi hade en liten butik 3 km hemifrån men det var allt. Innan hade hon vänner på gångavstånd. Dessa vänner håller hon fortfarande kontakt med någorlunda men inte alls som förr.
Så, så tidigt som möjligt!
När barnen är i skolåldern: inte alls om det inte är absolut nödvändigt och barnen mår dåligt i skolan. Jag ångrar inte flytten idag, skulle inte träffat min man senare och fått mina tre barn om vi inte flyttat, men hade jag inte gjort det så hade jag aldrig tyckt att flytten var en bra idé.
Vår äldsta var 2,5 och jag skulle nog säga att innan ca 3, dvs innan barnet börjar få kompisar på riktigt. Dels för att slippa lämna kompisar bakom sig och dels för att det är svårare att komma in i en grupp ju mer etablerad den är.
Själv flyttade jag vid jul under 6års, gick i klass A under det som var kvar av 6års men flyttades till klass B i samband med att jag började 1an. Kom aldrig riktigt in i den klassen utan var något av en outsider hela grundskolan (kan ju ha haft andra orsaker men flytten var en klart bidragande orsak).
Vår äldsta var 2,5 och jag skulle nog säga att innan ca 3, dvs innan barnet börjar få kompisar på riktigt. Dels för att slippa lämna kompisar bakom sig och dels för att det är svårare att komma in i en grupp ju mer etablerad den är.
Själv flyttade jag vid jul under 6års, gick i klass A under det som var kvar av 6års men flyttades till klass B i samband med att jag började 1an. Kom aldrig riktigt in i den klassen utan var något av en outsider hela grundskolan (kan ju ha haft andra orsaker men flytten var en klart bidragande orsak).