Tidigare barn vill inte ha syskon

Det bestämmer du och din partner, inte dina barn. Dina stora barn kommer flytta snart än då. Tidigare barn har inget att säga till om i den frågan, varesig det handlar om att de vill ha syskon eller att de inte vill. Stå på er!

Instämmer med Zuzanne - det är upp till er, inte barnen. Det känns ju dock som att du är en fin förälder med hjärtat på rätt ställe som verkligen bryr sig om vad de tycker. 

Jag är ett sådant syskon. Jag har äldre syskon som var i tonåren när jag kom till världen. Jag har ingen aning om hur de reagerade när jag föddes men vet att de inte var glada åt att jag skulle komma till och uttryckte detta högljutt. Men det har gått strålande. Nu för tiden skulle nog ingen tro att de var motvilliga i början, vi funkar hur bra som helst. Framförallt äldsta syskonet har tagit hand om mig jättemycket genom åren, och det finns inget negativt oss emellan trots att min pappa lämnade deras mamma och skaffade ny familj.  

Jag tror att idén i sig väcker många känslor men det är inte alltid att det är så det blir i slutänden. När barnet väl kommer till världen känns det kanske inte som en "ersättare" till de äldre syskonen och skriken kanske inte är så jobbiga. Det måste heller inte gå så bra som det gjort i min familj, självklart, men jag tror inte att det är en självklarhet att det går illa. 

Att ens diskutera något sådant med barnen i familjen är för mig väldigt konstigt då barn inte ska bestämma om de ska få husdjur eller nya syskon eftersom det är föräldrarnas ansvar att ta hand om dom och inte barnen. Därför ska man aldrig diskutera det ens för då tror barnen att de får välja faktiskt och känner sig överkörda när det väl blir ett syskon.

Dina barn menar nog vad de säger.
Jag skulle nog ställa mig frågan om det var värt det?
Handlar mer om realitet än rätt och fel.

Eftersom dina tonåringar inte bestämmer ett skit om det så kan du bara säga att det är så det är helt enkelt. Dom får vänja sig. Låt dom flytta till mamma då. Dom kommer säkert tillbaka när dom insåg att deras försök att styra ditt liv inte funkade.

Detta var min skräck när mina föräldrar skildes.Pappa träffade ny kvinna.Hon var underbar,tack o lov skaffa de inga barn.Mina fem syskon kände samma,vi var i olika åldrar mellan barn och tonår.Klart det är ert beslut men jag förstår dina stora barn att de inte vill.En skrikande bebis,trött pappa...det är en stor omställning för alla.Jag hade inte börjat om i alla fall.

intressant. Hur tror du då att du hade reagerat och känt, om du hade fått frågan/påståendet att de skulle skaffa barn, av din pappa i tonåren? Hade du sagt vad du verkligen tyckte till honom då? Tycker du att det är lika "fel" idag som vuxen som när du var barn? Eller tror du att du skulle ha mer förståelse för din pappas val som vuxen än som tonåring? Och vad var det som var så "olockande", var det "bara" det yttre (typ skrik, trött pappa etc) eller ligger det också något känslomässigt bakom? som tex orättvisa, rädsla att förlora tid med din pappa, rädsla att pappa ska gilla barnet mer osv.....?

/Trådstartarens partner

Jag känner absolut igen känslan av att inte vilja få fler syskon. Det var verkligenmin stora skräck, att behöva dela mina föräldrar med fler. Jag ville verkligen inte ha något sladdsyskon, hellre dog jag. 

Men det betyder ju verkligen inte att jag hade rätt. Idag skulle jag inte säga likadant. Nu när jag själv fått smaka på barnlängtan hade jag nog inte kunnat leva med mig själv om jag hindrat mina föräldrar från att skaffa fler barn om de velat. Men där och då var jag tonåring och mer egocentrisk än nu. 

Jag tycker att ni som blivande föräldrar (eller inte?) måste ta detta beslut på egen hand. Vill ni verkligen stå över det här? Ni skulle bli väldigt besvikna nu om ni valde att inte skaffa barn, men om tio år då? Risken är att besvikelsen utvecklats till ren bitterhet över barnet/barnen som aldrig blev. Som barn hade inte jag velat ha "skulden" för denna livslånga bitterhet. Även om de befintliga barnen inte vill ha syskon kanske det är ett bättre alternativ för alla inblandade ändå. De måste ju föredra sin pappa glad och nöjd med livet än bitter, även om priset för det är sladdsyskon? 

