Utstött i klassen
Jag är en tjej på 16 år som behöver rådgivning angående min sociala situation på gymnasiet. Vet inte riktigt om ämnet passar sig på den här sidan, men jag söker råd överallt, och skulle verkligen uppskatta andras åsikter och tankar om det hela.
En hel termin av första året på gymnasiet har snart passerat, och det känns inte alls bra socialt. Jag har två personer i klassen att vara med, vilket jag är fruktansvärt glad över, för utan dem hade jag varit helt ensam. De andra tjejerna i klassen är avståndstagande och har egentligen aldrig riktigt släppt in mig eller ens försökt lära känna mig. Detta innebär inte att jag har varit tyst sedan dag ett och inte tagit några egna initiativ. Jag kanske inte är den mest utåtriktade personen, men jag har absolut, och försöker än idag lite grand, prata med de andra. Problemet är att jag känner av en kyla från alla tjejer utom de två jag är med. De börjar aldrig prata med mig, och om jag börjar prata med dem blir det ingen långvarig konversation eftersom de inte vill prata med mig. Trots att jag ställde frågor till andra under de första veckorna, var det nästan aldrig någon som ställde frågor till mig. Förutom i situationer där man var tvungen att ställa frågor, om man till exempel tog samma spårvagn.
Den första veckan av gymnasiet fanns det tre tjejer som jag pratade med mer än de övriga i klassen, av dessa tre är två stycken de som jag är med nu. Den tredje tjejen var egentligen den personen som jag tyckte om mest av dessa tre, och jag trodde att hon tyckte om mig i början. Sedan började jag märka av att hon tog avstånd från mig, likt de flesta andra tjejerna i klassen gjorde (men jag hade inte riktigt insett det då). Under en vandring som vi hade med skolan märkte jag till exempel att hon hela tiden försökte komma förbi mig om jag var närmre de andra tjejerna som vi gick med än henne. Så fort vi kom till ett ställe där det var lite bredare att gå småsprang hon så att hon kom framför mig och kunde prata med de andra tjejerna, och jag kom längst bak. Detta var tydligt eftersom hon inte gjorde så här när någon av de andra tjejerna var bakom henne.
Jag började vara mer och mer med de två tjejerna som accepterade mig, visade intresse för mig och pratade med mig. En av dem delar jag även skåp med. Tjejen som jag delar skåp med är en person som jag märker att många andra i klassen stör sig på, speciellt tjejerna. Efter den första veckan började jag undvika henne lite, eftersom jag själv tyckte att hon var störande, men också för att jag märkte att andra tog avstånd från henne och eftersom jag inte ville bli fast med henne. Numera tycker jag inte att hon är så jättestörande, men jag kan förstå att andra gör det. Till exempel så kan hon ibland bara räcka upp handen i klassen för att fylla på något som läraren berättar om. Hon är bara lite allmänt lillgammal och kan även berätta om lite ointressanta saker. För övrigt tycker jag att hon är schyst, men kanske inte en person jag skulle kunna bli jättebra kompis med. Den andra tjejen som jag är med tycker dock om den ?störande? tjejen, så efter ett tag började jag vara mer med dem två. Den här andra tjejen kommer inte lite bättre med alla andra tjejer i klassen än oss två, så hon skulle nog kunna vara med de andra tjejerna om hon inte aktivt valde att vara med oss. Efter ett tag jag började märka att vi tre som grupp blev utfrysta av de andra tjejerna. Eftersom jag ville lära känna de andra tjejerna och eftersom jag inte ville bli utfryst försökte jag hänga med dem mer i två veckor. Jag hade ännu inte tagit in, förstått eller accepterat att de inte tyckte om mig, utan tänkte att det kanske berodde på att jag varit så mycket med tjejen som de tydligt inte tyckte om. Jag var fast besluten att få släppas in i deras stora grupp och lära känna dem. Men det gick inte. Under nästan två veckor åt jag med dem nästan varje dag, men ändå blev det ingen skillnad över huvudtaget. Jag satt mest tyst, och när jag för en gångs skull sa något kändes det inte som att någon lyssnade, och det jag sa fick ofta inte mycket svar. Det kändes mer som att varje gång jag sa något blev det ganska tyst.
