Födde vår son för tidigt, söker andra med erfarenhet.
Hej alla,
Detta har drabbat oss nyligt i vecka 21.
Helt plötsligt började jag få sammandragningar hemma i vecka 20 ca. Det tog för mig 4 dagar för att tappen skulle öppna sig. 4 dagar då de första dagen skickade hem mig, trots äggvita i urinen och lite crp. Andra dagen åkte jag tillbaks fick antibiotika efter barnmorskans rekommendationer. 3:e dagen var jag hemma fick ondare på kvällen lite mer blod (hade också blod i trosan, fast väldigt rosa och sparsamt till att börja med). Jag trodde dock vi skulle åka tillbaks inom 1.5 dygn om det inte gått över då läkare undersökt och allt varit normalt närmsta 2 dagarna. Sedan på natten fick jag dock värkar (med 10 min mellanrum som jag haft i flera dar) MEN som gjorde mkt ondare, vaknade av dessa (hade innan kunnat sova på nätterna åtminstone trots jag känt av ont hela dagarna). Tycker det är så konstigt de skickade hem mig flera gånger. Jag vet inte men alltså jag trodde ju aldrig aldrig någonsin att det skulle gå sähär. Men hade önskat jag blivit inlagd redan första dagen då jag hade sammandragningar. Ingen ska behöva gå hemma med sammandragningar. Var så rädd också.
På natten åkte vi in och då gjorde de samma undersökning som man gjort flera gånger innan, vaginalultraljud, kontroll av min tapp och graviditet. Denna gång tittade dock läkaren länge länge och jag började undra. Till slut sade hon att, 'din tapp är kort'. 'Va', sade jag, 'hur kort?'. 'En centimeter' var svaret. Åhh all den smärta och all den oro som sköljde över mig. Vad händer nu då. 'Är jag öppen?', frågade jag. Det var jag. Ca 2 centimeter och säcken (vatten) där barnet ligger var en bit ute. Hon ringde en äldre mer erfaren förlossningsläkare, denna sade att man kan inte sy ihop ty då kommer mitt vatten att gå. Tydligen fick jag höra sen också att OM jag hade en pågående infektion och de hade ju sett lite äggvita och lite stigande crp för två dagar sedan, då vågar man inte sy ihop.
Jag hämtade in min make, storgråtande. Jag förstod att nu är hoppet ute, jag hade hört det på läkaren. Vi frågade henne där inne om man absolut inte kan göra någonting? Om man inte på nått sätt kan rädda barnet då han kommer, är situationen helt körd? Prognosen är dålig, sade hon, men det är klart en liten strimma hopp finns ju.
Sköterskan rullade upp oss till kvinnokliniken, då vi var i vecka 21 och vecka 22, far man istället på förlossningen och försöker rädda barnet. Paniken i att veta att man inte kommer försöka rädda vår son, som var fullt frisk i övrigt (var min kropp där problemet låg), paniken i att veta att man inte ens vågade stoppa upp detta pga av rädsla för att jag hade en infektion.
Han föddes kl 11 lördagen den 21:a november efter att ha kommit in kl 04.00 på natten. Milo Ernst Håkan Hägglund var kanske 25 centimeter lång och vägde omkring 400-500 gram. Världens vackraste lilla pojke, som fick komma på sin mammas bröst direkt. Vi höll honom varm med filt och handduk och även pappa hann hålla vårt lilla pyre.
Ca en-två timmar kanske han var med oss i livet och jag höll mig hemskt lugn då han var i livet för att han skulle vara så trygg som möjligt. Sedan gick han bort och vi fick ha kvar honom så länge vi ville. Några timmar hade vi honom hos oss innan vi sa hejdå.