Fast pappa lär inte blir så "glad och nöjd" om hans första barn flyttar hemifrån pga hans handling (att skaffa ett till barn). Risken lär bli att  "bitterheten" sätter sig där ist då... :/

Usch, vilken tråkig sits :( Det är verkligen inte ett lätt beslut. Samtidigt antar jag att det finns en risk att du inte kan leva med någon som inte vill/kan ge dig ett eget barn? Det leder också till bitterhet... 

Kanske finns det inget alternativ där alla blir glada, så det enda man kan göra är att försöka göra det minst dåliga. Jag vet verkligen inte vad det är, det vet nog ni bäst. Jag personligen hade inte velat låta andra ta beslutet åt mig om jag skulle skaffa barn eller inte, även om det förstås gör ont när de reagerar så starkt. Jag vet inte om barnlängtan någonsin försvinner eller om den bara blir värre med åren. För min del handlade nog mina känslor om att jag inte kände mig tillräcklig. Varför behövde mina föräldrar fler barn om jag fanns och räckte till? Det skulle alltså vara mitt fel om det behövdes fler barn, för då var det jag som inte dög. Jag tror att barnet i sig inte avskräckte mig, utan just symboliken och risken att förlora tid med mina föräldrar. Att dela deras kärlek med fler kändes inte lockande. 

I efterhand inbillar jag mig att det inte hade varit en så skräckinjagande utsikt om de hade satt sig ner och förklarat varför de ville ha fler barn (om de valt att skaffa fler) och att de aldrig skulle sluta älska mig eller ens älska mig mindre för att det kom en ny. Jag tror att barn gärna tror att man har ett visst mått kärlek i hjärtat och att den kärleken blir mindre och mindre ju fler man delar den mellan medan föräldrar kanske förstår att det inte alls stämmer. Bekräftelse kommer man ofta långt med. 

Självklart är det ni vuxna som bestämmer om ni ska skaffa barn eller inte. Men vill tidigare barn inte bo hos er längre är det deras beslut, det går att lösa umgänge på annat sätt. Jag fick syskon som 16åring och var allt annat än glad. Såg framför mig alla skrik, trött och tråkig föräldrer, vara tvungen att vara barnvakt osv. Behöver inte bli så men jag ville inte chansa så jag flyttade till min andra förälder och valde att ha kvalitetsumgäng med min förälder när det passade oss båda, dock enbart dagtid.

Lägg inte ett vuxenbeslut på barnet! Mina föräldrar försökte flera gånger involvera oss barn i viktiga beslut , där jag i efterhand önskar att jag blivit "överkörd". Typ: ska familjen flytta utomlands, till Kenya, ett år? Jag ville inte, pga, tja, risken för konstig mat och att jag skulle åka långt från mina kompisar. I efterhand insåg jag att det där året i Kenya hade varit otroligt berikande. Samma sak med syskon. Om jag som vuxen insett att jag bidragit till att min bonusmamma tvingades ge upp drömmen om biologiska barn hade jag känt mig skamsen - och ledsen.

Hej igen och tack för alla svar. Nu är det så att det är min ena tonåring som absolut inte vill och tänker flytta om det kommer ett syskon. Den andra har större förståelse. Jag skulle vilja ställa en ny fråga hur man skulle kunna diskutera och resonera så att tonåringen faktiskt blir positivt inställd? Det hon invänder mot är lite luddigt att barn är äckliga (!)..skrikiga...men man kan väl misstänka att det är något annat i bakgrunden? Osäkerhet, konkurrens om tid och uppmärksamhet eller vad det nu kan vara.

Några idéer?

Jag hade tippat på att det handlar om bekräftelse. Alla barn, oavsett hur gamla de är, vill bli bekräftade. Jag menar absolut inte att hon medvetet söker bekräftelse, utan att det är något undermedvetet. Varför behöver ni skaffa barn om hon räcker till? Varför behöver en ny familjemedlem komma till för att du ska känna dig komplett om hon hade kunnat få dig att känna så? 

Jag hade satt mig ner och försökt ha en öppen dialog utan att egentligen vilja komma fram till något mer än att förstå henne. Fråga rakt ut. Får du samma svar, förklara varför du frågar. Förklara varför du vill skaffa fler barn och berätta för henne hur mycket hon betyder för dig och hur hennes ord får dig att känna, utan att lägga värderingar i det. Ingen skuld eller anklagelse, utan bara ren info om var du står och hur du tänker. Lägg korten på bordet. 

Låter det vettigt?