Efter två veckor gav jag upp och insåg att de inte tyckte om mig. Detta kom som en stor smäll för mig, trots att jag känt av det ganska länge. Just att jag gav upp och verkligen accepterade att de inte tyckte om mig var nog det som gjorde mig så ledsen. Under denna tid kunde jag sitta i skolan och anstränga mig för att inte börja gråta. Och under en eller två bussresor hem började jag gråta. Det tog inte många dagar innan jag berättade om situationen för mina föräldrar. Detta slutade i först ett samtal med min mentor, som bara tjatade på om att man inte behöver vara kompis med alla i sin klass. Han sa även att det är helt naturligt att det bildas grupperingar i en klass och hans slutliga råd var att jag skulle vara mer med de två tjejerna som jag kände accepterade mig. Jag följde hans råd, men inget ändrades egentligen. Jag kom inte närmre dem trots att jag umgicks med dem varje dag. Det känns inte som att de är personer som jag kan komma särskilt nära heller. Jag är ju inte med dem för att vi klickar extremt bra, utan för att de accepterar mig till skillnad från de andra tjejerna. Det enda som hände när jag började vara mer med dem var att jag i princip slutade prata helt med de andra i klassen. Det dröjde flera veckor innan jag hade ett samtal med min mentor och mina föräldrar om detta. Då fick jag klargöra situationen lite för min mentor, och upprepade gånger säga att jag kände mig oomtyckt. Trots att jag i tårar satt och berättade detta kom han tillbaka till att ?man kan inte vara kompis med alla i klassen??, vilket var helt orelevant. Jag fick känslan av att han förnekade problemet lite, eftersom han även satt och babblade om att alla lärare tyckte vår klass var jättebra. Att vi som klass jobbar bra på lektionerna och kan samarbeta bra har ingenting med att jag känner mig utanför att göra, så sedan detta samtal har jag tappat lite tillit för min mentor. Vi kom i alla fall till slutsatsen att vi skulle ha bestämda grupper på labben som vi har knappt varannan vecka. Jag försökte ta upp att jag kanske ville byta skola, men både min mentor och mina föräldrar var rätt negativa till den iden, och tyckte att vi först skulle fokusera på att förbättra situationen.
Trots detta har det inte hänt någonting sedan detta samtal som vi hade för två veckor sedan. Jag kom med förslaget att ha utlottade platser på lektionerna, men det förslaget dissades av alla lärarna. Häromdan pratade jag med min mentor igen och frågade vad som egentligen skulle göras, och tydligen hade de inte kommit fram till någonting, trots att han pratat med kuratorn. Det enda de kom fram till var att de skulle ta upp saken lite diskret i klassen. Det gjorde dem idag. Min mentor pratade om att vi skulle försöka beblanda oss lite mer i klassen och bryta grupperingar. Uppfattade några blickar mellan elever i klassen, så de kan ha förstått att det antagligen var jag eller den andra utstötta tjejen i klassen som låg bakom att han tog upp det. Förstår dock inte hur min lärare tänker när han säger att vi ska försöka bryta grupperingar lite och beblanda oss, men går emot metoder för att göra detta. Som till exempel att bestämma platser, mitt förslag. Pratade senare med min pappa om hur besviken jag var på min mentor över att han inte kommit fram till någon lösning, och att han dissat mitt förslag, men då verkade även min pappa vara på hans sida. Både min mentor och min pappa sa i princip till mig att det inte finns någon lösning, bara att det kanske blir bättre med tiden.