Bland det mest smärtsamma i hela mitt liv, istället för att planera en förlossning, planerar vi nu istället en begravning. Men vi kommer att ge vår lilla pojke den finaste vi kan. Vi har lagt ned en liten kissemjukisdjur vi köpte i vecka 13 för att fira första målstolpen en liten snuttefilt vi kikat länge på till honom. Han har fått brev från mamma pappa (oss) och alla släktingar med sig sedan ska vi sjunga tryggare kan ingen vara, som min mormor sjöng med mig. Denna kommer jag även sjunga på begravningen och vi hann sjunga den för honom medan han låg på mitt bröst efter förlossningen, ännu i livet. Vi har gjort en minnes fotobok till honom med alla bilder vi har från graviditet och från ultraljuden, speciellt fint såklart, rutinultraljudet där vi fick veta vi väntade en frisk liten pojke som skulle få heta Milo bestämde vi strax efter. Sedan bilder efter förlossning på vår vackra son, som var lik mig i ansiktet, näsa och mun och hade exakt min makes fötter i miniformat :)
Nu är jag såklart inne i att bearbeta detta och min make med, att kroppen skall läka och psyket även så. Sedan är planen att försöka skaffa barn igen. Kanske 2-3månader bort. Vi vill ju ha barn, detta barn kommer aldrig att ersätta Milo, men vi har inga barn sedan tidigare och vi väntade ett år på att Milo skulle bli till och jag tror också att ett barn kan komma att hjälpa oss läka efter Milo. Min kropp är ju full med hormoner (trots jag fått tabletter som skulle stanna av mjölkproduktion osv). Jag längtar så otroligt efter ett litet barn i mina armar. precis som du beskriver Elin, så är min kropp så tom. Saknar sparkarna från Milo, rörelserna. Saknar sällskapet av honom vart jag än var. Min make också. Allt hemma och runt i kring påminner om längtan efter vår lilla son. Mjölk i brösten och ja, det är helt enkelt otroligt tomt och smärtsamt.
Vi håller på utreda vilket jag vill och önskar få, ett svar till varför detta hände. Hade ju lite äggvita och crp, då verkade de tro en infektion, men då de tog blodprover som inte visade något verkar det idag lurt på att jag kanske ändå har en försvagad livmodertapp. Det värsta svaret tänkte jag, fast jag vet ju inte? Barnmorskan ringde mig idag ska få träffa läkare där, som hade trott enligt henne att det kan vara så att det är en svag livmodertapp eftersom graviditeten var så normal ända fram till detta. Har du någon erfarenhet av detta? Finns det någon som har varit med om något liknande, vad tror de? Jag tycker ändå det är konstigt att jag gick med värkar hemma i 4 dagar och under den tiden var tappen lång och stängd. Om man har svag livmodertapp borde den inte öppna sig direkt av förvärkar? Fast vad vet jag, jag är ingen läkare. Moderkakan är också på obduktion, vi får se vad den visar, men det är någon vecka bort kanske än. Vår son ville de inte obducera för de var övertygade om att han inte var sjuk, dock har de tagit odling från honom som tydligen inte visat att han hade någon infektion. Om jag haft infektion borde kanske mina prover visat på infektion och hans odling också. För det smittar ju och är farligt för både mamma och barn med infektion i livmodern.
Letar efter någon som kanske har en försvagad tapp och i sådana fall vill jag få fråga, hur fick ni veta det? Vad gjordes och hur går det och hur har det gått sedan? Vad hände under er graviditet så ni fick veta att tappen var svag, kan man ens se det eller är det bara en kvalificerad gissning från läkare med typ uteslutningsmetoden?
Letar efter någon som kanske har en försvagad tapp och i sådana fall vill jag få fråga, hur fick ni veta det? Vad gjordes och hur går det och hur har det gått sedan? Vad hände under er graviditet så ni fick veta att tappen var svag, kan man ens se det eller är det bara en kvalificerad gissning från läkare med typ uteslutningsmetoden?
Till nästa graviditet kommer jag antagligen att få sy ihop livmodern kanske äta stärkande tabletter för tappen. Är det någon annan som har erfarenhet av detta. Alltså detta är det enda jag kan tänka på nu, jag vill så gärna försöka igen, men jag är så livrädd detta skall hända igen också. Såg dock någon inspirerande video på youtube där en kvinna fått två st barn i vecka 22, sedan hade de sytt igen livmodern och gett tabletter för att stärka tappen, hon hade vilat hela grav och födde sitt barn i vecka 36. Åhh jag vart så glad att se detta och hoppas det skall bli vår resa nästa gång.
Min barnmorska sade till mig att vi kanske (om det nu är min tapp, vilket de tror) kan få för tidigt nästa gång också. Om förvärkarna sätter igång lika rejält som nu så måste man öppna det man sytt. Dock hoppas jag det finns bromsmediciner och annat som gör att de kan förhindra detta så länge som möjligt. Sedan sa hon att om förverkarna sätter igång efter vecka 27-28 tar man upp och då kan man oftast rädda barnet, i vecka 34 om allt är helt normalt öppnar man annars och då kan man föda barn och det är ingen fara. Jag får kanske räkna med att föda mellan vecka 27-36 och göra allt för att det skall bli efter vecka 27. Men jag är skiträdd. Min make är mkt lugnare säger att allt kommer gå bra, jag vill bara göra detta nu och få veta, kommer det gå bra. Åhhh ovissheten gör mig sjuk.
Någon som fött för tidigt? Berätta gärna om hur och varför och hade varit underbart få höra någon som nu är gravid eller kanske till och med fått barn efter något sådant här.
Mvh Elin