Självklart har jag spenderat hur mycket tid som helst med att ligga och fundera på varför det har blivit så här. Det kan bero på att jag var med tjejen som är mest utstött i klassen, och som många stör sig på redan från början, och att folk då kopplade mig med henne och därmed inte ville vara med mig. Tror dock inte riktigt på detta eftersom jag tror att jag kände av avståndstagandet redan innan jag var mycket med henne och den andra tjejen jag är med. Det kan också bero på att jag tog för lite plats i starten. Jag kanske skulle varit mer öppen och pratat mer i början. Samtidigt känns det ganska osannolikt att folk skulle ogilla mig bara för att jag varit lite tyst i början. Då kan jag ju omöjligt ha gett ett intryck av att vara störande eller något i den stilen. Det kan också bero på att jag helt enkelt är udda. Att jag är lika störande eller konstig som en av tjejerna jag är med. Detta känns dock också osannolikt eftersom jag då borde ha känt likadant i grundskolan, men det har jag inte, tror jag inte i alla fall. Om jag skulle vara udda som person borde jag ju inte heller ha några kompisar, men jag har ett kompisgäng som jag träffar regelbundet. Vet inte vad jag hade gjort utan dem. För utan dem hade jag varit helt ensam. Ifall jag skulle må lika dåligt på helgen som jag gör på vardagarna hade jag bytt skola direkt. Då hade jag ju verkligen behövt hitta nya kompisar. Jag har aldrig varit en person med många kompisar, eller varit populär, men jag aldrig känt av det som jag känner i min klass nu. I grundskolan dröjde det egentligen till 9:an innan jag fick en bra situation med kompisar utanför skolan. Den senaste sommaren var nog den bästa någonsin, då jag umgicks så mycket med mina vänner, som jag kommit väldigt nära under det senaste året. Men även om jag inte var jättebundis med mer än en person under grundskolan så kunde jag prata och skoja med många andra, och jag var med i en gemenskap. Det kändes inte som att någon tyckte illa om mig eller ville undvika mig. Nu känns det knappt som att jag kan prata med de andra tjejerna i klassen förutom de jag är med, och de jag är med är jag som sagt inte särskilt nära med heller.
Nu står jag alltså och stampar med samma scenario som innan jag berättade om hela situationen för familj, vänner och lärare. Att stanna kvar i en jättebra skola med en klass där jag känner mig ogillad av alla tjejerna utom två som jag inte klickar jättebra med, eller byta skola och ta risken att komma i en klass där jag blir helt ensam eller där lärare o.s.v inte är lika bra. Trots att jag har vänner utanför skolan skulle jag så klart väldigt gärna få fler vänner, och det känns omöjligt i klassen jag går i nu. Faktiskt så förväntade jag mig att få lite fler vänner under gymnasiet, men hittills verkar ju det gå åt pipan. Möjligheten för att faktiskt få fler vänner skulle ju kunna öka om jag bytte skola. När jag valde gymnasium var det väldigt viktigt för mig att komma gå på en skola med studiemotiverade elever, så om jag ska byta skola finns det inte särskilt många alternativ. Det jag behöver hjälp med nu är bara vad andra tycker att jag ska göra. Har sådan extrem beslutsångest. Kanske har någon varit i ungefär samma situation? För övrigt känns det bara så jävla sorgligt att jag hade betygen för att komma in på vilken skola jag ville, men ändå så blev det inte bra.
Om du orkade läsa allting, tack så hemskt mycket. Uppskattar råd!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-12-02 18:02
Kände att jag borde tilläga lite mer exempel på hur jag känner av de andra i klassens avståndstagande. När det verkligen hugger till i hjärtat och jag blir ledsen är ju när vissa händelser som tydligt visar mitt utanförskap i klassen inträffar.
Den vanligaste saken handlar nog om när man ska gå in och sätta sig i klassrummet. I de flesta klassrum finns det bord med tre platser, och bord med två platser. Ganska ofta sitter de två tjejerna jag är med vid ett bord för två. Om jag då kommer inte som en av de första i klassrummet sätter jag mig alltid vid ett bord för tre, så att jag inte ska behöva sitta ensam. När jag sitter där själv med två lediga platser bredvid dröjer det ändå tills det inte finns några platser någon annanstans innan någon sätter sig bredvid mig. Folk sätter sig hellre två stycken vid ett bord för två, än på de två lediga platserna bredvid mig.
En annan händelse som inträffat var när jag skulle torka skåp med 4 andra tjejer i klassen, varav ingen av dem var någon av de två jag är med. När vi gick upp en våning kom jag och tjejen som jag trodde gillade mig i början fram till några skåp först. Vi stod bredvid varandra och torkade, och de andra tjejerna som kom bakom oss gick bort till några andra skåp tio meter bort. Då märkte jag hur hon kollade dit mycket, och sedan sa hon något till mig om ljudet av trasan. Jag svarade något, och sedan gick hon bort mot de andra tjejerna och sa det hon nyss sagt till mig om ljudet med trasan. Hon började då torka skåpen vid dem istället, och jag stod kvar med 5 skåp att torka själv. Ett väldigt tydligt exempel på avståndstagande.
